Söndagsångest och sängdagsångest

Nu har jag skrivit. Lämnat in. Varför vill inte prestationsångesten gå och lägga sig? Jag vill ju.

Och varför har jag lurar på mig när MSN har slutat funka för att det trådlösa nätverket kopplar ner mig lite som det vill? Vet ej, men det är skönt att ha det varmt om öronen ibland.
Min lägenhet är kall. Och luktar mysko emellanåt. Det kan bero på att jag inte diskar så ofta som jag borde, eller att jag inte äger en dammsugare ännu. Eller på att det är något skumt med avloppet.

Min lägenhet är inget bra ställe för romantiska möten, den är alldeles för kall. Eller så är det svensk vinter som gör det svårt att kramas lättklädd. Jag gillar inte att frysa. Nu åkte han ju hem i onsdags, så nu är det ju inte dags för fler kramkalas på ett par veckor, men i alla fall.

Jag trodde att min son inte kom ihåg hur dum jag var innan jag flyttade utomlands, men det gör han. Så nu har jag megaföräldraångest och måste ringa Dr Tanya eller nån nanny-jour och be om råd. Jag bad i alla fall om förlåtelse för att jag varit en skitmorsa, och sa att han inte får vara rädd för mig, han gömde sig på toa i en halvtimme (ok, kanske 10 minuter) igår efter att jag skällt på honom för att han satte sig på madrassen när mitt finger var ikläm för jag höll på att bädda. Jag förklarade att 1) han måste komma ut till slut 2) han inte behöver vara rädd för mig, jag slåss inte 3) jag inte är farlig ens om jag morrar, man blir ju rädd när man gör illa sig, så jag morrade väl lite... men jag trodde inte det var så farligt.
Men han minns hur dum jag kunde vara när han var liten...
Varför är man elak mot dem man älskar mest, det bekymrar mig. Även om han haft en solskensmamma i fem år nu, som gör mysfika och curlar och skämmer bort. Men det tar inte bort det faktum att jag inte var sund förut, och att jag med walesarens ord "sprang till skogs" några år, tills jag var sund nog att komma hem igen.
Jag var ju rädd att den jag var skulle bli värre, börja upprepa mönster från min egen barndom, börja slå. Jag vet att jag låg i riskzonen, och ibland kände jag för att säga det till främlingar när de undrade hur jag kunde vara borta från mitt eget barn veckor i sträck, att det kanske var för hans eget bästa, en olycklig mamma med bara en liten en att ta ut sina frustrationer och sin stress på, det är ingen god situation, tro mig.
När jag blir stressad och trött nu tar jag aldrig ut det på honom, och jag blir nästan aldrig så trött och så deprimerad som jag kunde bli, då, för många år sedan. Nu har jag hur mycket energi som helst, det är nästan läskigt, rena duracellkaninen. Och jag är glad när vi ses, fast jag är i Sverige nu, fattigare, mer utarbetad, kallare (som i temperatur) och ensammare, så lyser han upp mitt liv, som han alltid gjort. "Here comes the son", som vi skojar om i England.
Han gör mitt liv så mycket bättre, och han säger att jag är världens bästa mamma, och fast jag vet att det inte är sant så smälter hjärtat i bröstet på mig, vi är så matchade som förälder och barn, det är nästan läskigt. Vi har så kul ihop, och pratar om allt. Nu gäller bara att jag kan balansera detta med skuldkänslorna, för annars kommer han kunna bli odräglig, trycka på alla mina knappar och få mig att bli en mesmamma som bara springer och ber om ursäkt och serverar bullar och smicker. Jag vill fostra en bra vuxen, en bra man, och inte en bortskämd "mammas pojke" som har mig lindad kring smutstvätt, service och skuld för då går det inte bra..

Jag får väl tänka på vad min själavårdare sa en gång för länge sedan, när jag frågade om jag kunde åka iväg utomlands; "man kan överge ett barn fast man bor under samma tak". Jag var nog på väg att göra det, men fick min chans att göra annorlunda. Han har sagt att han minns hur hemsk jag var när han var liten, och hur rädd han kunde bli för min oförsonlighet, men han har inte sagt ett negativt ord om mina år utomlands... När jag säger "när jag var borta" säger han "vaddå, du var ju inte död eller så".
Livet är inte så enkelt alla gånger. Man tror man vet hur man ska göra, och vilka val som blir bra, men man kan ha fel. Har man tur får man en andra chans, att gå banan en gång till, med bättre utrustning, bättre karta och mer kunskap. Jag tänker inte gå vilse igen.