onsdag, november 23, 2005


Insnöad
Frostbiten och dimhöljd har vår by varit på sistone, min resa till och från jobbet ett äventyr i mellanmjölkskörning (spännande). Mycket rävar på vägarna, ingen resa är komplett utan åtminstone en räv som smidigt hoppar in i nåt buskage, eller kanske en lågflygande uggla. Vi har en ekorre på taket (grå såklart, de röda "svenska" finns nästan enbart i Skottland och på Isle of Wight) som steppar högljutt varje morgon ('warming his nuts against our chimney' tror walesaren) och små Wrens och Robins som tycker att vi borde hänga ut fågelmatsautomaterna snart. Nån som vet vad Wren heter på svenska?
Vi har köpt rosarutiga och rosablommiga gardiner på Laura Ashley för att klara vintern, det drar från alla fönster och dörrar, och någon elementkunnig elekriskt kunnig rörmokare har inte ringt tillbaka för att fixa våra kalla element. Walesaren eldar upp all ved vi hittat i källaren, ganska billig fylla faktiskt, då många av vedträna har målarfärg på sig, så ångorna blir intressanta *hick*.
Har bokat sonens julresa, och letar just nu febrilt efter en radiostyrd Dalek (robotar från "Dr Who", sonens favorit tv-serie) men nån har köpt upp alla och säljer dem nu för överpris på Ebay. Kanske lika bra, att hela julledigheten vakna till att någon med elektronisk röst ropar "Exterminate! Exterminate!!" är inte vad jag kallar julefrid.
Har köpt alla mina mindre julklappar. Är det så man blir när man blir medelålders? Eller är det det faktum att jag bor en timme ifrån alla större butiker som gör att jag måste planera bättre än jag gjorde när jag var runt 20-25, och det var en sport att handla julklappar på Åhlens City på julaftons förmiddag? Jag gillar jul, mest av allt advent, att mysa, höra av mig till folk, tänka ut kul presenter, lyssna på keltiska julskivor... Jag kunde ju skaffa ett liv, men det är inte lika kul.
Tänkte ett tag fira en riktig "Eco-jul" och bara ge bort getter, ecochoklad och myggnät
eller kanske tillochmed köra en "köp inget" jul...
eller åtminstone "fira" den 25 november med att inte handla
Men jag vet att jag kommer att köpa en del "onödigt" (allt som inte är en get är väl relativt onödigt), men jag brukar försöka köpa
1)sånt jag vet kommer att bli uppätet, använt eller läst/lyssnat till
2) sånt som går att återvinna
Det jag vet är att när jag så småningom kör min "low impact" julstädning, så kommer jag bara använda Grumme Gul Såpa och Ecover allrengöring. Nedan följer en liten dikt om städning;
Dust if you must

Dust if you must, but wouldn't it be better
to paint a picture, or write a letter,
bake a cake, or plant a seed.
Ponder the difference between want and need.
Dust if you must, but there is not much time,
with rivers to swim and mountains to climb!
Music to hear, and books to read,
friends to cherish and life to lead.
Dust if you must, but the world's out there
with the sun in your eyes, the wind in your hair,
a flutter of snow, a shower of rain,
this day will not come round again.
Dust if you must, but bear in mind,
old age will come and it's not kind.
And when you go, and go you must,
you, yourself, will make more dust!
~ Unknown ~

torsdag, november 17, 2005

Snart är det jul...

Jag är en av de mentalt dysfunktionella personer som uppskattar denna underbara mix av midvinterpaganism, viktoriansk myspys och utspädd kristendom. Det jag just nu är fullkommligt allergisk mot är Storbritanniens kälkfärd käpprätt åt fanders, i tron att politiskt korrekta kommunalpersoners beslut kommer att göra oss alla lyckligare och inte såra någon. Någon i det här fallen är alltid människor som tillhör någon annan religion än kristendomen, eller kanske alla agnostiker och ateister, vad vet jag.
Vad är jag då arg på?
Kanske de kommunalråd som bestämt att deras traditionella julbelysning (de som kantar stadens gator, och ofta tänds av någon c-liste kändis) inte längre får kallas "Christmas Lights" utan nu ska kallas "Holiday Lights" eller "Celebrity Lights".(I länder med religionsfrihet är det ju ALLTID ok att dyrka kändisar.)
Kanske det dagis där man förbjöd glitter. En flicka hade glitter i håret, an annan stackars flicka ramlade in i den första flickans hår och glitter, och skadade på detta vis sitt öga. Tragiskt, javisst, men förbjud genast blyertspennor, annars är vi väl alla i fara (jag har själv en fin blå prick i pannan efter en förflugen blyertspenna i barndomen).
Här pratas det om att vi snart inte får skicka "Christmas Cards" utan måste skicka "Holiday Cards", och inte får önska varandra "Merry Christmas" utan bli amerikaniserade och säga "Happy Holidays".
Fler exempel hittar man i min "älskar att hata" tidning Daily Mail (eller The Daily Male borde den snarare heta, särskilt kvinnovänlig är den oftast inte, men i alla fall)http://www.dailymail.co.uk/pages/live/articles/christmas/christmas.html?in_article_id=368118&in_page_id=1322
Som vanligt säger till exempel de muslimska representanterna på de berörda "Sluta fira jul"orterna att de inte alls känner sig förolämpade över att vissa personer firar jul, och att de gärna skulle säga det till berörda politiker, om nån bara brydde sig om att fråga. Jag menar, om jag som praktiserande kristen flyttade till ett land där de flesta var hinduer eller judar så skulle jag ju knappast känna mig personligen sårad när de firar sina högtider. Om de stod utanför min port med högafflar och ropade "död åt Jesustanten" så kanske jag skulle bli lite ledsen i ögat, det måste jag medge.
Min lösning? Jag tror inte att vi vinner något på att sopa alla eventuella kulturella och religiösa skillnader under mattan, eller att som i Frankrike förbjuda skolelever att bära religiösa symboler som slöja eller kippa, jag tror på mångfald och tolerans, och på att vi firar traditioner, nya som gamla, alltutifrån vilka vi är och vilka traditioner vi gillar. Religionsfrihet kan väl inte bara vara frihet FRÅN religion?

söndag, november 13, 2005



Ja det kan knappast sägas bättre... Berglin rules!
Om den är svår att se här går det bättre på Svenskan´s sida; http://www.svd.se/statiskt/serier/serie.asp?serie=berglin

fredag, november 11, 2005

Remembrance

Idag är det Remebrance Day, den elfte timmen på den elfte dagen i den elfte månaden minns vi fredsfördraget som formellt avslutade Första Världskriget, men också alla fallna soldater och de veteraner och anhöriga som lever kvar efter alla krig och konflikter.

Som pacifist ärdet lite knepigt moraliskt att leva i ett land som regelbundet befinner sig i väpnad konflikt med andra länder, och som har en professionell armé, ingen allmän värnplikt här inte, "vi har proffs som sköter dödandet åt oss" som Walesaren brukar säga. Jag var tveksam till att bära en vallmo på min kappa den första tiden jag var här, men oavsett vad man tycker om krig och dödande kan man ju välja att stödja de stackare som fick kroppsdelar bortskjutna på ett lerigt fält nånstans i Europa, eller åtminstone deras familjer och efterlevande.

Hittade en barnvänlig sida med tydliga förklaringar om varför vi "firar", med klassiska dikter och annat

http://www.woodlands-junior.kent.sch.uk/customs/Remembrance.html

och vill man lära sig mer kan man ju läsa mer på British Legion´s sida

http://www.britishlegion.org.uk/

måndag, november 07, 2005



The sun will come out...tomorrow...

Nu är snöstormen över, jag ska lära mig att inte blogga i missmod (fatta inga beslut i missmod, brukade min favoritchef säga, jag säger "du skall icke blogga mitt i pågående konflikt").

Jag missförstod väl, han var väl dum och blev snäll igen (han var nog snäll mest hela tiden, bara trött, stressad och less i största allmänhet, och jag misstolkade väl i vanlig ordning...)

Sitter på jobbet, skolan som Gud glömde, funderar på att säga upp mig... jobbet på flickskolan är väl ok, tjejerna är guld, men här... jag trodde det skulle bli lättare på en blandad skola, men så f-n heller...Unga rika män som äger världen och behandlar kvinnlig personal som skräp om man inte undervisar ...och ibland även då. När revolutionen kommer står de först på min lista över icke önskvärda individer. Ibland känner jag att jag borde gå PA linjen, så jag kan sitta på nåt glassigt företag och säga nej till dessa glin när de kommer och söker jobb... problemet är bara att de inte passerar via nvanlig rekrytering, de gör antingen karriär inom armén, eller får jobb hos pappa/nån av pappans kompisar...

Simplifierar jag? Jajamensan..

Och just då kommer det in två väluppfostrade killar som bara är vänliga och snälla, så där fick jag för mina generaliseringar...

Borde väl jobba lite....

söndag, november 06, 2005


Isbjörn i snöstorm

Om jag fick välja (och det får/måste jag kanske) så skulle jag åka hem nu... fast det finns inget "hem" att åka tillbaka till, bara ett "tillbaka", och jag brukar inte tro på att göra saker baklänges (fast skriva baklänges är kul, avörp råf ud es...)
Varför så dyster? Jag vet inte om det är dysterhet, höstdepp, ständigt regn eller sonens hemresa som triggar detta, men det känns som om experimentet är över, semestern slut, dags att packa, stirra verkligheten i vitögat och ta sig samman.
Jag trivs i England, har lärt mig massor, fått en del vänner (eller bekanta kanske, mina riktiga vänner, som vet vilken loser jag egentligen är, bor ju i Sverige) och mått ganska bra fysiskt (vädret hjälper, min rygg har mått bättre här än det var möjligt i Sverige, och det är lite skrämmande, att tänka sig hukande vintrar i yrsnö och snålblåst med nya besök hos sjukgymnasten...)
Styvfamilj är intressant som idé, men i verkligheten är det sällan så puttrigt yllemysigt med "blended families" som man skulle önska... och nu låter det som om jag kritiserar, och det är nog för att jag kritiserar,men jag tar det som en personlig förolämpning när partnern inte är lika förtjust i sonen som jag är... Fast jag vet av egen erfarenhet hur svårt det är, och att all vår mänskliga biologi jobbar emot styvbarn, så blir jag primitiv, ledsen och arg.
Specellt när det har fungerat, och saker ändras... jag vet att detta kan vara en tillfällig dip, men jag klarar inte av när folk ska bli "egoistiska på gamla dar" som jag tror orden föll...
Om jag tvingas välja så blir valet väldigt lätt, yrsnö eller ej...
Watch this space...