Fredag - solen skiner - jag är ledig; tre av tre! Vårt hem har förvandlats till Naturrutan, med högljudd fågelsång varje morgon vid 5-snåret, en koltrast som sitter utanför vårt vardagsrumsfönster och speglar sig och pratar med sig själv i en halvtimme, samt en ekorre i vårt kök förra veckan. Lite som i Snövit, när alla djuren kommer för att se Snövit sopa golvet och sjunga...
Om man inte har en bra dag utan behöver muntras upp kan man sjunga med i
"The llama song"

Saker som gör mig stolt och glad idag:
Min son som varit på vandring och övernattning.
Min bror.
Vädret (varmt i Sverige bådar gott inför semestern, regn här är bra för min trädgård).
Mitt arbete, när besökare viskar "va´trevliga och hjälpsamma folk är här" när de går iväg från mig...

Ström

"Mitt namn är Ström, om det kan vara till nån ledning"

Vems ansvar?

Efter en dag ägnad åt ensampicknick i parken kom jag hem till ett tomt hus. Gillar mitt eget sällskap för det mesta, men detta hus är alldeles för ödsligt att vara ensam i.
Satte mig vid datorn och hittade en "intressant" artikel med kommentarer i Näringslivsdelen av Aftonbladet.
Med risk att väcka vrede hos 6 Juni-älskande flaggviftare måste jag få uttrycka både oro och sorg över tonen i debatten. Jag uppskattar att folk uttrycker sin åsikt, och med Internet så är det ju snabbare och enklare än förr, men alla personangrepp, sura stavningspoliser och gnällspikar gör mig beklämd. Jag vet att det är hög arbetslöshet i Sverige, men många drar konstiga slutsatser och skyller på politikerna. Från min horisont är det lite skumt, Sverige och Storbritannien har ju gjort i princip samma sak, d.v.s. tittat åt väster, smörat för storfinansen, klimatet har hårdnat, här i England sedan Thatchers 80tal, och i Sverige sedan lågkonjunkturen slog till på 90talet, men hur kan resultatet bli så annorlunda? Sedan jag kom hit har jag fått alla jobb jag sökt, i en mängd olika brancher, och för det mesta haft rimligt betalt, och hade jag bott i en storstad som London hade jobbiten varit ännu lite enklare, men som sagt, även i de mest lantliga orter vi bott har jag lyckats antingen skaffa jobb, eller skapa jobb själv.
Jag blev arbetslös i Sverige 1992, det var en av de jobbigaste perioder jag varit med om, men jag väntade mig aldrig att någon skulle ge mig ett jobb. Jag sökte allt, tjatade och jagade, och fick nej och åter nej, till en dag då antingen turen vände, eller kanske teorin som många britter pratar om, att grejen att söka jobb är "a numbers game"(ju fler du söker, desto större chans att få napp), gav utdelning, och jag fick anställning.
Många i debatten jag nämner ovan rekommenderar Storbritannien som alternativ om det är ont om jobb i Sverige. Jag kan inte rekommendera det varmt nog, även om jag nu flyttar tillbaka "hem". Det finns dessutom fler länder inom EU där man kan arbeta utan visa eller krångel, varför sitta fast i Sverige och vänta på att något ska hända, se världen, speciellt om du är ung och barnlös, men även om du inte är purung, jobb får du, tro mig. Och billiga flygbiljetter hittar man alltid, till exempel hos Ryanair.
Med risk att låta som Kungen, och prata om stekta sparvar, jag ber om ursäkt ifall det är så jag låter, jag vet hur demoraliserande och deprimerande det kan vara att inte bli tagen i bruk, men jag tror också på det gamla "kristna" ordspråket om vad man ska göra ifall vattnet stiger i båten man sitter i och man löper risk att drunkna; "pray, but row for the shore".
Om man behöver kontakter, t ex i London så kan jag rekommendera Svenska Kyrkan, de har både temporärt boende i sin Sjömanskyrka, samt bra kontakter om man letar jobb. Annars kan man alltid kontakta Sveriges Ambassad i London, om man har frågor eller behöver tips.

Ibland blir jag arg (som när jag kör bil och har bråttom till jobbet och andra är ute och söndagsåker på smala vägar, grrrr).
I SvD hittar jag min favorit, Berglin, och denna vecka handlar det om just detta, att vara arg. Enjoy!