Så jä-la JANUARI!!!

Onsdag. Månadens sista dag. Trodde inte det kunde bli värre...

Vaknar trött. Ska börja 11, men är för trött för att riktigt orka upp. Släpar mig efter fem "snooze" ut i köket. Loggar in på mitt bankkonto, för att upptäcka att hyran inte är dragen. Detta beror på att jag inte fått något studiemedel. Det förklarar varför det var 42 kronor kvar på kontot... Ringer CSN. "Du har inte skickat in studieförsäkring". Nähä, vart har ni skickat det pappret då? Jaha, till den adress där jag inte längre bor...jaså ni har min nya adress...men dit har ni inte skickat något... jaså pengarna kommer in på måndag? Ja det var ju snabbt.
På mitt engelska konto finns 10pund och 60pence.
Åker till universitetet, stressar mig igenom tre lektionspass. Får reda på fler dyra böcker som vi MÅSTE köpa.
Åker till Akademibokhandeln och säljer tillbaka en bok.
Får panikångest i tunnelbanan.
Vidare till mamma och handlar och hänger tvätt.
Kommer hem utmattad, till kuvert på hallmattan. Jag har inte tydligen inte rätt till bostadsbidrag. Detta beror på att jag har för liten lägenhet, och mitt barn hos mig för lite. Att jag har mitt barn hos mig "lite" beror ju mycket på att jag har en liten lägenhet. Och det är ju inte direkt så att jag valt en etta över alla andra boendeformer. Om någon har en tvåa så tar jag gärna den. Men den är väl också för liten... Alla i hushållet ska väl ha eget sovrum... eller gröna väggar med gula prickar för att få bidrag...
Sa jag hur mycket jag älskar byråkrati? Om jag tittar bakom soffan som jag inte äger kanske jag hittar lite pengar...eller mat...eller de pengar jag behöver för att kunna betala den totalrealistiska avgiften till a-kassan. Men det kunde säkert vara värre. Appselut.
Lalalalalalalalalalalalalalalaaaa at least I have my sanity at least I have my sanity at least I have my sanity

Söndagsångest och sängdagsångest

Nu har jag skrivit. Lämnat in. Varför vill inte prestationsångesten gå och lägga sig? Jag vill ju.

Och varför har jag lurar på mig när MSN har slutat funka för att det trådlösa nätverket kopplar ner mig lite som det vill? Vet ej, men det är skönt att ha det varmt om öronen ibland.
Min lägenhet är kall. Och luktar mysko emellanåt. Det kan bero på att jag inte diskar så ofta som jag borde, eller att jag inte äger en dammsugare ännu. Eller på att det är något skumt med avloppet.

Min lägenhet är inget bra ställe för romantiska möten, den är alldeles för kall. Eller så är det svensk vinter som gör det svårt att kramas lättklädd. Jag gillar inte att frysa. Nu åkte han ju hem i onsdags, så nu är det ju inte dags för fler kramkalas på ett par veckor, men i alla fall.

Jag trodde att min son inte kom ihåg hur dum jag var innan jag flyttade utomlands, men det gör han. Så nu har jag megaföräldraångest och måste ringa Dr Tanya eller nån nanny-jour och be om råd. Jag bad i alla fall om förlåtelse för att jag varit en skitmorsa, och sa att han inte får vara rädd för mig, han gömde sig på toa i en halvtimme (ok, kanske 10 minuter) igår efter att jag skällt på honom för att han satte sig på madrassen när mitt finger var ikläm för jag höll på att bädda. Jag förklarade att 1) han måste komma ut till slut 2) han inte behöver vara rädd för mig, jag slåss inte 3) jag inte är farlig ens om jag morrar, man blir ju rädd när man gör illa sig, så jag morrade väl lite... men jag trodde inte det var så farligt.
Men han minns hur dum jag kunde vara när han var liten...
Varför är man elak mot dem man älskar mest, det bekymrar mig. Även om han haft en solskensmamma i fem år nu, som gör mysfika och curlar och skämmer bort. Men det tar inte bort det faktum att jag inte var sund förut, och att jag med walesarens ord "sprang till skogs" några år, tills jag var sund nog att komma hem igen.
Jag var ju rädd att den jag var skulle bli värre, börja upprepa mönster från min egen barndom, börja slå. Jag vet att jag låg i riskzonen, och ibland kände jag för att säga det till främlingar när de undrade hur jag kunde vara borta från mitt eget barn veckor i sträck, att det kanske var för hans eget bästa, en olycklig mamma med bara en liten en att ta ut sina frustrationer och sin stress på, det är ingen god situation, tro mig.
När jag blir stressad och trött nu tar jag aldrig ut det på honom, och jag blir nästan aldrig så trött och så deprimerad som jag kunde bli, då, för många år sedan. Nu har jag hur mycket energi som helst, det är nästan läskigt, rena duracellkaninen. Och jag är glad när vi ses, fast jag är i Sverige nu, fattigare, mer utarbetad, kallare (som i temperatur) och ensammare, så lyser han upp mitt liv, som han alltid gjort. "Here comes the son", som vi skojar om i England.
Han gör mitt liv så mycket bättre, och han säger att jag är världens bästa mamma, och fast jag vet att det inte är sant så smälter hjärtat i bröstet på mig, vi är så matchade som förälder och barn, det är nästan läskigt. Vi har så kul ihop, och pratar om allt. Nu gäller bara att jag kan balansera detta med skuldkänslorna, för annars kommer han kunna bli odräglig, trycka på alla mina knappar och få mig att bli en mesmamma som bara springer och ber om ursäkt och serverar bullar och smicker. Jag vill fostra en bra vuxen, en bra man, och inte en bortskämd "mammas pojke" som har mig lindad kring smutstvätt, service och skuld för då går det inte bra..

Jag får väl tänka på vad min själavårdare sa en gång för länge sedan, när jag frågade om jag kunde åka iväg utomlands; "man kan överge ett barn fast man bor under samma tak". Jag var nog på väg att göra det, men fick min chans att göra annorlunda. Han har sagt att han minns hur hemsk jag var när han var liten, och hur rädd han kunde bli för min oförsonlighet, men han har inte sagt ett negativt ord om mina år utomlands... När jag säger "när jag var borta" säger han "vaddå, du var ju inte död eller så".
Livet är inte så enkelt alla gånger. Man tror man vet hur man ska göra, och vilka val som blir bra, men man kan ha fel. Har man tur får man en andra chans, att gå banan en gång till, med bättre utrustning, bättre karta och mer kunskap. Jag tänker inte gå vilse igen.

Tentaångest utan tenta, det är rätt bra jobbat. JAg MÅSTE skriva fem sidor innan fredag, och hur svårt kan det vara, egentligen? Jag brukar ju ha svårt att skriva kortfattat, så fem sidor är ju inte hela världen. Men nu MÅSTE de skrivas, och det vill inte jag. Jag vill se resten av Grey´s Anatomy på dvd. Jag vill blogga. Jag vill dricka Rooibos te och gå och klippa mig samt sova, inte nödvändigtvis i den ordningen.
Imorgon kommer mina möbler. Eller rättare sagt, en del av mina möbler. Att levereras. Till min lägenhet.
Förhoppningsvis blir det lite mer hemkänsla och trevnad och lite mindre feeling att ,ja, detta har varit en mentalvårdsinrättning, och det märks... Var man inte galen när man flyttade in så blir man ju av ekot i lägenheten, allt susande i rören och mystiska ljud genom väggarna.
Mamma ska opereras och är nervös. Jag är inte nervös, bara jag får kökssoffan och finporslinet.
Jag vill att den här jämra kursen tar slut nån gång så jag kan gå och bekanta mig med nästa kurs.
Snart ska jag på utflykt till Karlstad. Hur medelålders får man bli?
Målsättningar i januari:
Jag ska sluta vara en flirt och en tease. Jag ska sluta skratta hysteriskt högt och kasta med håret när folk drar dåliga skämt.
Jag ska inse att jag är för gammal och för etablerad och för upptagen för att vara ett lämpligt flirtobjekt.
Jag ska börja använda gratisgymmet och få bort min middle aged flabby mage.
Och jag ska börja äta något annat än pannkakor, för alla vet ju att du är det du äter, och om det gäller dig så måste det ju även gälla mig.

Jag är inte bara psycho, jag är även psychic. Jag visste att en viss person (ja just det, du, din busfia!) var gravid innan hon (du, busfia!) sa något. Jag vet inte andra saker, men när det gäller graviditeter är jag ganska oslagbar, både att veta att och att veta vad det blir. (Det blev en bebis, big surprise! Läste inte jag om genus för fem minuter sedan? men ni fattar vad jag menar, vilket kön etc.)

Ifall jag kan förutse att detta skulle bli en ovanligt svamlig blogg? Jajamensan, så går det när man går till puben först, och till datorn sen. Men jag kan ändå rekommendera Bagen, det är en trogen vän i pubdjungeln, fast idag var servicen lite småseg. Men maten var ok, drickat också.

Min son är kär i Izzie i Grey´s Anatomy. Är det normalt? Jag antar det, hon är ju världsbäst. Jag är väl sådär mjuk i knäna av McDreamy, men det är ju inget originellt, det är ju alla. Mest av allt vill jag väl vara Meredith, ha fint hår och bebisröst och små nävar och långkofta. Få gå i skogen med McDreamy och nån lurvig hund när jag inte skär upp skallen på nån stackars patient. Eller - det är väl det maffiga huset och den "färdiga" yrkesrollen jag är mest avundsjuk på, och att Ellen Pompeo är 37 och inte har rynkor eller gäddhäng.

Nu - sova...eller Grey´s

Imorgon - inflytt och skriva

Värlsbäst! Fantasinyheter, se till exempel människosylt.

Ska byta namn på bloggen snart, ska bara komma hem ordentligt först.
Trött efter julen, men glad att få läsa det ämne jag vill på universitetet. Glad över att få göra en obligatorisk studieresa i maj. Som skolan betalar.
Glad över vänner som ställer upp och hjälper mig att flytta, ger mig husrum, tar med mig på puben.
Inte lika glad över Stora Bostadsföretaget, som skickar ett brev med tre A4 i om att de har hittat sopor med mitt namn (kuvert med mitt namn på bifogat! Vad är detta, KGB?) utanför de ställen där man legalt får slänga sopor. Nästa gång ska jag minsann få betala 500 kr per objekt. Kan de vara den gången jag inte ville gå in i den beckmörka miljöstugan där dörren slår igen bakom en och man måste gå blind in i nästa rum innan lampan tänds? Då ställde jag en påse papper innanför dörren till miljöstugan. Oh the shame. Hellre överfallen och styckmördad än osorterad sopa.
Vem har skvallrat? Annan hyresgäst? Och vem har som jobb att fotokopiera bevismaterialet och skicka hem det med 1) hotbrev 2) ordningsregler med nr 11 förprickad? Någon får lön för att göra detta.
Jag bodde i ett hus med oanvända soffor och annat brännbart skoj i hela källarkorridoren, men det sa ingen något om. Spännande, detta.
Igår åkte jag till min nya lägenhet, men kom inte in för porten var låst. Bara min port. Fast det lyste grönt ljus och alla andra portar var öppna. Så jag har betalt över 7.000 för en och en halv månad så här långt, sovit där en natt och kommer nu inte ens in i lägenheten. Den dan jag skulle hämta ut mina nycklar var kontoret låst, och ingen hade en aning om att jag skulle komma, fast jag fått ett brev med "kom mellan 14 och 15, annars!".
Sa jag att det var samma bostadsföretag?
Vad hände med den vanliga gräsrotsmänniskans rätt?

Eller håller jag kanske bara på att förvandlas till en sån där som skriver argt till kvällstidningarnas insändarsidor och spyr galla på Liza Marklund, Linda Skugge eller "staten", som efter Fredrik Lindströms eminenta program, då debatten i Aftonbladet var "är vi svenskar världens osäkraste folk" och alla insändare gick ut på att "vi får minsann inte vara svenska i det här landet". För vem då? Vem förbjuder dig? Jag får hålla i mig för att inte gå i svaromål, allt dessa människor skriver är ju "jag är inte rasist, men..." och sen kommer någon lång harang om hur synd det är om oss svenskar, om hur vi inte får vara svenskar etc etc. Att vara "svensk" är väl bara att vara, eller? Och vad exakt är det man inte får göra/vara? och vem kan stoppa dig? Om du vill ha folkdräkt på jobbet, go ahead! Äta surströmming i lunchrummet? Be my guest. Dansa små grodorna i busskön går säkert också bra, tala svenska brukar vara tillåtet i de flesta sammanhang, och frihet från och till vilken religion eller trosuppfattning som helst gäller så vitt jag vet fortfarande. Sådär, nu fick jag gnälla av mig.
Jag ska kämpa för rätten att vara Klingon tror jag. Eller att få tala Elfish. Och vi borde införa "Doctorin´the Tardis" från som ny nationalsång.