Baklänges klassresa

I skolan lär vi oss mycket om genus och klass och annat viktigt. Vår föreläsare S sa att man nästan aldrig hör om någon som gör en klassresa nedåt. Jag ville inte räcka upp handen, men skulle väl skriva något om det någon gång kanske. När jag träffas "kompisar från förr" så får jag dem alltid på bättre humör, och det spelar ingen roll om de eventuellt håller på att skilja sig, eller har bråkiga barn, eller svårt att få sin röst hörd vid löneförhandlingar med chefen. De frågar vad jag gör, och sedan mår de genast bättre. "Du bor var sa du? Husby, var ligger det? I en etta? Som inte är din? Och du jobbar...inte, jaha...och hur länge har du studerat? Aha, du börjar NU. ...och blir klar om sådär fem år...ok, kul!"
Själva bor de på Lidingö (bor alla mina gamla skolkompisar där?) eller har just blivit mellanchef/fått sitt andra barn med sin rare man/köpt ny bil.
Jag har inte ens lagat min cykel som står i någons källare i Rissne.
Ibland får jag lust att säga något om England, men oftast inte, utan det blir mest "Foten i kläm?" "Jajamensan!"svar när jag möter folk.
Det som faschinerar mig är när vissa inte slutar - de har redan "vunnit" tävlingen om vem som lyckats bäst/har alla yttre tecken på framgång etc - utan de måste ändå ta upp resan till Thailand, utnämningen till gruppchef eller löneförhöjningen till 36 papp i månaden.

Det lustiga är att jag inte känner att jag har förlorat något (jo, den dagliga vardagskontakten med Walesaren) utan som om jag vunnit världen. Jag går genom regnblaskigt Stockholm med våta tår (MÅSTE köpa bättre vinterskor) och ler, träffar mina vänner som är riktiga vänner och går på grekisk restaurang med påföljande bio ("Volver" med Penelope Cruz var rätt magisk på något vis), sitter på tunnelbanan mellan Husby och Centralen och möter en kurd från Irak som berättar om hela sitt liv (sonen: "wow va coolt, vi fick en gratis historielektion") och från min balkong ser jag horisonten åt två håll och massor av parabolantenner.

Jag har inte statusmarkörerna, men jag har min frihet. Jag har inte kärnfamilj, men jag har en verklig familj, min son, mina syskon, mina vänner och en litten man från Wales. Han blev förresten så lycklig när jag drog med honom till Kista Food Court att han sa att han älskade mig, för första gången på över två år. Vägen till mannens hjärta eh... (liten förklaring: han säger andra snälla saker, och framför allt GÖR han kärleksfulla saker hela tiden, men han gillar inte att säga "the big 3" särskilt ofta. Typiskt manligt eller typiskt brittiskt, eller bara typisk walesisk arbetarklass, jag vet inte. Kanske bara typiskt M)
Han var här förra helgen, och vi gick längs Standvägen och flanerade, smet in på Svenskt Tenn och Carl Malmsten och pratade engelska med varandra JÄTTEHÖGT så alla östermalmspar med sina Gordon Setterhundar och Labradorer i släptåg log i samförstånd mot oss. De skulle bara veta att vi är två klasspioner som bara är där för att roa oss på deras bekostnad och tjuvtitta i önskelistorna och torka händerna på Josef Frank-gardinerna.
Vi gick på Waldermarsudde och struntade i Kaffe Fassett-utställningen, den har vi redan sett i Bath. Lunchade på Rosendahl, och jag funderar på om det är ok att roa sig i överklassens favorit-lekpark om man inte gått på Carlssons,EG eller Lundsberg. De har ju de vackraste husen, finast galleri och vackraste pumporna i bäst skötta parken, så jag promenerar på och funderar inte så mycket.

Häromveckan flanerade vi runt Husby, först jag och sonen och några dagar senare jag och Walesaren, i första fallet spelade vi minigolf och tittade på grisarna i Akalla By och radhusen i Husby, sonen tyckte jag skulle köpa hus där, i det senare fallet gjorde vi samma sak, fast minus minigolfen, men plus fika på Café Unic i Husby C. Det är rasande vackert runt Järvafältet, och Husby visar sig från sin lummigaste sida i vacker höstdräkt, och jag vet inte varför en del (läs lillebror) skriker att "du kan ju inte bo i förort heller, det fattar du väl. Jag vill dig väl, jag vill att du ska bo fiiiint!"
Newsflash: jag bor fint. Tyvärr kan jag inte välja att bo kvar, det är ett andrahandskontrakt, och om allt går vägen flyttar jag redan den 1a December. Till innerstan. Då får jag väl byta bloggnamn igen, Livat på Lillla Essingen eller nåt. Förslag?