Sjuk kanin





Favorit i repris:

If you ever see a bunny
With its nose all runny
don´t think it´s funny
cause it´s not!

Säg det snabbt tre gånger!
Ligger i sängen och vårdar min halsfluss/feber whatever...

"snot" är snor på engelska by the way

Home is where I wanna be

Idag har det ätits fantastisk middag hos J och J, och igen blir jag så glad över de vänner jag har.
Har skaffat nyckelring. Det står "WonderWoman" på den, så sonen tror nu att han måste vara "WonderBoy"...
Helgen har gått i flygfilmens tecken, vi kan ju se "skräckscenario ombord på flygplan" nu när vi inte ska flyga så mycket, så det blev "Flightplan" med Jodie Foster häromdagen och "Red Eye" med Rachel Adams och Cillian Murphy idag. Great.
"And your inflight movies will be 'Alive' followed by 'Fearless'...or not"

Har köpt Lily Allen, Tom Petty och Diana Krall. Lily regerar. På min ipod regerar Shawn Colvin, Sarah Mclaughlin men mest Nerina Pallot just idag:

I've got a quarter in my pocket of an apple left to eat:
It's a wonder that I'm standing on my own two feet.
In the shadow of a thousand veiled Victorian goodbyes
Jewels of litter come to greet me, and it stings my eyes.
Oh it burns like a fire and it pulls me through
-We are parted by desire for the strange and new.
I've got a quarter in my pocket, I'm advancing to the booth,
I am picking up and praying that I talk to you.
And now, I'm halfway home,
I'm at the corner of our street,
Would you like to come and meet me?
Now that I am halfway home
Man, I never felt so lonely-I long for you to hold me now I'm home.
Somedays, there was comfort as a stranger far from home
Sometimes, a hunger and a longing not to be alone.
Imagining emotion in each man that I would meet
-But it was physics, and subtraction, to an ancient beat.
Oh, it burned like a fire and I wore it so...
We are tied up in desire and we won't let go.
Well, I've no quarter in my pocket of no apple left to eat;
I am running, I am running and I can't feel my feet.
And now, I'm halfway home, I'm at the corner of our street,
Would you like to come and meet me?
Now that I'm halfway home
Man, I never felt so lonely
-I long for you to hold me now I'm home
Now I'm home, home is where I wanna be,
Now I'm home, home is where I'm gonna be.
Past the church and past the steeple,
Past the sad and lonely people,
Past the old school on the avenue,
I am running, I am running...
And now, I'm halfway home,
I'm at the corner of our street,
Would you like to come and meet me
Now that I'm halfway homeMan,
I never felt so lonely-
I long for you to hold me now I'm home.


Halfway Home : Nerina Pallot

Ibland blir det inte som man tänkt sig

...som idag till exempel. Trodde att det skulle vara piece of cake att ta hand om fyra barn hela dagen men det var ganska...energikrävande. Det är skillnad på en och fyra. Amazing discovery.

Trodde det skulle kännas ok att gå ut på kvällen och lyssna på funky music, men med en slokande son som tårögt ser på en och säger "nejmen gå du, det är ok" kändes det plötsligt inte aktuellt.

Att komma hem till Sverige är väl kul, tillbaka till mitt fantastiska nätverk. Enda problemet är att jag levt mer eller mindre utan mobil i ytlandet, eftersom vi inte hade mottagning i vår by, så varje gång mobilen hoppar och ringer blir jag antingen rädd, arg eller irriterad, långt innan jag ser vem som ringer. Det värsta är att jag nog låter precis så när jag svarar i telefon också. Jag har heller inte lyckats få mobilen att fungera som jag vill, sms dyker upp flera dygn försenade (det är magisk hight tech det), ljudet sviker och batteriet dör lite som det vill. Gick till Stora Telebolaget för att fråga om jag kunde skaffa nytt abonnemang istället för kontantkort, men de kräver borgenär. Snäll tjej ringde upp "kontoret" och kollade, och det visade sig att jag fortfarande inte är skriven i Sverige. Det var ju bara 10 dagar sedan jag skrev mig här, så varför skulle det vara klart?

Två enorma Sverigepaket som jag skickat till mig själv har rymt (aldrig kommit fram) fast jag betalat över 75pund för att få hit dem säkert. Och min Engelska Universitetsgrammatik ligger i det ena paketet.

Min tillvaro är förvirrad, minst sagt, med små och stora förvillelser och bekymmer. Jag behöver inte bli mer ... förvirrad. Eller ens berörd. Så därför kommer jag att fortsätta att gömma mig och springa iväg, och smickra inte dig själv, det har inget med verklighet eller känslor att göra, bara med den jag en gång var och aldrig kan bli igen. Pappa sa att han trivs bättre i Chile för att han där lever i nuet, släpar inte med sig sitt förflutna, bra som dåligt, vart han går, och jag känner likadant. Så fort det slutar vara NU och börjar bli då, blir jag bara tung. Tung av tid och ändlös historia full av skräp. Det är jag som är skräpet förresten, inte du.

Så jä-la illa är det väl inte
...egentligen
Nu är det onsdag och jag ska ta mig samman. Onsdagar är bättre än tisdagar, och slår måndagar med hästlängder.
Igår fick jag latte hos M-L och wok hos Mary, och sällskap och prat och rödvin och cig på balkongen fast jag slutat röka, och livet blev lättare att leva.
Har egentligen inget att säga idag, vilket kan vara bra när man går till psykologer och själavårdare, men inte när man bloggar, orden blir liksom ännu mer just ord.
Läste i någon annans intressanta blogg om hur arg hon (bloggarinnan) blev när hon läste om andras skitproblem, och när jag läste hennes så tyckte jag att i det stora hela så verkade hennes problem vara just...sorry to say it...skitproblem. Alltså utgår jag ifrån att de som eventuellt läser mina små rapporter kring "veckans i-lands problem" säkert tycker att jag borde skärpa ihop mig och sluta gnälla. Det tycker säkert de i Libanon om de kan läsa svenska bloggar, de som är långtidssjukskrivna för att de har ständigt ont, min kompis MJA som sjuk i MS och numera alltid i rullstol och fast i konstant depression men som aldrig klagar.
Jag vet, perspektiv, se helheten, tjoho.
Och ja, idag ser jag helheten, när jag har juice i kylen, ett vettigt snack med exmaken innan jag ens ätit frukost, en webkamera som funkar som gör att jag kan titta på Walesaren, och som fick honom att utbrista "NU saknar jag dig" när han fick syn på mig. Det kanske är som de säger i ordspråket, "out of sight - out of mind", så tack till den som uppfann webkameran, den är inte bara för exibitionistiska tonåringar och pervon.
Igår ansträngde jag mig lite också, nytvättat hår, extra makeup och matchande liten klänning och skor gjorde att jag dansade fram lite, och då blir man lite gladare av det om inte annat. Mer citat, från Forsythe-sagan, "The worse you feel on the inside, the better you must try and look on the outside".
Jagar Gun-Britt Sundströms "Maken", ska ge till A som borde läsa om kärlek och olycka i Stockholm.
Saknar mina cd-skivor och mina foton, iPod i all ära, men jag har ingen kabel till stereon så jag lever med radion som sällskap tills jag fått hit skivbuntarna.
Idag kommer H och fikar, hon blir min första gäst i Husby. Går livet baklänges när ens väninnor har bostadsrätt på Söder och flashiga jobb och nya bebisar och jag bor i andrahandsetta i förort och ska börja plugga? Om jag fortsätter såhär bor jag väl snart hemma hos mamma och går på dagis...

Skiten har träffat fläkten

Jag har landat nu. Riktigt hårt. Efter en veckas mys med sonen och snälla A var det dags att bosätta sig i Husby och vara själv. Ensam, som i lonely, not alone. Och regnet bildar backdrop till min miserabla sinnestämning, allt går sönder, jag har sönder och förstör och tappar bort, har ont och är trött och vill inget. Känns som för fem år sedan ungefär, när varje morgon var en "jag vill inte gå upp...någonsin" dag.
Saknar jag England? Nej inte egentligen. Saknar jag vänner, pengar, all livets bekvämlighet med bredband och kabelkanaler? Nej. Allt finns.
"Du vet att du har anlag för melankoli när..."
1) du gråter när du ser "Masjävlar"
2) du inte vill äta
3) du äter ändå
4) telefonen ringer och det känns svårt att svara
5) du gråter i telefon
6) du gråter när du pratat färdigt
7) du slutar gråta och stirrar mest uppgivet in i grannarnas tv-tittande och kaffedrickande och undrar om de är lika ensamma som du.

Tittade på hus i helgen, och ett var fint och jag ville köpa det när jag var där. Nu tror jag nog att ex-chefens ord om att "fatta inga beslut i missmod" bör appliceras, liksom "köp inga hus när du är förvirrad, låg och osammanhängande". Jag kan inte kompensera för mitt hål i väggen i förorten med att köpa herrgård i obygden och tro att livet blir enklare. Det blir det inte, det kommer nog att vara såhär ett tag nu. Förvirrat, med tårar.
Detta kanske är min ökenvandring, och om jag tror att det går att bota med att slänga sig handlöst in i ett konstant festande, träffande av vänner över te/latte och senare hårt plugg och dricka mycket alkohol, så har jag nog alldeles rätt.

Såg UR programmen i morse, f-n va´bra de är! Särskilt författarintervjuerna med Mustafa Can och Claudia Marcks i En svensk berättelse var hur intressanta som helst, och jag blev så lycklig, berörd och sugen på mer! Ser fram emot intervjun med Bodil Malmsten, hon är fantastisk. Det är en så bra debatt i programmen, om hur man erövrar, eller inte erövrar ett språk. Jag tror det var Claudia Marcks som sa att hon inte erövrar, hon kolonialiserar. Det var dagens höjdarhändelse, det mesta i övrigt var mest okul och strul.
Det finns ju egentligen bara en sak att göra när man känner sig såhär låg som jag gör nu.. nej, inte Vodka och Chaka Kahn som Bridget Jones föreslog, men att gå och lägga sig, och hoppas att nästa dag blir bättre än den här.

Festival

Idag ljuder tunga rytmer över Husby, politiker håller tal och man kan köpa lammspett som luktar så gott så man dreglar, nu vet ni vad jag ska ha till middag!
Jag känner mig främmande här, men ändå inte.
Jag är förvånad över hur lätt det går att vara här, gillar Husby, gillar landet, gillar läget!
Nu sjunger de "Heard it through the Grapevine".
Ikväll blir det Cirkus Cirkör... oom jag inte ska se tvprogram om Iona...men det verkar kanske vara överkurs, jag har ju varit där... Iona alltså.
Filmer jag sett i veckan: Pirates II, Tjenare Kungen, Underworld, Serenity. Personlig favorit var nog Tjenare Kungen.
Saker jag gjort i veckan: promenerat och fikat och promenerat och fikat. Pratat med sonen. Om allt. Jag är väldigt poppis just nu, det går väl över så snart han vant sig vid att jag är här.

Mjuk landning

Nu har jag landat. Heathrow var relativt lugnt, dock kan man ju reta sig lite på att man blir ombedd att komma dit "så tidigt som möjligt" och sedan får man inte checka in sitt bagage förrrän tidigast två timmar innan flight. Och sedan slutar bagagebanden att fungera när man väl får checka in...nevermind.
Det mjuka i landningen var hur oerhört hjälpsamma och stöttande mina vänner är, jag blir alldeles rörd. Det är lätt att komma hem när man har ett sådant nätverk, känner mest tacksamhet.
Kan också låtsas att jag bara är här och hälsar på, det funkar, vi har ju varit i Sverige upp till två veckor i taget tidigare, så verkligheten har inte hunnit ikapp.
Idag har det äntligen slutat regna, och det gör ju också livet lättare att leva.
Jag har laddat min mobil, tvättat min sommartvätt, gått på bio med sonen och softat i största allmänhet.
Älskar f ö Elizabeth Hurley i MQ reklamen, hennes relativt fejkade super-posha brittiska accent, och så "en tunnbrodsrolle tack", genious! Eller saknar jag bara skvallertidningarna från England kanske?
Mål: skriva in mig i landet hos skattemyndigheten. Gå och klippa mig. Skaffa studentkort. Titta på hus som jag inte har råd med. Men först: väcka sonen, nu har han sovit länge nog...

Still not afraid...

but maybe a bit delayed

Som vanligt lyckas svenska medier hitta de enda resenärer som är livrädda på Heathrow, grattis.
Man klagar på SAS som inte ger folk pengar eller låter dem resa hem. Sorry, men force majeure kan väl vara terrorhot, och som jag brukar säga, "I am rather late than the late".
Jag menar inte att det är kul att vara försenad, men när folk säger att oj oj nu blir jag strandsatt i London i en vecka, så är ju detta en grov överdrift, trafiken går redan idag fredag på runt 60 %, och det hela borde vara så gott som löst sent ikväll eller tidigast imorgon bitti.
Nu står ju inte jag i en kö med en skrikande tvååring utan favoritnalle i Malaga och vill hem, så jag klagar inte, och jag har empati med dem som är försenade, men igen, om idag fredag hade varit dagen för en "dry run" och onsdag för den verkliga attacken, då är man ju glad att man kommer helskinnad hem till sina nära och kära och tål lite mer strul än annars, annars har man väl inget perspektiv på vad som är viktigt eller?

We are SO not afraid

När jag flyttade till England sommaren 2001 var jag full av tillförsikt, såg London som ett säkert ställe och hela vistelsen som ett äventyr. 11 September 2001 ändrade tilfälligt min inställning, men jag lärde mig så mycket av de som bott här länge. Det fanns en kampvilja och en beslutsamhet att inte låta sig skrämmas, att inte låta terroristerna vinna och demokratin förstöras. Om man inte kan leva som vanligt på grund av ständig skräck för IRA-bomber eller terrordåd från Al Quaida eller deras sympatisörer, då har man ju inget liv, då betyder frihet och demokrati ingenting.
Jag minns mina nätter av skräck efter 11 september, då jag drömde om alla de otäcka scenarier som media hittade på, plan skulle sprängas över London eller flygas in i Canary Warf, och jag vaknade rädd. Det kom au-pair tjejer och ungdomar till Svenska Kyrkan och undrade ifall vi i personalen tyckte att de skulle åka hem till Sverige, eller ifall det var säkert att stanna. Vad säger man, det finns ju inga råd att ge, alla måste ju avgöra var deras egna gränser går. Livet är ju en osäker resa, någon säger dagligen till mig att det är farligt att leva, man kan dö, tegelpanna i huvudet etc...
Det som gjorde mig upprörd efter 11 september (förutom allt i terrorism och dödande rent allmänt, som ju är det som är det verkligt upprörande) var svenska mediers jubel över att "äntligen händer något, låt oss se hur mycket vi kan mjölka detta på hemmaplan" varpå man vandrar iväg till World Trade Centre i Stockholm och frågar hur rädd personalen där är. Rubriker som "hotet mot Sverige", som dyker upp varje gång något sker gör att jag blir ännu mer förbannad. Vill man att människor ska känna oro i onödan? Vill man piska upp skräckstämningar i ett land som har drabbats hårt av omfattande verkliga (ej inbillade) katastrofer (Estoniaolyckan, tsunamin) när skäl för verklig oro är svag?
Efter 11 september kom 7 juli 2005, nu med hemodlad terrorism och självmordsbombare i våra tunnelbanor och ombord en buss. Just när man började tro att det inte skulle ske något sådant på brittisk mark. Reaktionen på 7/7 var blandad, det talades mycket om "the spirit of the Blitz" och mod, heroism och att livet måste fortsätta, men för de som var fångade under jord medan människor dog omkring dem var detta en händelse som för alltid ändrade deras liv, "stiff upper lip" eller ej. En av de bästa bloggar om detta, som ställer frågor kring vad som egentligen hände är Rachels blogg.

Ett annat fenomen som dokumenterar människors humor, vilja och kamp mot rädsla är "we are not afraid".

Idag då, när det är dags igen för enormt polispådrag, krigsrubriker och gripna och ännu icke misstänkta terrorister? Jag drar en suck av lättnad över att vad som än var planerat inte blev av, med förmodlingen en väldig massa liv räddade i processen. Jag beundrar Metropolitan Police Deputy Assistant Commissioner Paul Stephenson som i sitt tal var effektiv i att förmedla allvaret i det inträffade, men som också gjorde en viktig poäng av det faktum att de gripna och övriga misstänkta inte tillhör någon specifik grupp/kommunitet/religion, men att kanske gömmer sig bakom eller inom en sådan, men att deras planer aktivt skulle fördömas av alla sunda individer från alla kulturer och religioner. Här i Storbritannien är en sådan kommentar oerhört viktig, det finns ibland en aggresiv pöbelmentalitet hos vissa element, som tar alla chanser att vädra sin unkna rasism och främlingsfientlighet när sådant här inträffar.

Slutligen, från mitt eget ego-perspektiv: jag är glad att min flight ändrades i min planering från imorgon fredag till på söndag. Jag är inte rädd att flyga, under sådana här omständigheter är säkerheten så höjd att ingen flight jag någonsin tar kommer att vara säkrare. Jag är lite orolig över hur jag ska få hem fem år av mitt liv på bara 23kg, och nu även utan handbagage. Jag undrar hur jag ska få hem min laptop. Men som sagt, det var lite egognäll som i det stora hela är helt ovidkommande.


"This is not about communities, this is about criminals,

murderers, people who want to commit mass murder,

this is not about anything to do with any particular community.
"This is about people who might masquerade within the community

behind certain faiths.
"This is about people - desperate, desperate people -

who want to do things that no right-minded citizen of this country,

or any other country,would want to tolerate."

Paul Stephenson, Metropolitan Police

Hello my darlings,
nu är det snart dags att åka hem.
Min älskligsguide Richard har en föraning om att jag kommer tillbaka en vacker dag.
Jag vet inte - idag har varit en "rulla ihop sig till en liten bulle och gråta hejdlöst" dag. Besökarna har varit 1) korkade 2) elaka 3) insinuanta 4 ) klåfingriga 5) alldeles alldeles underbara...
Jag vill stanna för evigt - åka hem (till Sverige) idag.
Tydligen betyder mina drömmar att jag behöver slappna av (mycket spindlar och småkryp på mig nattetid) och är typiska för stress--- "frontal lobe syndrome" enligt kollegan Grrr, men då ska man egentligen drömma om maror och häxor som rider en nattetid - och jag är mest inne på spindlar och flugor.
Det var en liten pojke ... ok, inte så liten, kanske 10 - 11 år... med kolsvart färgat hår... som påminnde mig sååååå om J och om little Mary, och jag vill bara hem och kramas....
Har idag jobbat min sista dag på "Memory Manor" och jag längtar redan tillbaka till galenskapen.
Om någon någonsin vill ha en superproffsig guidad tur på det bästa "stately home" vi har i sydvästra England, hör av er!
Letar hus på nätet, har hittat en femrumsvilla i Bångbro (Kopparberg) som jag kan köpa kontant, och det känns oerhört lockande...
Vill hem, vill kramas, och köpa hus.
Om ni inte köpt Nerina Pallot så gör det.
Om ni inte sett skymten av mitt stately home så kan man kolla läget här...