Sickie Day

Idag är tydligen Storbritanniens "Sickie Day", den dag då flest människor utan legitima skäl ringer upp och sjukskriver sig.
Med en av europas längsta och tyngsta arbetsveckor,för att inte tala om usla ingångslöner (ok,låga skatter jag vet jag vet) och relativt liten säkerhet för arbetstagaren kan det kanske vara förståeligt att lojaliteten mot arbetsgivaren är låg. Själv ska jag gå till båda jobben idag, fastän man på det ena enligt min kollega "utrustas med kniv att placera i kollegors rygg" den dag man anställs. Att jag varit ämlig och sjuk i helgen och idag mår skrutt spelar mindre roll, här jobbar man om man kan ta sig till jobbet (men skolorna stänger om temperaturen faller under -5 eller det fallit en halv decimeter snö). Jag vet att jag generaliserar och överdriver, sjukskrivningstalen går upp här likaväl som i Sverige (om någon är intresserad finns jämförande siffror här:
www.fhi.se/shop/material_pdf/ R200415denhogasjukfranvaron.pdf )
men här är folk fortfarande rädda (Thatcher-åren hänger kvar som ett dammigt ok, det gäller att aldrig slappna av, då kan du förlora allt som du mödosamt byggt upp) och det gäller att vara högpresterande morgon middag kväll.
Har ängnat förmiddagen åt yoga (aj) och morgon-tv, där ämnet som dominerat har varit "dåliga skäl att vara sjukskriven" (ett axplock: "Jag kan inte hitta min sminkväska" "Jag har inga rena strumpor" "Mina bilnycklar är inlåsta i bilen" "Det är för kallt" samt killen som ringde jobbet och sa att han skulle genomgå en hysterektomi operation (avlägsnande av livmodern).
Det finns säkert fördelar med att leva i ett land med långvarig högkonjunktur, men i USA:s lillebrorsland finns det ibland fördelar kvar som försvinner snabbare och snabbare i Sverige. Minns ni postkontoren? För inte alltför längesedan fanns denna institution även i Sverige, med några damer/farbröder bakom glas och disk, som skickade ens paket över hela världen, sålde frimärken och betalade ut pengar från mitt konto när jag skrivit på lappen och visat legitimation (ett gammalt blått pass fungerade bra - ja, för längesedan alltså). När jag blev bestulen på plånboken häromåret fick jag gå till Svensk Kassaservice och bli behandlad som skräp. "Men du bor ju inte i Sveige, varför behöver du leg? Nej du kan inte legitimera dig med EU-passet. Nej vi kan inte skicka ditt leg till din adress, du måste komma in och hämta den om tre veckor. Jasså du är inte i Sverige då, nämen va tråkigt för dig... Nu finns väl inte Svensk Kassaservice kvar många minuter till, och det kanske är lika bra det...

I lördags gick jag in på posten i Salisbury. Posten ligger längst in i en souvenirbutik, men är ändå ett av minst två riktiga postkontor i staden. Bakom luckorna sitter en mystisk herre och en bohemisk dam som hjälper dig när de har tid, men de pratar gärna med dig om din sjuka moster/nya valp i en kvart medan kön växer,men det gör liksom ingenting. Bakom dem på väggarna hänger omatchade oljeporträtt med jaktmotiv, Springer Spaniels i lerpölar och annat lantligt. Det hela är en ganska gemytlig och trevlig upplevelse, liksom de flesta mindre postkontor är i detta land. Effektivitet kan inte alltid ge människor det de behöver mest, och rundade hörn, lite damm, personlighet och långsamhet är inte alltid sämre än det strömlinjeformade, snabba, kalla. Detta är ju lika mycket en skillnad mellan stad och landsbygd, ju mer "ute på landet",ju midre ort, desto mer pratar man med varandra i postköerna, det gäller nog Sverige såväl som här.
Såg"Crash" igår, där säger någon om LA att folk där aldrig möts, att de alltid sitter bakom sitt pansar av plåt och glas (bilen - nobody walks in LA) och att det är därför de har så många bilolyckor, "vi krockar med varandra för att mötas"s.a.s. Att snabbt swisha förbi varandra, bil eller ej, tror jag föder ett behov av att sakta ner, stanna upp, vila, kanske ta en "Sickie" när man inte orkar vara bästoch snabbast längre.

Nu måste jag rusa till jobbet...