Fly me to the moon...eller till England i alla fall
Reste till England över helgen. Det var så skönt, jag var så trött, kunde bara ta det lugnt och slappa. Såg Alan Bennetts "pjäs som blivit film" History Boys, och den var hur bra som helst. Rekommenderas för alla blivande lärare.

Nästa punkt på min "bli en bättre planetskötare" borde ju bli att dra ner på flygandet. Det finns ju ingenting vi människor gör som kan jämställas med flygandet vad gäller utsläpp och energiförbrukning. Det är ju mysigt att jorden krymper och att vi kan se folk oftare som bor längre bort, men kostnaden för lågprisflygandet är otroligt högt för planeten.

Man kan ju ibland tänka om runt sitt resande, ta tåget (om man hade råd!), ta båten (om man hade tid), eller att semestra på närmre håll. Men om man nu måste flyga?
British Airways har en liten grej man kan göra när man reser med dem (och eftersom det är det bolag jag använder mig av mest så får de bli mitt exempel) som jag här har snott rakt av från www.ba.com:

Customers can pay via a link from the airline's website for the cost of the emissions created by their journey.For example, a return flight to Madrid will cost £5 and a return flight to Johannesburg will cost £13.30.
The money raised will be used by an organisation called Climate Care to invest in sustainable energy projects that tackle global warming by reducing carbon dioxide levels.
Climate Care's projects include a scheme in South Africa that has distributed 50,000 energy efficient lamps this year via school groups as part of an environmental awareness campaign. In India, Climate Care's support means schools are able to use stoves that run on renewable energy briquettes made from crop waste rather than liquid petroleum gas.

Ja, jag vet inte om det hjälper tillräckligt för att kompensera flygutsläppen, men alla drar vi väl ett litet strå till stacken i den mån vi kan.

Storasyster Björk sa det jag tänkte gå vidare med i sin kommentar, att inte bara slå av tv:n, utan ALLA elektriska apparater när de inte används. Jag gör inte allt jag skulle vilja göra ännu, men slår av apparater gör jag. Utom ibland när jag glömmer att slå av videon, för att den är jobbig att programmera om. Jag ska väl lära mig det också någon dag.

Dagens eko-kalender

Som en liten del i att sänka Sveriges placering på den tråkiga lista där vi är nr 8 vad gäller ekologiskt fotavtryck, vill jag dra mitt strå till stacken. Det är dags att dagligen fundera på sin energiförbrukning och vad man kan göra för att vi ska ha en bebolig planet även om 50 år.

Så några gånger innan jul kommer jag posta små vardagstips och idéer om hur vi alla blir bättre planetskötare. Skicka gärna in egna tips om du har några.

Mitt första: När du slår av tv:n på kvällarna, slå av på själva tv:n, eller dra ur kontakten ur väggen. Om du använder fjärrkontrollen och bara ha tv:n på stand by, förbrukar tv:n 80 % den energi den förbrukar när den är påslagen.

Alla vinner, du sparar pengar.

Baklänges klassresa

I skolan lär vi oss mycket om genus och klass och annat viktigt. Vår föreläsare S sa att man nästan aldrig hör om någon som gör en klassresa nedåt. Jag ville inte räcka upp handen, men skulle väl skriva något om det någon gång kanske. När jag träffas "kompisar från förr" så får jag dem alltid på bättre humör, och det spelar ingen roll om de eventuellt håller på att skilja sig, eller har bråkiga barn, eller svårt att få sin röst hörd vid löneförhandlingar med chefen. De frågar vad jag gör, och sedan mår de genast bättre. "Du bor var sa du? Husby, var ligger det? I en etta? Som inte är din? Och du jobbar...inte, jaha...och hur länge har du studerat? Aha, du börjar NU. ...och blir klar om sådär fem år...ok, kul!"
Själva bor de på Lidingö (bor alla mina gamla skolkompisar där?) eller har just blivit mellanchef/fått sitt andra barn med sin rare man/köpt ny bil.
Jag har inte ens lagat min cykel som står i någons källare i Rissne.
Ibland får jag lust att säga något om England, men oftast inte, utan det blir mest "Foten i kläm?" "Jajamensan!"svar när jag möter folk.
Det som faschinerar mig är när vissa inte slutar - de har redan "vunnit" tävlingen om vem som lyckats bäst/har alla yttre tecken på framgång etc - utan de måste ändå ta upp resan till Thailand, utnämningen till gruppchef eller löneförhöjningen till 36 papp i månaden.

Det lustiga är att jag inte känner att jag har förlorat något (jo, den dagliga vardagskontakten med Walesaren) utan som om jag vunnit världen. Jag går genom regnblaskigt Stockholm med våta tår (MÅSTE köpa bättre vinterskor) och ler, träffar mina vänner som är riktiga vänner och går på grekisk restaurang med påföljande bio ("Volver" med Penelope Cruz var rätt magisk på något vis), sitter på tunnelbanan mellan Husby och Centralen och möter en kurd från Irak som berättar om hela sitt liv (sonen: "wow va coolt, vi fick en gratis historielektion") och från min balkong ser jag horisonten åt två håll och massor av parabolantenner.

Jag har inte statusmarkörerna, men jag har min frihet. Jag har inte kärnfamilj, men jag har en verklig familj, min son, mina syskon, mina vänner och en litten man från Wales. Han blev förresten så lycklig när jag drog med honom till Kista Food Court att han sa att han älskade mig, för första gången på över två år. Vägen till mannens hjärta eh... (liten förklaring: han säger andra snälla saker, och framför allt GÖR han kärleksfulla saker hela tiden, men han gillar inte att säga "the big 3" särskilt ofta. Typiskt manligt eller typiskt brittiskt, eller bara typisk walesisk arbetarklass, jag vet inte. Kanske bara typiskt M)
Han var här förra helgen, och vi gick längs Standvägen och flanerade, smet in på Svenskt Tenn och Carl Malmsten och pratade engelska med varandra JÄTTEHÖGT så alla östermalmspar med sina Gordon Setterhundar och Labradorer i släptåg log i samförstånd mot oss. De skulle bara veta att vi är två klasspioner som bara är där för att roa oss på deras bekostnad och tjuvtitta i önskelistorna och torka händerna på Josef Frank-gardinerna.
Vi gick på Waldermarsudde och struntade i Kaffe Fassett-utställningen, den har vi redan sett i Bath. Lunchade på Rosendahl, och jag funderar på om det är ok att roa sig i överklassens favorit-lekpark om man inte gått på Carlssons,EG eller Lundsberg. De har ju de vackraste husen, finast galleri och vackraste pumporna i bäst skötta parken, så jag promenerar på och funderar inte så mycket.

Häromveckan flanerade vi runt Husby, först jag och sonen och några dagar senare jag och Walesaren, i första fallet spelade vi minigolf och tittade på grisarna i Akalla By och radhusen i Husby, sonen tyckte jag skulle köpa hus där, i det senare fallet gjorde vi samma sak, fast minus minigolfen, men plus fika på Café Unic i Husby C. Det är rasande vackert runt Järvafältet, och Husby visar sig från sin lummigaste sida i vacker höstdräkt, och jag vet inte varför en del (läs lillebror) skriker att "du kan ju inte bo i förort heller, det fattar du väl. Jag vill dig väl, jag vill att du ska bo fiiiint!"
Newsflash: jag bor fint. Tyvärr kan jag inte välja att bo kvar, det är ett andrahandskontrakt, och om allt går vägen flyttar jag redan den 1a December. Till innerstan. Då får jag väl byta bloggnamn igen, Livat på Lillla Essingen eller nåt. Förslag?

En ursäkt
och en kärleksförklaring
(till Staden)

Jag hade fel, Taxikurir hade rätt. Jag hade mitt bankkort och mitt leg. Känner mig nu lagom dum och borde väl be taxichauffören om ursäkt på något sätt. Så sorry 1*692* om du känner igen dig, jag är hemskt ledsen. Jag lovar att skriva till dem, och att dammsuga alla mina skrymslen och vrår efter borttappade saker i fortsättningen innan jag anklagar någon.
I´m just trying to be a better person. My name is Earl.

Nu är det bara Posten kvar att kriga mot, de har verkligen blåst mig i år, och där är jag på den säkra sidan. Rättshaverist javisst.

Den här staden är så liten och så stor och vi borde alla få plats, men på en plats är det väldigt trångt (hej Thorildsplan) och där stöter jag ihop med fel person varje dag nu. Men jag ler och känner mig som Elizabeth Bennet i Pride and Prejudice, "laugh at him"! Han är ju inte direkt någon Darcy, så liknelsen haltar, mer en Mr Wickham, eller till och med en Collins (falsk, slemmig och väldigt fjantig. What an utterly charming person).

Annars går jag genom folkmängden i Stockholm och känner för att sträcka ut handen och bara stryka alla trötta vackra människor över kinden och liksom jesusälska dem på ett platoniskt vis. Alla strävar och alla är så människor.

Ofta går jag i min stad och tänker att den är också din stad, vi äger Stockholm och Stockholm äger oss, det finns ett Stockholmsformat hål i min själ när jag lämnar, och en fläkt från Djurgårdens vikar och Västerbrons ljus när jag återvänder, du och jag är dess okrönta monarker och förenas i vår kärlek till våra drömmars Stad. Vi kan aldrig dela den med varandra, men vi delar den mellan oss i anden. (Om jag tar Husby tar du staden Söder om Slussen, ok?)

Det gläder mig att vi bebor samma plats på jorden, även om jag aldrig kommer att visa det för dig.

Kaninposter

Tänk, ibland är lyckan att sms:a till tidningen Stockholm City (gratistidning i tunnelbanan) och få "vinna" en gratis kaninposter. Jag fick två. Bilden föreställer en bartender som häller upp drinkar och framför honom är det fullt av kaniner. Fulla kaniner. Som faller av stolar och dansar på bardisken. Me like.
Om man ändå tycker att livet är trist kanske man vill se lejon och tigrar istället.
Varför är det kul med djur med bestick?
Jag fick godkänt på min första teoritext.
Och Carl Bildt blev utrikesminister. Jag undrar hur Tony Blair skulle uppleva att bli foreign secretary under exempelvis Gordon Brown. Otänkbart på något vis.

Hemma igen.
Allt väl. Bra dagar i mitt gamla hemland, och mysig snabbvisit till Wales. Vårt hus är sålt, jag har köpt Green Wing - boxen med serie 1 och 2, så nu har jag något att göra i stället för att studera. Dregla på Dr Macartney...