Sol, nr 10 och Irene

Solen. Jag hade glömt hur den ser ut... men typ såhär...I vetenskaplig genomskärning... Den har idag lyst upp min tillvaro, och det är inte så ovanligt under sommarmånaderna, kan man tycka. Då har man inte varit i Bath sommaren 2007. Det har varit den regnigaste sommaren på 100 år. Till och med bönderna säger att det räcker nu. Så när det är soligt och varmt stirrar vi alla uppåt i pur förvåning, och undrar om det är nån typ av misstag. Men sen solar vi som galningar, i parker, uteserveringar och vid vägkanten.

Vi har köpt ett nytt (gammalt) hus. Från sent 1800-tal, fina stora rum... snigelspår (inte den perversa varianten, spår av riktiga sniglar)... trädörrar och massor av plats. Och inget lån. Najjs. Och det låter lite småposh att bo på Nr 10 Kensington Gardens...

Annars överdoserar jag på Forsytesagan, boken och den svartvita tv-serien från 1967. Wooden acting får en helt ny innebörd, men den är ändå värd att se, för Kenneth Moores skådespeleri, och för att Nyree Dawn Porter är så vacker och har så vackra kläder... Serien i videoform lånat på Bath Library har räddat mig från att mögla bort denna regnrekordsommar.

Trevlig torsdag

Jag är fortfarande inte rädd. Säkerhetsnivån är sänkt här i Storbritannien, från "critical" till "severe" tror jag. Jag vill in till London och se Harry Potter filmen.

Igår rymde jag till Salisbury för att klippa mig, Dyr vana, men billigare än att resa till Sverige och klippa sig... Jen superfrisör vet vad hon gör, redan på kvällen fick jag en lapp med namn och telefonnummer från killen som jobbar på bensinmacken. Han var väl typ 25, om ens det. Jag vet inte om det var det faktum att jag köpte min egen kroppsvikt i socker (söt...delat intresse för ätande...), att jag var svenska, att jag log, eller om det var mirakelfrisyren, men uppmärksamhet fick man. Det hjälper ju mot eventuella svackor i självförtroendet (inte för att det har varit så svackigt på sistone, men ändå) och piggar upp en onsdagskväll.

Walesaren är i Japan, och sonen och jag har dvd-maraton med Life on Mars som ju är BRILLIANT! John Simm är gud. Eller, en magisk kombination av sårbarhet, mänsklighet, humor och attraktiv manlighet. Yum. Sen är han ju fantastisk skurk i Dr Who. Lysande.

Idag har vi fått en massa rolig post från snälla människor, och har en mysig lat torsdag framför oss, med tv, böcker, brevskrivande och slappande.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen;

We are not afraid!

Det är lustig timing, jag är alltid i Storbritannien när det händer saker, hade just anlänt när 11 september inträffade, var här 7 juli när terrorn slog till i Londons tunnelbana och bussar, flyttade hem veckan de avslöjat planerna att spränga plan över haven och fick gå i strumplästen genom metalldetektorn och utan handbagage.

Jag frågade studeirektorn på skolan jag brukade arbeta på om varför föräldrar skickade sina barn till boarding school. En av hennes teorier, förutom tradition och chansen att få en riktig bra utbildning var att London inte längre kändes säkert. Man vill att barnen ska slippa vara där, ungefär som under kriget... Jag kan relatera, vill inte att min son ska utsättas för onödig stress och fara. Att jag som vuxen väljer att ta risker, och inte tänker ändra mitt liv och mina planer är en sak, men jag vill inte att sonen får lida för att jag vill vara obstinat.

Gordon Brown verkar ta sitt elddop sansat och manar till mod och att vi inte ska döma hela grupper av människor baserat på en liten minoritet av hatande extremister. Det har sagts så många gånger förut, av poliser, politiker, imamer, präster och journalister, men det behövs sägas i en värld (ok, röster från kanske främst USA) som skriker efter våld. mer hat och War on terror (vad fasen är det? I mean seriously!), och vi borde veta bättre här. Sen borde vi ta och packa ihop de brittiska trupperna och se till att de får komma hem till sina familjer istället för att skadas, döda och dö i Irak. Enough already. No cause could be that worthy.

I sommar har jag ägnat mina dagar åt att titta på regn, vandra i regn, se översvämninsrapporter på tv, dricka Pimms, läsa Forsythesagan av Galsworthy (så otroligt bra och psykologiskt insiktsfull den är fast den är skriven för 100 år sedan! Så klasskritisk, så humoristisk, så välskriven och lättslukad) och att älska Amy Winehouse. Igår blev Englands alla pubar, restauranger, kontor och liknande rökfria. Vi hade tänkte sluta röka men vi får se hur det går...

Jag har simmat och varit på We Will Rock You musikalen in London. Shoppat billiga DVD-skivor,rensat garderober och lagat en massa mat (vilket för många händer varje dag, men jag lagar aldrig mat om det går att undvika. Nu har jag haft middag på bordet varje dag, som en riktig Stepford Wife).

Nu måste jag koka mera te. Assam.