Isbjörn i snöstorm

Om jag fick välja (och det får/måste jag kanske) så skulle jag åka hem nu... fast det finns inget "hem" att åka tillbaka till, bara ett "tillbaka", och jag brukar inte tro på att göra saker baklänges (fast skriva baklänges är kul, avörp råf ud es...)
Varför så dyster? Jag vet inte om det är dysterhet, höstdepp, ständigt regn eller sonens hemresa som triggar detta, men det känns som om experimentet är över, semestern slut, dags att packa, stirra verkligheten i vitögat och ta sig samman.
Jag trivs i England, har lärt mig massor, fått en del vänner (eller bekanta kanske, mina riktiga vänner, som vet vilken loser jag egentligen är, bor ju i Sverige) och mått ganska bra fysiskt (vädret hjälper, min rygg har mått bättre här än det var möjligt i Sverige, och det är lite skrämmande, att tänka sig hukande vintrar i yrsnö och snålblåst med nya besök hos sjukgymnasten...)
Styvfamilj är intressant som idé, men i verkligheten är det sällan så puttrigt yllemysigt med "blended families" som man skulle önska... och nu låter det som om jag kritiserar, och det är nog för att jag kritiserar,men jag tar det som en personlig förolämpning när partnern inte är lika förtjust i sonen som jag är... Fast jag vet av egen erfarenhet hur svårt det är, och att all vår mänskliga biologi jobbar emot styvbarn, så blir jag primitiv, ledsen och arg.
Specellt när det har fungerat, och saker ändras... jag vet att detta kan vara en tillfällig dip, men jag klarar inte av när folk ska bli "egoistiska på gamla dar" som jag tror orden föll...
Om jag tvingas välja så blir valet väldigt lätt, yrsnö eller ej...
Watch this space...