My name is Earl (or not)
Nu tror jag ju inte på karma i konkret buddhistisk mening, men som koncept om att det man skickar ut i universum får man igen kan jag ju acceptera karma som idé. Jag tyckte jag hade fått lite väl mycket junk från livet på sistone (nämn inte Posten och TaxiKurir för mig denna vecka, och sedan var pojkvännen sur och oförstående inför mitt enorma lidande, och det gjorde ju inte mig direkt glad) så det var dags att få något kul också. Jag går ju genom livet och försöker vara en sol för det mesta, eller i alla fall inte ett jävla regnmoln med extra åska, jag håller upp dörrar för folk, jag väntar tåligt i köer, jag svarar glatt på tilltal från alla möjliga människor, och förväntar mig för det mesta godhet och vänlig inställning i retur. Eller åtminstone inte cynism, sarkasm, konkurrens och ren jävlighet. Men denna vecka var jag omgiven av lite väl många "b*tch*s from hell" för att det skulle vara roligt.
Kom dock till skolan idag och möttes av glädjebesked, ett lägenhetserbjudande från en kursare! Och på lång sikt, och med kanonläge!
Sen upptäckte jag vid konversation med andra studenter att vi har lååång ledighet de närmsta dagarna, och då kollade jag om jag fick ledigt från jobbet, och det fick jag, och Billiga Flygbolaget hade biljetter, så Wessex here I come! Fick också boka in mig på trevligt Bed and Breakfast (ja värdinnan var trevlig i telefon i alla fall), och priserna var otroligt låga, så grattis till mig!
Jag kommer tillbaka i nästa vecka nån gång.

Väl i skolan efter 4 timmars sömn, inga pengar och ett spärrat kort möter jag min nemesis från förr. Veckan börjar bra sa han som skulle hängas på måndan.

Gevär Helvetesvecka
(Gun Hellsvik på svengelska)

Hur stort är Stockholm? Svar: jävligt litet
Chansen att springa på ett ex bland studenterna på någon av huvudstadens lärosäten är överhängande. Man träffar inte heller på de gulliga tonårsspanen, men träffar på den jävligaste av alla puckon man någonsin dejtat. Och han går på min skola. Tack Gud, detta var just vad jag behövde denna vecka. Borgerlig valseger, inlämning av reflekterande text och DETTA. Efter nästan 20 år, vem dyker upp? Jo mannen som kallade mig "dumma lilla brud" och skickade räkning på gemensamma måltider, kuvert med suspekt innehåll och dessutom kom in på min arbetsplats och anklagade mig för att ha smittat honom med intressanta virus inför oförstående allmänhet och oförstående exflickvän (jag). Det gläder mig dock att det tagit dig tusen år att att komma upp i några futtiga högskolepoäng. Det gläder mig att du är en looooooser. Det gläder mig att du kommer att ha gått i pension innan du fått ett jobb eller betalat tillbaka fem spänn på ditt studielån. Men jag e inte bitter... nej, fan, jag är så skadeglad en illa behandlad kvinna kan bli.

Idag var det barnkalas och sedan 31årsmiddag på Patricia. Fasen vad bra jag mådde. Och fasen vad synd det är om dig din stackare som fick alla mina fylle-sms...alkolås på mobiler NU! Vad vill vi ha? Alkolås på mobilen! När vill vi ha det? NU!!!!
Jag älskar att partaja med J och J...vill bara dra med Sister Märy och AnnaMaria av den Heliga Komockan nästa gång det är disco, då ska vi dansa hela natten!
Snart är det ny skoldag. När ska jag sova då? Nästa år nångång...

Strangers on a train

Idag på vägen hem från skolan händer något lite mystiskt (i alla fall i min värld). Jag har haft sällskap med H från Fridhemsplan, vi har pratat om språket, om landet, och att bli någon annan i sitt nya land, om att familjen ibland "klagar" på att man förändrats. Vi sa båda två att vi blivit tystare i våra nya länder, att känslans språk går förlorad, dels för att vi tystnar för att vi är rädda att göra bort oss på det nya språket, dels för att vi inte har någon att samtala med (inga vänner - familjen långt borta - inga arbetskamrater till en början).
Vi har nått lite djupare in i varandras liv, vi har ju bara känt varandra en dryg vecka. Hon går av, klappar mig på benet, jag klappar henne på armen, vi har nått fram på ett nytt sätt. När hon går av ler jag efter henne, och mitt leende träffar en ung man mitt i ansiktet. Han ler, kommer och sätter sig mitt emot mig. Ingenting ovanligt i sig, men det var ett tag sedan en främling vågade sig ner mitt emot mig och vågade inleda ett samtal, och det var en halv evighet sedan (har det någonsin hänt?) som jag bara "tar det"utan att backa eller bli rädd/förolämpad ifall han flörtar med mig.
Han ryser och ruggar. "Kallt?" frågar jag
"Kallt" säger han. Sedan tar han min hand och lägger på sin kind.
"Kall" säger jag.
Sedan är det dags för pannan, först hans, sedan min. Min är varm, hans är kall.
Jag säger att man ju kan vänta inomhus i Kista, så man slipper bli kall.
Han frågar om jag är från Sverige.
Jag frågar om han är från Sverige. Han är från Malta.
Jag frågar om hans tröja. Den har Che och ett långt Che tal över hela framsidan. Hans kalsonger har tydligen också Che på sig, han visar glatt upp en övre söm.
Jag är glad att det är Husby nu, nu ska vi båda av och gå hem och sluta klappa varandra på pannan och visa kläder.
Han undrar om jag vill med hem på kaffe, men där blir det nej, bestämt nej.
Han frågar om jag har barn, och när svaret är ja så får jag veta att han inga har.
Han vill ha mitt telefonnummer, men nu blir det nej igen. Bestämt nej.
Men jag blir aldrig arg, känner mig inte trängd eller sur. Blir inte särskilt smickrad heller, tänker att han går väl på nåt, eller är ensam som alla andra människor.
Men jag blev inte rädd. Alltid nåt. För mig rätt nytt.

Gick och såg "Efter Bröllopet" häromdagen. Alla grät utom jag. Förut grät jag alltid. Nu: mindre gråt och rädsla. Vad det finns mera av vet jag inte. Nyfikenhet på människors liv kanske, skulle väl blivit journalist eller filmare, få följa människors liv, vad vet jag, Men nu blir det lärare. Och det känns ok.