En ursäkt
och en kärleksförklaring
(till Staden)

Jag hade fel, Taxikurir hade rätt. Jag hade mitt bankkort och mitt leg. Känner mig nu lagom dum och borde väl be taxichauffören om ursäkt på något sätt. Så sorry 1*692* om du känner igen dig, jag är hemskt ledsen. Jag lovar att skriva till dem, och att dammsuga alla mina skrymslen och vrår efter borttappade saker i fortsättningen innan jag anklagar någon.
I´m just trying to be a better person. My name is Earl.

Nu är det bara Posten kvar att kriga mot, de har verkligen blåst mig i år, och där är jag på den säkra sidan. Rättshaverist javisst.

Den här staden är så liten och så stor och vi borde alla få plats, men på en plats är det väldigt trångt (hej Thorildsplan) och där stöter jag ihop med fel person varje dag nu. Men jag ler och känner mig som Elizabeth Bennet i Pride and Prejudice, "laugh at him"! Han är ju inte direkt någon Darcy, så liknelsen haltar, mer en Mr Wickham, eller till och med en Collins (falsk, slemmig och väldigt fjantig. What an utterly charming person).

Annars går jag genom folkmängden i Stockholm och känner för att sträcka ut handen och bara stryka alla trötta vackra människor över kinden och liksom jesusälska dem på ett platoniskt vis. Alla strävar och alla är så människor.

Ofta går jag i min stad och tänker att den är också din stad, vi äger Stockholm och Stockholm äger oss, det finns ett Stockholmsformat hål i min själ när jag lämnar, och en fläkt från Djurgårdens vikar och Västerbrons ljus när jag återvänder, du och jag är dess okrönta monarker och förenas i vår kärlek till våra drömmars Stad. Vi kan aldrig dela den med varandra, men vi delar den mellan oss i anden. (Om jag tar Husby tar du staden Söder om Slussen, ok?)

Det gläder mig att vi bebor samma plats på jorden, även om jag aldrig kommer att visa det för dig.