Strangers on a train

Idag på vägen hem från skolan händer något lite mystiskt (i alla fall i min värld). Jag har haft sällskap med H från Fridhemsplan, vi har pratat om språket, om landet, och att bli någon annan i sitt nya land, om att familjen ibland "klagar" på att man förändrats. Vi sa båda två att vi blivit tystare i våra nya länder, att känslans språk går förlorad, dels för att vi tystnar för att vi är rädda att göra bort oss på det nya språket, dels för att vi inte har någon att samtala med (inga vänner - familjen långt borta - inga arbetskamrater till en början).
Vi har nått lite djupare in i varandras liv, vi har ju bara känt varandra en dryg vecka. Hon går av, klappar mig på benet, jag klappar henne på armen, vi har nått fram på ett nytt sätt. När hon går av ler jag efter henne, och mitt leende träffar en ung man mitt i ansiktet. Han ler, kommer och sätter sig mitt emot mig. Ingenting ovanligt i sig, men det var ett tag sedan en främling vågade sig ner mitt emot mig och vågade inleda ett samtal, och det var en halv evighet sedan (har det någonsin hänt?) som jag bara "tar det"utan att backa eller bli rädd/förolämpad ifall han flörtar med mig.
Han ryser och ruggar. "Kallt?" frågar jag
"Kallt" säger han. Sedan tar han min hand och lägger på sin kind.
"Kall" säger jag.
Sedan är det dags för pannan, först hans, sedan min. Min är varm, hans är kall.
Jag säger att man ju kan vänta inomhus i Kista, så man slipper bli kall.
Han frågar om jag är från Sverige.
Jag frågar om han är från Sverige. Han är från Malta.
Jag frågar om hans tröja. Den har Che och ett långt Che tal över hela framsidan. Hans kalsonger har tydligen också Che på sig, han visar glatt upp en övre söm.
Jag är glad att det är Husby nu, nu ska vi båda av och gå hem och sluta klappa varandra på pannan och visa kläder.
Han undrar om jag vill med hem på kaffe, men där blir det nej, bestämt nej.
Han frågar om jag har barn, och när svaret är ja så får jag veta att han inga har.
Han vill ha mitt telefonnummer, men nu blir det nej igen. Bestämt nej.
Men jag blir aldrig arg, känner mig inte trängd eller sur. Blir inte särskilt smickrad heller, tänker att han går väl på nåt, eller är ensam som alla andra människor.
Men jag blev inte rädd. Alltid nåt. För mig rätt nytt.

Gick och såg "Efter Bröllopet" häromdagen. Alla grät utom jag. Förut grät jag alltid. Nu: mindre gråt och rädsla. Vad det finns mera av vet jag inte. Nyfikenhet på människors liv kanske, skulle väl blivit journalist eller filmare, få följa människors liv, vad vet jag, Men nu blir det lärare. Och det känns ok.