Hemma...var ligger det nånstans PartII
Ja då var beslutet fattat, och alla frågor regnar över mig...
I Juli har jag bott här i fem år. Jag trivs fortfarande, bättre än jag gjorde när jag först kom hit. Min rygg är bättre, delvis på grund av det mildare vädret och färre (läs: inga) stenhårda konfirmandlägersängar, delvis på grund av Mary, super-osteopat.
En annan liten del av ekvationen är säkert att jag är lyckligare nu än när jag åkte iväg. Jag "sprang iväg till skogs" ett par år, som Walesaren uttryckte det, och nu är jag frisk nog att våga resa hem. Man måste vara ganska stark för att leva i Sverige, speciellt i Stockholm, och jag är inte så grafiskt formgiven/cool/postironisk/superpretto/varmt klädd i Canadian Goose att jag automatiskt kvalar in. Här finns en tolerans för det lite udda, och att vara "effortless" i sin stil/klädsel/hela uppenbarelse är viktigare än att vara rätt. "No effort" är ett honnörsord, och det funkar för mig.
Att äntligen hitta en normal relation (eller mer korrekt att äntligen hitta sitt normala jag, i en relation med en annan lunatic) är väldigt utvecklande. Jag kan växa som människa, lära mig att dela yta och liv med någon, och detta utan att tröttna på den andre - it's a first for me.
Men till baksidan hör att jag inte har valt yrke, och det förföljer mig ständigt. Jag hittar kul jobb och intressanta kollegor, men lönerna är ett skämt många gånger, och jag får finna mig i "junior positions" i en tid då jag borde vara mer "senior" och chefa mer kanske. Eller bara helt enkelt ta mig själv på allvar, och utveckla de eventuella potentialer jag har. Alltså, universitetet here I come.
Och då ska man välja igen, Sverige eller England? Vill jag betala £3000 per år för studier som i Sverige är gratis? Studielånen i sig är en börda, och jag är så nöjd med att jag till fullo betalat tillbaka mina första två år, att börja om igen känns inte kul, men det går nog. Jag får ju tjäna mer nu på extrajobb, och som vännen C så klokt sa, kunskap är en lätt börda att bära, och det är ju slutreslutatet jag måste hålla ögonen på.
Så jag har sökt linjer i båda länderna, men redan fått nej från ett par stycken här (de mest prestigefyllda red brick institutionerna i och för sig), och de alternativ jag har kvar på min lista över brittiska utbildningar är inte så tilltalande. Alltså, Sverige, och jag har skrivit Högskoleprovet i London för att förbättra mina chanser, och kan stoltsera med att vara en av de få (antar jag) som skrev ett sämre resultat på andra provet än det första som jag skrev för över sex år sedan. Resultatet räcker dock troligen för det jag vill läsa om inte Lärarhögskolan helt ändrar sina intagningspoäng från ett år till ett annat.
Nu kommer jag till den viktigaste frågan förstås: sonen. Jag har ju samlat på mig rätt många Linda Rosing-poäng under åren som "Bad Mum of the Year", och nu räcker det. Vår kontakt har varit tät och vi ses ju så ofta skola och ekonomi tillåter, men det är inte samma sak som att finnas till hands i vardagen. eller på så pass nära håll att man kan hoppa ombord på en buss och träffa sin mamma. Jag är egoist, jag saknar honom för mycket i vardagen för att det ska kännas ok att stanna här. Jag har gett honom en stabil och trygg värld så gott jag kunnat, men alltid sagt att ser jag tecken på att han inte mår bra så stannar jag inte kvar här. Nu visar han sådana tecken, och även om det hör till tonårstiden (ingen tycker om mig - alla är dumma) att vara lite Oliver Twist så känns det bättre för mig om jag inte är alltför långt bort. Just nu blir jag beskylld av exet för att ta bort det som är sonens "grej", men ursäkta mig om jag tror det är viktigare att han har mig i vardagen än att han kan skryta för sina kompisar om en mamma i England. Om det är hans claim to fame får han se sig om efter något mer substantiellt, sorry.
Min relation är inte över, vi funderade på att ta en webcam bild med Walesaren hållandes en skylt där det skulle stå "I still like her" och en pil pekandes på mig, men webkameran funkar inte i nya laptopen, så ni får tänka er skylten i stället.
Vår teori är att vi måste gå isär geografiskt för att ha en chans att hålla ihop på lång sikt. Jag måste utbilda mig, och jag är den som fortfarande har ett minderårigt barn (ok, extra lång tonåring) att ta hand om, och det finns flyg, telefon, skype och mail, vi överlever. Och viktigast av allt, vi är vuxna, vi kan ta en separation med allt det innebär, medans ett barn (ok tonåring) som fastän han hävdar motsatsen behöver ha sin mamma nära inte ska behöva längta eller resa hela tiden, det är vårt jobb.
Är det ett överilat beslut? Det får framtiden utvisa, vi gör alltid det vi tror är bäst, och det enda raka förhålningssättet är ju att GÖRA något om man tror att livet blir bättre av det, inte fixera sig vid att man "kanske skulle", "eventuellt borde" etc, utan att man gör det man kan när man kan. Oprah Winfrey säger det bra, det kan ha varit Maya Angelou från början eller nån annan klok person, men i alla fall; "When you know better you do better".
Om man vill läsa en bok som sparkar en lite lagon hårt i mellangärdet så kan man ju läsa Carl Hamiltons "Det infantila samhället - barndomens slut" och känna hur skammens rodnad sprider sig över kinderna. Nej, jag tror inte att chokladkokande hemmafruar är det automatiska enda rätta svaret på hur man är en bra förälder, men han ger en känga till min generation som åteminstone jag inte kan ignorera. Så fastän jag inte håller med om den ibland överdrivet nostalgiska tonen, och den högervridna ideliseringen om hur det var på hans tid, så har han en del poänger. Åtminstone så utmanar och uppmanar boken till tankar och diskussioner, och det är ju alltid bra. Sonen får väl skriva och tacka Hamilton om han i slutändan blir nöjd med att få mig tillbaka "hem", eller skriva klagobrev om han blir missnöjd med utfallet, den som lever får se.
Tack för all support och alla "det ska bli kul att se dig -mail". Om ni har en bostad över så hör av er...
posted by Ankfejs @ 12:39 em
3 comments
