Suicide City - eller
"Varför ska man ta livet av sig när man ändå inte får höra snacket efteråt?"

Januari är ju inte direkt en mysig månad, och här skriver man gärna om "January Blues" i tidningarna, och ger folk tips om botemedel mot SAD (här finns lite info: http://www.varberg.se/~bbn/bbn/sad.html .)
Men om man nu känner någon som inte alls är glad, och som kanske till och med gjort ett seriöst försök att ta sitt liv... vad gör man? Nej, det är inte jag eller M, men någon i min närhet, och jag vill gärna ha tips...
Har läst allt jag kan hitta på nätet-
http://www.vardguiden.se/Article.asp?ArticleID=3241
http://www.spes.nu/
http://web4health.info/sv/answers/psy-immediate-crisis-help.htm
och en massa andra bra sidor, men ändå... hur mycket ansvar har jag, hur mycket ansvar ska man ta för andra vuxna, ska jag tro att det är ok om de säger att det är ok, eller ska jag "tvinga mig på" mera... Kan jag som vän eller anhörig skilja på allvarliga självmordsförsök och dramatiska "attention seeking behaviour", och spelar det någon roll överhuvudtaget om smärtan i livet är verklig eller överdriven, om den får sådana allvarliga konsekvenser?
Ska jag ånga in och ta över ansvar, eller ska jag låta andra människor hitta sin egen väg ur mörkret? Eller kanske det finns en gyllene medelväg, där man är stöd och vikarierande hopp och en icke-dömande lyssnerska som väntar på våren?
Jag har ju varit där själv, på botten av brunnen, och man glömmer snart att det finns dagsljus däruppe (ungefär som att bo i Sverige under vinterhalvåret... det finns ju fler än ett skäl till att jag flyttade hit - "Sverige -9(SMHI tordag), UK+13(BBC torsdag)", däri ligger en för mig liten men livsviktig skillnad när det gäller att överleva vintern).
Jag ville mest skriva av mig, blir ju orolig, och mitt resonerande ovan om var jag bor och varför faller ju platt när man vill finnas till hands för folk i Sverige, men telefonlinan inte riktigt kan ersätta en kopp the och en kram... fasen också.