Frukost med Stephen Hawking

Ibland överraskar vi oss själva jag och walesaren, med idéer som är riktigt bra...
Vi tänkte att vi skulle fira våra födelsedagar med en weekendresa någonstans. Efter att ha konstaterat, igen, att vi har väldigt dålig framförhållning, förslog jag att vi istället för att betala som för en Chileresa för att sova två nätter i Paris eller Dublin kanske skulle se oss om på närmare håll. Så fredagen spenderades i Bath på "The Jazz Café" och på bio (George Clooney´s Oscarsnominerade "Good Night and Good Luck" - lysande film, och föredömligt kort), och sedan bar det av mot Oxford på lördagsmorgonen. Det visade sig att walesaren närde en gammal dröm om att bo en natt på The Randolph Hotel, och detta skulle gå bra att kombinera med en middag med hans dotter samt dotters pojkvän. Vi bestämde oss redan på vägen upp till Oxford att hotellet omöjligt kunde leva upp till våra förväntningar, så vi inte skulle bli alltför besvikna. Alltså, loppig dekor, stenhård säng och usel service- here we come!
Vi har nog aldrig blivit så positivt överraskade tidigare, och då har vi bott femstjärningt i Sardinien, och på Grand i Stockholm... Här var verkligen "ingenting för mycket besvär", rummet tyst och rent, vackert inrett i sobra färger och med den skönaste säng jag sovit i någonsin, någonstans. Dekoren i resten av hotellet var charmig som bara galet viktoriansk nygotik kan vara, med franska liljor och vapensköldar överallt, gotiska valv och oljeporträtt av Winston Churchill´s pappa Randolph (tror vi att det var...)
På kvällen åt vi middag på Le Petit Blanc, utbytte födelsedagspresenter och njöt av den makalösa maten, samt av det faktum att vi var "ute bland folk", inte förpassade till vår "by som gud glömde"...
Nästa dag kom vi ner till frukost och där - jag blir inte så ofta "star struck", inte ens när jag serverade kaffe till Caesar själv (eller i alla fall Ciaran Hinds som spelar Caesar i "Rom"), men här satt självaste Stephen W Hawking! Och åt frukost. På The Randolph. Med sin fru (tror vi det var). Jag fick jobba hårt på att inte stirra när jag lassade pain au chocolate och croissants på min lilla tallrik... Det finns ju människor man känner igen på stan, eller beundrar lite för att de sjunger bra/är duktiga konstnärer/skådespelare/whatever, men att vistas i samma geografiska sfär som ett äkta geni! Det var "the icing on the cake", höjdpunkten på en redan fantastisk helg.
Hörde jag någon viska att jag borde gå ut mer? Inte vara så lättimponerad? Kanske, men får jag då föreslå lite fortsatt läsning:

FOUR GOOD LINKS
Stephen W. Hawking's PageHis official site, with lectures and info on his disability, his life and his work
The Stephen Hawking PagesOne fan's tribute, with a biography, discussion board and video clips
Stephen Hawking's UniverseGood introduction to scientific themes from PBS

A Brief History of Stephen HawkingGood brief version of why he's famous

Och vill man läsa mer om hotellet kan man ju ta en titt på

http://www.headington.org.uk/organizations/civic/old_oxford/randolph_hotel.htm

http://www.randolph-hotel.com/

Och äta bör man ju

http://www.lepetitblanc.co.uk/oxford/

It's going to be...fantastic!

Jag och sonen har just fått de bästa nyheter vi kunde tänka oss (förutom att Sverige och Storbritannien har ingått union med varandra, bestämt sig för att flytta UK till Östersjön/alt ha gratis flyg mellan länderna, men ANYWAY...). Sveriges Television har köpt in den nya serien av Dr Who. Jag säger det igen; de har köpt in DEN NYA SERIEN AV DR WHO.
Nu kanske ni tror att ett geekigt program för sci-fi nördar inte är höjden av lycka, men det är det för oss.
Serien gick här förra året, och var en makalös succé. Christopher Eccleston (som filmat med bland andra Kate Winslet i "Jude") var en lysande doktor, och hans side kick Rose Tyler spelas av gamla popsnöret Billie Piper, som även synts i nyadapteringar av Shakespearedramer. Serien är riktigt bra familjeunderhållning, med spänning, action, bra skådisar och briljant manus, mycket skrivet av Russel T Davies, som bland annat skrivit "Queer as Folks". Vi har köpt hela serien på DVD, men att få serien med svensk text,och att sonens kompisar äntligen kan förstå vad det är han tjatar om, oh joy!
Jag som hade tänkt ringa till SVT:s programinköp och tjata, men nu behövde jag inte det. 13 andra länder har också köpt in serien, och jag kan bara säga grattis. Har du själv sett serien i en avlägsen dammig forntid,med Daleks gjorda av uppochnedvända papperskorgar kan jag bara säga: låna ett par barn om du inte har egna, och boka in Dr Who! Du kommer att bli glatt överraskad.
Remember where you read it first... (i "The Dr Who Magazine" troligen, om du är en äkta geek som jag)

We love b**bs!
Lindex gör bh-reklam, med rubriktexten som slogan. Harmlöst? Javisst, för en svensk, i Sverige. Läser insändarna i Expressen, gör Aftonbladets test om det är rätt eller fel, och slås av att jag verkligen har en minoritetsåsikt. I Expressen går många (män) loss om "Feminister", andra tycker att man ska kritisera dokusåpor, drar in debatten om Jyllandsposten (ja det svänger i Svensk debatt, jajamensan...).
Har jag problem med att man gör reklam för underkläder i tunnelbanan eller annorstädes? Nej, inte i princip, jag kan tycka att vissa är roligare att se än andra(den fräkniga modellen Lindex eller Kappahl hade häromåret såg ut som en riktig människa, Anna Nicole gav mig fel associationer när hon modellade för H&M på 90-talet, en smakfråga säkert).
Nej jag vänder mig mot ordet "b**bs, och varför jag inte skriver ut dem förklarar jag gärna: jag jobbar på två olika skolor. Datorsystemen på bägge är känsliga,och censurerar på gott och ont ord av denna och liknande karaktär. Någon anser dem alltså laddade, pornografiskt, skulle jag anta. Nu ska ju inte jag sitta på jobbet och surfa till min blogg, men gissa hur förvånad jag blev när jag ville kolla de stora kvälls- och dagstidningarna för nyheter och svenskt väder,och blev informerad om att jag har gjort en "fobidden request". Detsamma händer på alla sidor som har denna reklam som annons.Man kan klaga på britternas viktorianska pryderi, men jag har inte märkt mycket av detta.
Det som däremot slår mig är hur olika ord låter, beroende på vilket modersmål man har, och vilka ord man säger. En väninna till mig försökte för några år sedan, då hon levde med en brittisk man i Sverige, förklara för mig, som då också bodde i Sverige, hur ordet f**k lät i öronen på en britt. Ordet var ett jag gärna tog till som svordom på den tiden, det lät mindre illa än svenska svordomar. Ungefär som att jag nu försöker lära min son att inte säga sh*t när vi är i England, då öronen på tanterna här i stort sett blåser av då de hör honom. Svårt för honom att inse, när både han och jag och omgivningen kläcker ur sig ett "sh*t pommes frites" så fort vi landat på Arlanda. Det är inte laddat hemma, fortfarande inte vackert, men inte alls laddat på samma sätt.
Detsamma med brösten. Ulrika Danielsson på Lindex säger till Expressen att "B*obs är ett mjukare ord än bröst"och det har hon nog alldeles rätt i, men medan ingen sökmotor blockerar bröst för mig (det där lät ju skumt,men i alla fall) så kan det engelska ordet ha mer pornografiska associationer, om så mer Benny Hill och "sidan 3"(som de barbröstade flickorna i dagstidningarna kallas) än kabelkanaler nattetid.
En bild säger mer än tusen ord? Det beror nog på vem som tittar/lyssnar.

Sickie Day

Idag är tydligen Storbritanniens "Sickie Day", den dag då flest människor utan legitima skäl ringer upp och sjukskriver sig.
Med en av europas längsta och tyngsta arbetsveckor,för att inte tala om usla ingångslöner (ok,låga skatter jag vet jag vet) och relativt liten säkerhet för arbetstagaren kan det kanske vara förståeligt att lojaliteten mot arbetsgivaren är låg. Själv ska jag gå till båda jobben idag, fastän man på det ena enligt min kollega "utrustas med kniv att placera i kollegors rygg" den dag man anställs. Att jag varit ämlig och sjuk i helgen och idag mår skrutt spelar mindre roll, här jobbar man om man kan ta sig till jobbet (men skolorna stänger om temperaturen faller under -5 eller det fallit en halv decimeter snö). Jag vet att jag generaliserar och överdriver, sjukskrivningstalen går upp här likaväl som i Sverige (om någon är intresserad finns jämförande siffror här:
www.fhi.se/shop/material_pdf/ R200415denhogasjukfranvaron.pdf )
men här är folk fortfarande rädda (Thatcher-åren hänger kvar som ett dammigt ok, det gäller att aldrig slappna av, då kan du förlora allt som du mödosamt byggt upp) och det gäller att vara högpresterande morgon middag kväll.
Har ängnat förmiddagen åt yoga (aj) och morgon-tv, där ämnet som dominerat har varit "dåliga skäl att vara sjukskriven" (ett axplock: "Jag kan inte hitta min sminkväska" "Jag har inga rena strumpor" "Mina bilnycklar är inlåsta i bilen" "Det är för kallt" samt killen som ringde jobbet och sa att han skulle genomgå en hysterektomi operation (avlägsnande av livmodern).
Det finns säkert fördelar med att leva i ett land med långvarig högkonjunktur, men i USA:s lillebrorsland finns det ibland fördelar kvar som försvinner snabbare och snabbare i Sverige. Minns ni postkontoren? För inte alltför längesedan fanns denna institution även i Sverige, med några damer/farbröder bakom glas och disk, som skickade ens paket över hela världen, sålde frimärken och betalade ut pengar från mitt konto när jag skrivit på lappen och visat legitimation (ett gammalt blått pass fungerade bra - ja, för längesedan alltså). När jag blev bestulen på plånboken häromåret fick jag gå till Svensk Kassaservice och bli behandlad som skräp. "Men du bor ju inte i Sveige, varför behöver du leg? Nej du kan inte legitimera dig med EU-passet. Nej vi kan inte skicka ditt leg till din adress, du måste komma in och hämta den om tre veckor. Jasså du är inte i Sverige då, nämen va tråkigt för dig... Nu finns väl inte Svensk Kassaservice kvar många minuter till, och det kanske är lika bra det...

I lördags gick jag in på posten i Salisbury. Posten ligger längst in i en souvenirbutik, men är ändå ett av minst två riktiga postkontor i staden. Bakom luckorna sitter en mystisk herre och en bohemisk dam som hjälper dig när de har tid, men de pratar gärna med dig om din sjuka moster/nya valp i en kvart medan kön växer,men det gör liksom ingenting. Bakom dem på väggarna hänger omatchade oljeporträtt med jaktmotiv, Springer Spaniels i lerpölar och annat lantligt. Det hela är en ganska gemytlig och trevlig upplevelse, liksom de flesta mindre postkontor är i detta land. Effektivitet kan inte alltid ge människor det de behöver mest, och rundade hörn, lite damm, personlighet och långsamhet är inte alltid sämre än det strömlinjeformade, snabba, kalla. Detta är ju lika mycket en skillnad mellan stad och landsbygd, ju mer "ute på landet",ju midre ort, desto mer pratar man med varandra i postköerna, det gäller nog Sverige såväl som här.
Såg"Crash" igår, där säger någon om LA att folk där aldrig möts, att de alltid sitter bakom sitt pansar av plåt och glas (bilen - nobody walks in LA) och att det är därför de har så många bilolyckor, "vi krockar med varandra för att mötas"s.a.s. Att snabbt swisha förbi varandra, bil eller ej, tror jag föder ett behov av att sakta ner, stanna upp, vila, kanske ta en "Sickie" när man inte orkar vara bästoch snabbast längre.

Nu måste jag rusa till jobbet...