Hundar, bambu och åskväder.

Det är olika vad man är rädd för. Jag är inte rädd för de tre sakerna ovan, (detär vad Tim i serien Spaced är rädd för), men dock en hel del andra saker.
För att klassificera neurosen följer här en ovetenskaplig lista över saker jag är rädd för:
Spindlar. Fortfarande en stark kandidat till förstaplatsen på räddlistan.
Att nånting hemskt ska hända sonen. Det är nr 1. Definitivt.
Spindlar åkte raskt ner till nr2.

Ormar. Om dem tycker jag inte.

När folk smyger sig på en bakifrån när man tror att man är ensam i rummet och att ens vän är typ på toa. Plötsligt står någon där. Då skriker jag.

Fattigdom skrämmer mig, andras och egen, länders och människors, fattiga liv, ständig kamp och räkningar som ligger.

Att jag ska bli sjuk och inte kunna säga hur jag vill ha det.

Varje gång någon födelsedag närmar sig så är jag alltid förvånad, jag tror ju alltid att jag ska dö. Förut var det 27, jag skulle dö vid 27. Eller, allra först var det såna där Nostradamus-dagar, han hade ju hittat på att jorden skulle gå under, 1994 eller nåt sånt, och jag skulle hinna före hade jag tänkt, ta mitt öde i egna händer. Det var ju tur att man inte gjorde det. Va lurad man hade varit.

Sen var det då 27, för i den åldern dog ett par signifikanta personer i min närhet.

När jag överlevt detta var det 36 som var den stora magklumpen, Marilyn Monroe och prinsessan Diana. Vad nu mitt liv hade med deras att göra. Men de blev symboler.

I år är det farmor. Det jag fyller snart var det sista hon fyllde. Det är både ungt och gammalt, beroende på hur man ser det.

Jag är inte rädd att försvinna, men kontrollförlusten känns jobbig, att bli påmind om att min son skulle kunna förlora mig, då vill jag verkligen vara rädd om mig. Vill inte att detsamma ska drabba honom som drabbade hans morfar, förlora mamma när man är ung. Obearbetad sorg drabbar i flera led, jag lovar...

Nu kanske man tror att jag är allvarligt deprimerad, och funderar på självmord. Det gör jag inte. Men man funderar ju när människor dör unga, som Johanna Sällström, begåvade kvinna. Hur har vi människor det egentligen, och hur mycket syns utåt av hur vi mår på insidan? Känner man inte mig väl tror man nog att jag mår hur bra som helst just nu. Fasaden är en del av att inte vilja belasta sin omgivning. Jag belastar bloggen, men det är ju en väldigt liten och smal blogg, som enbart läses av ett fåtal som dessutom i de flesta fall känner mig, och vet att jag inte är lika drastisk i mitt handlande som jag är i skrift.. Man kan ju bli kritiserad, som N i Deep Edition, om man talar om hur man mår, men det är ju ens rättighet att vara så pesonlig som man själv väljer, precis som han själv säger. Min blogg blir mörkare den här tiden på året, särskilt nu i Sverige, det är kallare och mörkare här. Det är bara ett konstaterande, inget vanligt "Sverige-klag" som jag ju lätt hänfaller till. Det är hårt i staden när vädret är grått, alla skyndar, springer nästan ner mamma när hon går med kryckor ute på stan, jag undrar till vad man har så bråttom klockan tre på eftermiddagen att det är värt att nästan trampa ner en medmänniska? Sånt gör mig rädd, om vi har det så nu, hur blir det om vi får sämre ekonomi med räntehöjningar, mera högersverige med "Jag jag jag"? Det känns inte som ett samhälle att vara trygg i, att känna gemenskap i, att så småningom bli gammal i.

En kursare till mig har också bott i England. Hon flyttade hem till Sverige med sin walesare, och de pratar om att skaffa barn. Hon sa det jag tänker, att det har "blivit kallt" här, man släpper inte av varandra från bussar och tåg, man säger aldrig "ursäkta" eller "förlåt" om man vill förbi eller lyckas knuffa någon, man har ingen känsla för att hänsyn är viktigt när många trängs på liten yta. Kursaren sa att hon inte ville ha barn i England, det är så barn-ovänligt. Vi sa, England är inget land för barn, Sverige däremot är inget land för vuxna, och framförallt inte äldre.

Jag trodde det var ett Stockholmsfenomen, men hon sa att det var likadant i den småstad hon kommer ifrån.

Det är en annan sak jag kan bli rädd för, att jag blir tvungen att bo här i resten av mitt liv, men aldrig börjar trivas riktigt. Å andra sidan, Stockholm i vårsol och snösmältning slår det mesta, det gäller kanske bara att hålla ut.