Saker som gör mig glad idag:

Att Filippa inte hade bakat mandelmusslorna själv. Vaddå "Bullshit Filippa" det är ju mera "Bullshit Amelia", eller hur? Om jag vore blå skulle jag säkert gilla Filippa ännu mer, eller så skulle jag vara en smurf, who knows.

Foo Fighters´"Skin and Bones". Den är inte dum den.

Att jag inte behöver se "28 Weeks Later" igen.

Att jag har gjort en första version av min literaturuppsats.

Min son. Allt han gör och allt han säger.

Att MS har börjat blogga om Ryssland, han är så himla begåvad.

Att jag får snälla superlativ på Facebook. Och blommor.

Att jag har "Becoming Jane" men inte har sett den än, som en julklapp man hittar under granen 26 December...

Att jag inte har betalat mer än 1:- för mitt gymkort, eftersom jag bara gått två gånger hittills.

Russell Brands podcast. Vill man ha ett lyckligare liv ska man ladda ner dessa från BBC/radio2

Att Grazia säljs i Sverige, tjoho!!!!

Att jag har pengar kvar när månaden är slut. Fast jag betalt tandläkare och frisör. Och hyran.

Saker som jag inte alls tycker om :

Vulgo-reklam. Svärande foul-mouthed Johannes Brost. Kicki Danielsson. Gert Fylking ger mig fingret när jag väntar på bussen. Varför? Sorry, men jag fattar verkligen inte. Vem är målgrupp? Hur såg castingen ut? Vi vill ha några sura medelålders anti-stjärnor som kan kladda ner vårt varumärke riktigt ordentligt, och säkert tilltala den ironiska generationen. Se mina luftkaniner när jag säger: NEJ DEN GUBBEN GÅR INTE.

Trial by media, fallet Madeleine McCann. Inse fakta, vi vet inget ännu. Ingen vet. Att varannan vecka få läsa krigsrubriker med "mamman dödade henne" varvat med "vi är oskyldiga" och "100% DNA-match" gör mig så trött. Alla inblandade är människor, och McCanns är vad jag vet inte fällda för något brott. Eller ens anhållna. Så sluta peka finger, vi vet som sagt ingenting.

Min elaka lärare. Jag är vuxen, men han har makt över mig, ska sätta mitt betyg, och han håller oss, hela klassen, i skräck. Varje vecka. Och inte på ett "jag är hård men rättvis-vis", utan på ett "jag är usel pedagog men jag har ändå er i min makt och kan kritisera, vara otydlig, vag och allmänt läskig utan att ni kan göra något alls förrän vid kursutvärderingen, och då är det för sent, ha ha-viset"

Men mest är jag glad, har en finfin höstkappa, vädret är ofta rätt snällt, min lägenhet är mysigast, och jag har lagat megalasagne som räcker flera minuter (lunchlåda jajamensan). Life is good.

This is England

ska man absolut gå och se.

Pavarotti dissad på Facebook och Britney på VMA
Var skulle du placerat kommatecknet i meningen ovan?

Terminen svalde mig hel, och har inte spottat ut mig förrän nu. Eller snarare, gett mig fem minuter att sitta vid datorn och ägna mig åt något annat än att slåss med zombies på Facebook.

Lite har hänt sedan sist, Pavarotti har dött till exempel. Och Fidel Castro, om man ska tro på Perez Hilton, men nu var det ju Pavarotti... Jag är ingen stor operafantast, har väl släpat iväg mig på lite Mozartoperor, och även lite Wagner när jag kände mig extra kulturell. Jag ville vara som Julia Roberts i Pretty Woman, och bli sådär vackert tagen av opera från första stund. Gripen blev jag, men lika mycket av hela upplevelsen, lokalen, kostymer och dekor, som av själva musiken.

Häromåret reste jag till Cypern, vilket var ett stort misstag, eftersom det i mångt och mycket bara var England, fast med sol. Efter att ha tröttnat på poolen, som vi alltid gör, så hyrde vi bil och körde till Nicosia, Kyrinia och lite andra mer "cypriotiska" ställen (alltså mindre brittiska, ockupationen pratar jag inte om nu). En kväll vandrar vi genom Nicosia, hittar en magisk tapas bar, och en bro som leder över vad som ser ut som en byggarbetsplats. Då ser vi en folksamling på bron, och hör plötsligt Rösten... Vi anar vad som ska komma, men vågar inte tro att det är sant. Vi står på bron, och genom en glipa i staketet ser och hör vi Pavarotti, live in concert, gratis. Månen lyser över oss där vi står, och vi upplever att vi får vara med om något speciellt. Som de moderna teknikanvändare vi är, kan vi ju inte vara närvarande i nuet, utan måste ju berätta för någon om vad vi är med om. Jag funderar en stund på vem som skulle kunna uppskatta ett "jag mötte Lassie-sms" om Pavarotti... Beslutar mig för Per Cussion, min kompis slagverkaren. Han svarar ganska snabbt, och svaret börjar "Jo när jag spelade med Pavarotti...". Så han blev inte så imponerad, men jag fick i alla fall berätta. Och nu har jag fått blogga av mig om detta. Det var mitt eget lilla Pavarottiminne.

Ska jag gnälla lite på den halvnya innedrogen Facebook?
Ok, då gör jag det... Jag hade bestämt mig i våras att INTE registrera mig, inte fastna i Facebook-träsket... Det gick sådär. I somras kom förfrågan ifall jag ville vara kompis med K. (Nej, inte ordet kompis stavat med k, hon börjar på K.) Och det ville jag ju... fast jag trodde att vi redan var kompisar? Men eftersom jag trots min höga ålder lider av "down with the kids-syndromet", så måste jag ju naturligtvis se vad alla tjatar om. Det kändes lite som när tjejerna på School for Brats såg mig sms:a och frågade "Are you good at texting Miss S?" som om det var det mest udda de sett, någon över 30 som kan skicka sms... Jag ville ju inte svara att jag hade mobil med textfunktion när de inte ens kunde gå, då märks det ju ännu mer hur antik man är...

Nu är det då lek i storgrupp på Facebook som gäller, och min framtidsprognos är att det kommer att hålla i sig fram till jul på sin höjd, troligen bara till Allhelgona, sen kommer alla att inse att det stressar mer än det är kul.
När man spelat Never Ending Movie Quiz och känt sig clever för att man suttit oavbrutet i 72 timmar och lyckats bli 7695 i världen, när man bitit alla kompisar och förvandlat dem till vampyrer,varulvar och annat , skrutit om alla ställen man besökt (och som ingen av ens vänner nånsin kommer att orka kolla på, och varför skulle de vilja det?) så kanske man blir lite trött.

Jag orkar inte lägga upp glammiga bilder på mig själv på olika partyn, eller komma på något smart att skriva för att uppdatera min status. Men detta är inte det värsta. Man kan glatt spendera ett par timmar på Facebook, och ha rätt kul. Men de av mina vänner som jag vill ha kontakt med ser jag rätt ofta IRL. Om jag vill veta vad de gör så frågar jag dem, inte hela deras Facebook-friendslist.

Nej, det värsta är när man fastnar i den mentala (inbillade) psykningen... som inte pågår någon annanstans än i ens skruvade övertrötta hjärna. I admit it, I am a Facebook casualty. Några exempel: en kompis frågar om ni ska vara kompisar. Du tackar ja, och din lista över vänner växer. Så går du in på dina nygamla vänners vänlista... och hittar kompisar som du känner i verkliga livet... som INTE har frågat om de får vara kompisar med just dig... Min princip har varit att inte ladda upp hela min adressbok, inte leta kompisar, men om någon brytt sig om att hitta mig så blir jag gärna kompis med dem. Ser ni hur mitt agerande och resonerande redan slår tillbaka på mig själv? Min vänlista är kort, medans vänner som registrerade sig i förrgår redan har 245 kompisar. Jag är en Facebook-paria, en Sally-no-mates.
Men det blir värre. Loggar in på en lördag. Kollar min vackra friends-list. Jag har 12 kompisar. Loggar på under söndagen. Friendslistan har krympt till 11... Vänta nu...! va i.... ?!?hur...?? Let the paranoia begin...
När man är paranoid och ynklig så är det svårt att vara rak. När sen vänskapslistan krympte samtidigt som lätt missförstånd/konflikt förelåg i världen utanför Facebook med den försvunna vännen, så blir illa värre.
Har man dessutom mitt konflikträdda psyke, så tog det ju naturligtvis över en vecka innan jag vågade ställa frågan som mer hörde hemma på Lunarstorm/ dagis/ skolgården: "Har du dissat mig på Facebook genom att stryka dig själv från min friends-list? Eller har du avaktiverat ditt konto helt och hållet (och beror det i så fall på att du hatar mig just nu?)"
Det var det senare alternativet, minus biten om att hata mig. Det hade inget med mitt uppblåsta men alltför fragila ego att göra, och allt med att inte se någon poäng med Facebook, och med att föredra MySpace.
Lugnet är återställt, och jag har fått två nya kompisar i veckan, att kompensera för bortfallet.

Slutligen... Britney... Varför bryr vi oss fortfarande? Känner man mig vet man att jag ju alltid stått upp för Britney, även i tider då man ansågs politisk inkorrekt, blind, omogen, lurad ifall man ansåg att hon hade nån sorts svårdefinierad star-quality. Numera... train-wreck. Så sorgligt, hon är ju så ung, att vara så ... vad är det för term de använder nuförtiden, uttorkad? Det brukar de ju skriva om Lindsay/Amy/Nicole eller vem som ställt in en intervju/show/whatever just den veckan.. She was suffering from dehydration... drick mer vatten då, eller sluta snorta. Your choice. De som inte har något val i detta är ju Britneys två små barn, och det är alltid sånt som gör att jag blir riktigt illa berörd. Och kanske hoppet, att det inte ska bli som alla olyckskorpar hoppas och tror, utan att en tjej som Britney ska överraska, nyktra till, skärpa sig, sluta lip-synka, börja dansa och inte bara kliva omkring, och kanske hitta någon som kan skriva lika bra låtar åt henne som de hon hade i bagaget när hon slog igenom... Än kanske det finns hopp. Come on, surprise us Britney!

Hemma igen. Eller, tillbaka i Sverige i alla fall

Jag har haft ett par veckor på mig att förbereda mig införden nya terminen. Har argumenterat för min sak på universitetet, mina poäng är lite udda, vg i allt, utom ett ämne som avgör om jag får fortsätta eller inte. Nu får jag fortsätta, men jag vill inte höra en massa nedvärderande kritiska kommentarer om att jag borde gå ner på halvtid, och att nivån är sååå hög på detta universitet, jämfört med de institutioner jag läst vid tidigare. Hur kommer det sig då att samma lärare kan jobba på två av lärosätena? Hur kommer det sig att jag kunde ha vg på andra högskolor fast jag jobbade heltid, i alla ämnen utom ett, och sedan gå vidare och få vg i alla kurser även vid detta universitet? Är det inte en fråga om när man läser, vilka lärare och kursare man har, hur motiverad man är etc? Själv tror jag att mycket av resultatet beror på den individuella studenten, inte alltid på lärosätet. Men jag det är viktigt för dem som jobbar där, att de får behålla sin akademiska elitistiska inställning, och tro att de själva bedriver den mest akademiska, teoretiska undervisningen, och av detta dra slutsatsen att detta i sig skulle vara eftersträvansvärt. Inte att eleverna frodas, utvecklas och kommer till sin rätt, utan att universitetet eller högskolan bibehåller sin prestige, eller bygger upp sitt s.k. varumärke, internationellt och nationellt.

Sol, nr 10 och Irene

Solen. Jag hade glömt hur den ser ut... men typ såhär...I vetenskaplig genomskärning... Den har idag lyst upp min tillvaro, och det är inte så ovanligt under sommarmånaderna, kan man tycka. Då har man inte varit i Bath sommaren 2007. Det har varit den regnigaste sommaren på 100 år. Till och med bönderna säger att det räcker nu. Så när det är soligt och varmt stirrar vi alla uppåt i pur förvåning, och undrar om det är nån typ av misstag. Men sen solar vi som galningar, i parker, uteserveringar och vid vägkanten.

Vi har köpt ett nytt (gammalt) hus. Från sent 1800-tal, fina stora rum... snigelspår (inte den perversa varianten, spår av riktiga sniglar)... trädörrar och massor av plats. Och inget lån. Najjs. Och det låter lite småposh att bo på Nr 10 Kensington Gardens...

Annars överdoserar jag på Forsytesagan, boken och den svartvita tv-serien från 1967. Wooden acting får en helt ny innebörd, men den är ändå värd att se, för Kenneth Moores skådespeleri, och för att Nyree Dawn Porter är så vacker och har så vackra kläder... Serien i videoform lånat på Bath Library har räddat mig från att mögla bort denna regnrekordsommar.

Trevlig torsdag

Jag är fortfarande inte rädd. Säkerhetsnivån är sänkt här i Storbritannien, från "critical" till "severe" tror jag. Jag vill in till London och se Harry Potter filmen.

Igår rymde jag till Salisbury för att klippa mig, Dyr vana, men billigare än att resa till Sverige och klippa sig... Jen superfrisör vet vad hon gör, redan på kvällen fick jag en lapp med namn och telefonnummer från killen som jobbar på bensinmacken. Han var väl typ 25, om ens det. Jag vet inte om det var det faktum att jag köpte min egen kroppsvikt i socker (söt...delat intresse för ätande...), att jag var svenska, att jag log, eller om det var mirakelfrisyren, men uppmärksamhet fick man. Det hjälper ju mot eventuella svackor i självförtroendet (inte för att det har varit så svackigt på sistone, men ändå) och piggar upp en onsdagskväll.

Walesaren är i Japan, och sonen och jag har dvd-maraton med Life on Mars som ju är BRILLIANT! John Simm är gud. Eller, en magisk kombination av sårbarhet, mänsklighet, humor och attraktiv manlighet. Yum. Sen är han ju fantastisk skurk i Dr Who. Lysande.

Idag har vi fått en massa rolig post från snälla människor, och har en mysig lat torsdag framför oss, med tv, böcker, brevskrivande och slappande.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen;

We are not afraid!

Det är lustig timing, jag är alltid i Storbritannien när det händer saker, hade just anlänt när 11 september inträffade, var här 7 juli när terrorn slog till i Londons tunnelbana och bussar, flyttade hem veckan de avslöjat planerna att spränga plan över haven och fick gå i strumplästen genom metalldetektorn och utan handbagage.

Jag frågade studeirektorn på skolan jag brukade arbeta på om varför föräldrar skickade sina barn till boarding school. En av hennes teorier, förutom tradition och chansen att få en riktig bra utbildning var att London inte längre kändes säkert. Man vill att barnen ska slippa vara där, ungefär som under kriget... Jag kan relatera, vill inte att min son ska utsättas för onödig stress och fara. Att jag som vuxen väljer att ta risker, och inte tänker ändra mitt liv och mina planer är en sak, men jag vill inte att sonen får lida för att jag vill vara obstinat.

Gordon Brown verkar ta sitt elddop sansat och manar till mod och att vi inte ska döma hela grupper av människor baserat på en liten minoritet av hatande extremister. Det har sagts så många gånger förut, av poliser, politiker, imamer, präster och journalister, men det behövs sägas i en värld (ok, röster från kanske främst USA) som skriker efter våld. mer hat och War on terror (vad fasen är det? I mean seriously!), och vi borde veta bättre här. Sen borde vi ta och packa ihop de brittiska trupperna och se till att de får komma hem till sina familjer istället för att skadas, döda och dö i Irak. Enough already. No cause could be that worthy.

I sommar har jag ägnat mina dagar åt att titta på regn, vandra i regn, se översvämninsrapporter på tv, dricka Pimms, läsa Forsythesagan av Galsworthy (så otroligt bra och psykologiskt insiktsfull den är fast den är skriven för 100 år sedan! Så klasskritisk, så humoristisk, så välskriven och lättslukad) och att älska Amy Winehouse. Igår blev Englands alla pubar, restauranger, kontor och liknande rökfria. Vi hade tänkte sluta röka men vi får se hur det går...

Jag har simmat och varit på We Will Rock You musikalen in London. Shoppat billiga DVD-skivor,rensat garderober och lagat en massa mat (vilket för många händer varje dag, men jag lagar aldrig mat om det går att undvika. Nu har jag haft middag på bordet varje dag, som en riktig Stepford Wife).

Nu måste jag koka mera te. Assam.

Ska skriva mer, har problem med internet hemma...men snart så!