The exciting thriller
that is
my life
at present

Ja det är så spännande att leva, hå hå ja ja...
Man lär sig snabbt vilka som är ens vänner, och när man letar bostad så upptäcker man ibland att "the kindness of strangers" eller nära och halvnära vänners omtanke är större än ens egen familjs. Men vår generation (X, postironisk eller vad vi nu är) väljer ju ofta vår egen familj, något som regissören Richard Curtis blivit ganska rik på, konceptet Urban Family. Förutom konceptet romantik då, som setts i Love,Actually och andra mysfilmer, men jag tror ibland att det är idén om egenhändigt vald grupp/familj/klan som appelerar minst lika mycket, att få tillhöra en grupp intressanta individer som äter kul mat, klär sig intressant och ställer upp i vått och torrt ( och gärna är lika coolt nördiga som Spike i Notting Hill; "grrooovy").
Nu när min epost går på högvarv, och jag försöker ringa alla lägenhetsägare i halva storstockholm och förklara att just jag är hyresgästen de söker, blir jag glatt rörd när jag får erbjudanden om allt från soffor, gästrum, halva hus etc från ett stort antal människor, som i många fall inte riktigt har plats men som erbjuder den i alla fall.
Jag har fortfarande noll koll på om jag kommer in på högskolan, men jag håller tummarna.
Det jag vet är att försöka sköta två jobb, vara mamma, partner och vän, samt försöka sköta sin dagliga hygien och hinna tvätta, planera semester och leta bostad håller på att driva mig till den magiska gränsen där normalitet försvinner helt ur sikte, och bara darr och galenskap återstår.

Apropå darr och galenskap, min passion för historien kring "mitt" stately home har fört en fantastisk bok i händerna på mig. Boken är "The Warwickshire Scandal" (ISBN: 0859552446 ) av Elizabeth Hamilton, och handlar om Harriett Moncreiffe, senare Lady Mordaunt, som gifte sig väldigt ung med Sir Charles Mordaunt, och sedan bedrog honom med ett antal män (inklusive Albert, Prince of Wales, drottning Victorias son), fick en dotter och bekände sina snedsteg för maken, varpå följer en skandalartad skilsmässorättegång, och därefter en rättegång för att utröna om hon var galen. Det var hon, enligt doktorerna och advokaterna, och spärrades in på livstid, troligen mest för att hon var ärlig/dum nog att erkänna sina affärer. Maken sköt de två ponnyhästar hon fått som gåva av prinsen, inför ögonen på henne, som ett slut på hennes självständighet (det var "inne" på den tiden för rika damer att köra runt med ponnyspann, en trend startad av prinsens hustru, danska prinsessan Alexandra), och Harriett spärrades in på livstid, mest för att hon vägrade be om ursäkt, "I will apologise to no man" sa hon dumdristigt, men det mest intressanta är kanske att vissa tidningar redan på den tiden (vi pratar viktorianskt 1860-tal) uttryckte missnöje med det faktum att damen i dramat får bära all skuld, tas ifrån sitt barn, sitt hem, sin make, sin frihet, medan prinsen och andra som brutit mot samma regler/äktenskapets helgd går fria, har anseendet i behåll och har möjlighet "att stiga ända till toppen" (tronen) socialt sett. Dottern klarade sig dock relativt bra i livet, blev den femte markisinnan på "mitt" stately home, och är farmor till den nuvarande Lorden. Hon är dessutom min "favourite marchioness", men förmåga att tala med djur, se in i framtiden etc... cool dam. Bilden ovan är av John Singer Sargeant, och föreställer damen ifråga.

Slutligen, ett kinesiskt ordspråk som jag gillat hela mitt liv:

Det band som förenar din sanna familj

är inte ett blodsband

utan respekt och glädje över varandras liv

Sällan växer medlemmar av en familj

upp under samma tak