We are SO not afraid

När jag flyttade till England sommaren 2001 var jag full av tillförsikt, såg London som ett säkert ställe och hela vistelsen som ett äventyr. 11 September 2001 ändrade tilfälligt min inställning, men jag lärde mig så mycket av de som bott här länge. Det fanns en kampvilja och en beslutsamhet att inte låta sig skrämmas, att inte låta terroristerna vinna och demokratin förstöras. Om man inte kan leva som vanligt på grund av ständig skräck för IRA-bomber eller terrordåd från Al Quaida eller deras sympatisörer, då har man ju inget liv, då betyder frihet och demokrati ingenting.
Jag minns mina nätter av skräck efter 11 september, då jag drömde om alla de otäcka scenarier som media hittade på, plan skulle sprängas över London eller flygas in i Canary Warf, och jag vaknade rädd. Det kom au-pair tjejer och ungdomar till Svenska Kyrkan och undrade ifall vi i personalen tyckte att de skulle åka hem till Sverige, eller ifall det var säkert att stanna. Vad säger man, det finns ju inga råd att ge, alla måste ju avgöra var deras egna gränser går. Livet är ju en osäker resa, någon säger dagligen till mig att det är farligt att leva, man kan dö, tegelpanna i huvudet etc...
Det som gjorde mig upprörd efter 11 september (förutom allt i terrorism och dödande rent allmänt, som ju är det som är det verkligt upprörande) var svenska mediers jubel över att "äntligen händer något, låt oss se hur mycket vi kan mjölka detta på hemmaplan" varpå man vandrar iväg till World Trade Centre i Stockholm och frågar hur rädd personalen där är. Rubriker som "hotet mot Sverige", som dyker upp varje gång något sker gör att jag blir ännu mer förbannad. Vill man att människor ska känna oro i onödan? Vill man piska upp skräckstämningar i ett land som har drabbats hårt av omfattande verkliga (ej inbillade) katastrofer (Estoniaolyckan, tsunamin) när skäl för verklig oro är svag?
Efter 11 september kom 7 juli 2005, nu med hemodlad terrorism och självmordsbombare i våra tunnelbanor och ombord en buss. Just när man började tro att det inte skulle ske något sådant på brittisk mark. Reaktionen på 7/7 var blandad, det talades mycket om "the spirit of the Blitz" och mod, heroism och att livet måste fortsätta, men för de som var fångade under jord medan människor dog omkring dem var detta en händelse som för alltid ändrade deras liv, "stiff upper lip" eller ej. En av de bästa bloggar om detta, som ställer frågor kring vad som egentligen hände är Rachels blogg.

Ett annat fenomen som dokumenterar människors humor, vilja och kamp mot rädsla är "we are not afraid".

Idag då, när det är dags igen för enormt polispådrag, krigsrubriker och gripna och ännu icke misstänkta terrorister? Jag drar en suck av lättnad över att vad som än var planerat inte blev av, med förmodlingen en väldig massa liv räddade i processen. Jag beundrar Metropolitan Police Deputy Assistant Commissioner Paul Stephenson som i sitt tal var effektiv i att förmedla allvaret i det inträffade, men som också gjorde en viktig poäng av det faktum att de gripna och övriga misstänkta inte tillhör någon specifik grupp/kommunitet/religion, men att kanske gömmer sig bakom eller inom en sådan, men att deras planer aktivt skulle fördömas av alla sunda individer från alla kulturer och religioner. Här i Storbritannien är en sådan kommentar oerhört viktig, det finns ibland en aggresiv pöbelmentalitet hos vissa element, som tar alla chanser att vädra sin unkna rasism och främlingsfientlighet när sådant här inträffar.

Slutligen, från mitt eget ego-perspektiv: jag är glad att min flight ändrades i min planering från imorgon fredag till på söndag. Jag är inte rädd att flyga, under sådana här omständigheter är säkerheten så höjd att ingen flight jag någonsin tar kommer att vara säkrare. Jag är lite orolig över hur jag ska få hem fem år av mitt liv på bara 23kg, och nu även utan handbagage. Jag undrar hur jag ska få hem min laptop. Men som sagt, det var lite egognäll som i det stora hela är helt ovidkommande.


"This is not about communities, this is about criminals,

murderers, people who want to commit mass murder,

this is not about anything to do with any particular community.
"This is about people who might masquerade within the community

behind certain faiths.
"This is about people - desperate, desperate people -

who want to do things that no right-minded citizen of this country,

or any other country,would want to tolerate."

Paul Stephenson, Metropolitan Police