Stopping by woods
Det är måndag i huvudstaden.
Dr Ankfejs lider av sin depression, och hoppas att den ska gå över snart. Dr Ankfejs skriver också om sig själv i tredje person, vilket brukar vara ett säkert tecken på antingen megalomani, kungligt blod eller allmän galenskap, vilket det är är svårt att avgöra just idag.
Dr Ankfejs går mellan sängen och datorn, datorn och köket, köket och badrummet. Hon lyssnar till tystnaden, klockans klang varje heltimme och susningar i ledningen. Ibland tror hon att någon finns i lägenheten men det gör det inte. Bara hon. Dammet. Datorn.
Utanför ligger snön, tyst som i en skog befolkad av Robert Frost.
I skolan är alla unga utom hon. Och lärarna. Ibland är också lärarna unga. Då vill Dr Ankfejs sluta studera och börja jobba i kassan på Coop. Eller Mat-pressen.
Hon äter sin lunch ensam. Idag sushi. Imorgon kanske hon är duktig och har med sig mat. Men det spelar ingen roll, hon kommer ändå att äta ensam.
I lördags gick hon på bio och såg Pans Labyrint, i tron att den skulle vara en Sagan om Ringen på spanska, för vuxna. Det var mer misär en vad en människa kan tåla, så när Dr Ankfejs gick hem efter filmen var hon ännu lite mer nedstämd än innan. Hon bestämmer sig för att inte rekommendera filmen till vänner och bekanta, fastän den kallas framtida klassiker.
Dr Ankfejs undrar om det kan vara de nya tabletterna som hon fått av Dr H som gör att Dr Ankfejs vill slänga sig under ett tåg. Det kan ju vara så. Har det inte gått över om tre månader så kanske man ska fundera över om tabletterna verkligen är bra.
När inte ens tanken på den Trevlige Kollegan innebär någon ljusning inser Ankfejs att det kanske inte är någon vanlig Februarimelankoli. Trevlige Kollegan gör sitt bästa för att vara spirituell och skicka roliga mejl, men Dr Ankfejs märker att hennes svar låter som en våt filt känns, och väljer ibland att inte svara. Hon vill heller inte bli föremål för mer skvaller än nödvändigt på arbetsplatsen, och hon vet att man pratar. Ibland tror hon att hon är Dame Judi Dench i filmen Ladies in Lavender. Kollegan är den unge violinisten, och alla skrattar bakom hennes rygg åt hennes dårskap. Skillnaden är väl att Ankfejs inte är kär i kollegan, eller ens förälskad, men hon lever i en värld där män och kvinnor tydligen inte kan vara vänner utan att det börjar viskas, så hon har lovat sig själv att vara mer på sin vakt och mer kylig i mötet.

Om några dagar kommer Dr Ankfejs att långsamt tillfriskna ur dvalan och börja se sin omgivning igen. Då kanske bloggandet, ätandet och studerandet kommer att ta fart. Till dess att detta inträffar väntar Dr Ankfejs. Läser Robert Frost. Och sover ibland lite.
Fast inte än.

For I have promises to keep
And miles to go before I sleep
And miles to go before I sleep