My Wessex Ways

2007-09-23T23:40:00.000+02:00

Saker som gör mig glad idag:

Att Filippa inte hade bakat mandelmusslorna själv. Vaddå "Bullshit Filippa" det är ju mera "Bullshit Amelia", eller hur? Om jag vore blå skulle jag säkert gilla Filippa ännu mer, eller så skulle jag vara en smurf, who knows.

Foo Fighters´"Skin and Bones". Den är inte dum den.

Att jag inte behöver se "28 Weeks Later" igen.

Att jag har gjort en första version av min literaturuppsats.

Min son. Allt han gör och allt han säger.

Att MS har börjat blogga om Ryssland, han är så himla begåvad.

Att jag får snälla superlativ på Facebook. Och blommor.

Att jag har "Becoming Jane" men inte har sett den än, som en julklapp man hittar under granen 26 December...

Att jag inte har betalat mer än 1:- för mitt gymkort, eftersom jag bara gått två gånger hittills.

Russell Brands podcast. Vill man ha ett lyckligare liv ska man ladda ner dessa från BBC/radio2

Att Grazia säljs i Sverige, tjoho!!!!

Att jag har pengar kvar när månaden är slut. Fast jag betalt tandläkare och frisör. Och hyran.

Saker som jag inte alls tycker om :

Vulgo-reklam. Svärande foul-mouthed Johannes Brost. Kicki Danielsson. Gert Fylking ger mig fingret när jag väntar på bussen. Varför? Sorry, men jag fattar verkligen inte. Vem är målgrupp? Hur såg castingen ut? Vi vill ha några sura medelålders anti-stjärnor som kan kladda ner vårt varumärke riktigt ordentligt, och säkert tilltala den ironiska generationen. Se mina luftkaniner när jag säger: NEJ DEN GUBBEN GÅR INTE.

Trial by media, fallet Madeleine McCann. Inse fakta, vi vet inget ännu. Ingen vet. Att varannan vecka få läsa krigsrubriker med "mamman dödade henne" varvat med "vi är oskyldiga" och "100% DNA-match" gör mig så trött. Alla inblandade är människor, och McCanns är vad jag vet inte fällda för något brott. Eller ens anhållna. Så sluta peka finger, vi vet som sagt ingenting.

Min elaka lärare. Jag är vuxen, men han har makt över mig, ska sätta mitt betyg, och han håller oss, hela klassen, i skräck. Varje vecka. Och inte på ett "jag är hård men rättvis-vis", utan på ett "jag är usel pedagog men jag har ändå er i min makt och kan kritisera, vara otydlig, vag och allmänt läskig utan att ni kan göra något alls förrän vid kursutvärderingen, och då är det för sent, ha ha-viset"

Men mest är jag glad, har en finfin höstkappa, vädret är ofta rätt snällt, min lägenhet är mysigast, och jag har lagat megalasagne som räcker flera minuter (lunchlåda jajamensan). Life is good.

2007-09-10T21:58:00.000+02:00

This is England

ska man absolut gå och se.

2007-09-10T18:57:00.000+02:00

Pavarotti dissad på Facebook och Britney på VMA
Var skulle du placerat kommatecknet i meningen ovan?

Terminen svalde mig hel, och har inte spottat ut mig förrän nu. Eller snarare, gett mig fem minuter att sitta vid datorn och ägna mig åt något annat än att slåss med zombies på Facebook.

Lite har hänt sedan sist, Pavarotti har dött till exempel. Och Fidel Castro, om man ska tro på Perez Hilton, men nu var det ju Pavarotti... Jag är ingen stor operafantast, har väl släpat iväg mig på lite Mozartoperor, och även lite Wagner när jag kände mig extra kulturell. Jag ville vara som Julia Roberts i Pretty Woman, och bli sådär vackert tagen av opera från första stund. Gripen blev jag, men lika mycket av hela upplevelsen, lokalen, kostymer och dekor, som av själva musiken.

Häromåret reste jag till Cypern, vilket var ett stort misstag, eftersom det i mångt och mycket bara var England, fast med sol. Efter att ha tröttnat på poolen, som vi alltid gör, så hyrde vi bil och körde till Nicosia, Kyrinia och lite andra mer "cypriotiska" ställen (alltså mindre brittiska, ockupationen pratar jag inte om nu). En kväll vandrar vi genom Nicosia, hittar en magisk tapas bar, och en bro som leder över vad som ser ut som en byggarbetsplats. Då ser vi en folksamling på bron, och hör plötsligt Rösten... Vi anar vad som ska komma, men vågar inte tro att det är sant. Vi står på bron, och genom en glipa i staketet ser och hör vi Pavarotti, live in concert, gratis. Månen lyser över oss där vi står, och vi upplever att vi får vara med om något speciellt. Som de moderna teknikanvändare vi är, kan vi ju inte vara närvarande i nuet, utan måste ju berätta för någon om vad vi är med om. Jag funderar en stund på vem som skulle kunna uppskatta ett "jag mötte Lassie-sms" om Pavarotti... Beslutar mig för Per Cussion, min kompis slagverkaren. Han svarar ganska snabbt, och svaret börjar "Jo när jag spelade med Pavarotti...". Så han blev inte så imponerad, men jag fick i alla fall berätta. Och nu har jag fått blogga av mig om detta. Det var mitt eget lilla Pavarottiminne.

Ska jag gnälla lite på den halvnya innedrogen Facebook?
Ok, då gör jag det... Jag hade bestämt mig i våras att INTE registrera mig, inte fastna i Facebook-träsket... Det gick sådär. I somras kom förfrågan ifall jag ville vara kompis med K. (Nej, inte ordet kompis stavat med k, hon börjar på K.) Och det ville jag ju... fast jag trodde att vi redan var kompisar? Men eftersom jag trots min höga ålder lider av "down with the kids-syndromet", så måste jag ju naturligtvis se vad alla tjatar om. Det kändes lite som när tjejerna på School for Brats såg mig sms:a och frågade "Are you good at texting Miss S?" som om det var det mest udda de sett, någon över 30 som kan skicka sms... Jag ville ju inte svara att jag hade mobil med textfunktion när de inte ens kunde gå, då märks det ju ännu mer hur antik man är...

Nu är det då lek i storgrupp på Facebook som gäller, och min framtidsprognos är att det kommer att hålla i sig fram till jul på sin höjd, troligen bara till Allhelgona, sen kommer alla att inse att det stressar mer än det är kul.
När man spelat Never Ending Movie Quiz och känt sig clever för att man suttit oavbrutet i 72 timmar och lyckats bli 7695 i världen, när man bitit alla kompisar och förvandlat dem till vampyrer,varulvar och annat , skrutit om alla ställen man besökt (och som ingen av ens vänner nånsin kommer att orka kolla på, och varför skulle de vilja det?) så kanske man blir lite trött.

Jag orkar inte lägga upp glammiga bilder på mig själv på olika partyn, eller komma på något smart att skriva för att uppdatera min status. Men detta är inte det värsta. Man kan glatt spendera ett par timmar på Facebook, och ha rätt kul. Men de av mina vänner som jag vill ha kontakt med ser jag rätt ofta IRL. Om jag vill veta vad de gör så frågar jag dem, inte hela deras Facebook-friendslist.

Nej, det värsta är när man fastnar i den mentala (inbillade) psykningen... som inte pågår någon annanstans än i ens skruvade övertrötta hjärna. I admit it, I am a Facebook casualty. Några exempel: en kompis frågar om ni ska vara kompisar. Du tackar ja, och din lista över vänner växer. Så går du in på dina nygamla vänners vänlista... och hittar kompisar som du känner i verkliga livet... som INTE har frågat om de får vara kompisar med just dig... Min princip har varit att inte ladda upp hela min adressbok, inte leta kompisar, men om någon brytt sig om att hitta mig så blir jag gärna kompis med dem. Ser ni hur mitt agerande och resonerande redan slår tillbaka på mig själv? Min vänlista är kort, medans vänner som registrerade sig i förrgår redan har 245 kompisar. Jag är en Facebook-paria, en Sally-no-mates.
Men det blir värre. Loggar in på en lördag. Kollar min vackra friends-list. Jag har 12 kompisar. Loggar på under söndagen. Friendslistan har krympt till 11... Vänta nu...! va i.... ?!?hur...?? Let the paranoia begin...
När man är paranoid och ynklig så är det svårt att vara rak. När sen vänskapslistan krympte samtidigt som lätt missförstånd/konflikt förelåg i världen utanför Facebook med den försvunna vännen, så blir illa värre.
Har man dessutom mitt konflikträdda psyke, så tog det ju naturligtvis över en vecka innan jag vågade ställa frågan som mer hörde hemma på Lunarstorm/ dagis/ skolgården: "Har du dissat mig på Facebook genom att stryka dig själv från min friends-list? Eller har du avaktiverat ditt konto helt och hållet (och beror det i så fall på att du hatar mig just nu?)"
Det var det senare alternativet, minus biten om att hata mig. Det hade inget med mitt uppblåsta men alltför fragila ego att göra, och allt med att inte se någon poäng med Facebook, och med att föredra MySpace.
Lugnet är återställt, och jag har fått två nya kompisar i veckan, att kompensera för bortfallet.

Slutligen... Britney... Varför bryr vi oss fortfarande? Känner man mig vet man att jag ju alltid stått upp för Britney, även i tider då man ansågs politisk inkorrekt, blind, omogen, lurad ifall man ansåg att hon hade nån sorts svårdefinierad star-quality. Numera... train-wreck. Så sorgligt, hon är ju så ung, att vara så ... vad är det för term de använder nuförtiden, uttorkad? Det brukar de ju skriva om Lindsay/Amy/Nicole eller vem som ställt in en intervju/show/whatever just den veckan.. She was suffering from dehydration... drick mer vatten då, eller sluta snorta. Your choice. De som inte har något val i detta är ju Britneys två små barn, och det är alltid sånt som gör att jag blir riktigt illa berörd. Och kanske hoppet, att det inte ska bli som alla olyckskorpar hoppas och tror, utan att en tjej som Britney ska överraska, nyktra till, skärpa sig, sluta lip-synka, börja dansa och inte bara kliva omkring, och kanske hitta någon som kan skriva lika bra låtar åt henne som de hon hade i bagaget när hon slog igenom... Än kanske det finns hopp. Come on, surprise us Britney!

2007-08-19T14:02:00.000+02:00

Hemma igen. Eller, tillbaka i Sverige i alla fall

Jag har haft ett par veckor på mig att förbereda mig införden nya terminen. Har argumenterat för min sak på universitetet, mina poäng är lite udda, vg i allt, utom ett ämne som avgör om jag får fortsätta eller inte. Nu får jag fortsätta, men jag vill inte höra en massa nedvärderande kritiska kommentarer om att jag borde gå ner på halvtid, och att nivån är sååå hög på detta universitet, jämfört med de institutioner jag läst vid tidigare. Hur kommer det sig då att samma lärare kan jobba på två av lärosätena? Hur kommer det sig att jag kunde ha vg på andra högskolor fast jag jobbade heltid, i alla ämnen utom ett, och sedan gå vidare och få vg i alla kurser även vid detta universitet? Är det inte en fråga om när man läser, vilka lärare och kursare man har, hur motiverad man är etc? Själv tror jag att mycket av resultatet beror på den individuella studenten, inte alltid på lärosätet. Men jag det är viktigt för dem som jobbar där, att de får behålla sin akademiska elitistiska inställning, och tro att de själva bedriver den mest akademiska, teoretiska undervisningen, och av detta dra slutsatsen att detta i sig skulle vara eftersträvansvärt. Inte att eleverna frodas, utvecklas och kommer till sin rätt, utan att universitetet eller högskolan bibehåller sin prestige, eller bygger upp sitt s.k. varumärke, internationellt och nationellt.

2007-07-18T18:14:00.000+02:00

Sol, nr 10 och Irene

Solen. Jag hade glömt hur den ser ut... men typ såhär...I vetenskaplig genomskärning... Den har idag lyst upp min tillvaro, och det är inte så ovanligt under sommarmånaderna, kan man tycka. Då har man inte varit i Bath sommaren 2007. Det har varit den regnigaste sommaren på 100 år. Till och med bönderna säger att det räcker nu. Så när det är soligt och varmt stirrar vi alla uppåt i pur förvåning, och undrar om det är nån typ av misstag. Men sen solar vi som galningar, i parker, uteserveringar och vid vägkanten.

Vi har köpt ett nytt (gammalt) hus. Från sent 1800-tal, fina stora rum... snigelspår (inte den perversa varianten, spår av riktiga sniglar)... trädörrar och massor av plats. Och inget lån. Najjs. Och det låter lite småposh att bo på Nr 10 Kensington Gardens...

Annars överdoserar jag på Forsytesagan, boken och den svartvita tv-serien från 1967. Wooden acting får en helt ny innebörd, men den är ändå värd att se, för Kenneth Moores skådespeleri, och för att Nyree Dawn Porter är så vacker och har så vackra kläder... Serien i videoform lånat på Bath Library har räddat mig från att mögla bort denna regnrekordsommar.

2007-07-05T12:41:00.001+02:00

Trevlig torsdag

Jag är fortfarande inte rädd. Säkerhetsnivån är sänkt här i Storbritannien, från "critical" till "severe" tror jag. Jag vill in till London och se Harry Potter filmen.

Igår rymde jag till Salisbury för att klippa mig, Dyr vana, men billigare än att resa till Sverige och klippa sig... Jen superfrisör vet vad hon gör, redan på kvällen fick jag en lapp med namn och telefonnummer från killen som jobbar på bensinmacken. Han var väl typ 25, om ens det. Jag vet inte om det var det faktum att jag köpte min egen kroppsvikt i socker (söt...delat intresse för ätande...), att jag var svenska, att jag log, eller om det var mirakelfrisyren, men uppmärksamhet fick man. Det hjälper ju mot eventuella svackor i självförtroendet (inte för att det har varit så svackigt på sistone, men ändå) och piggar upp en onsdagskväll.

Walesaren är i Japan, och sonen och jag har dvd-maraton med Life on Mars som ju är BRILLIANT! John Simm är gud. Eller, en magisk kombination av sårbarhet, mänsklighet, humor och attraktiv manlighet. Yum. Sen är han ju fantastisk skurk i Dr Who. Lysande.

Idag har vi fått en massa rolig post från snälla människor, och har en mysig lat torsdag framför oss, med tv, böcker, brevskrivande och slappande.

2007-07-02T11:29:00.001+02:00

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen;

We are not afraid!

Det är lustig timing, jag är alltid i Storbritannien när det händer saker, hade just anlänt när 11 september inträffade, var här 7 juli när terrorn slog till i Londons tunnelbana och bussar, flyttade hem veckan de avslöjat planerna att spränga plan över haven och fick gå i strumplästen genom metalldetektorn och utan handbagage.

Jag frågade studeirektorn på skolan jag brukade arbeta på om varför föräldrar skickade sina barn till boarding school. En av hennes teorier, förutom tradition och chansen att få en riktig bra utbildning var att London inte längre kändes säkert. Man vill att barnen ska slippa vara där, ungefär som under kriget... Jag kan relatera, vill inte att min son ska utsättas för onödig stress och fara. Att jag som vuxen väljer att ta risker, och inte tänker ändra mitt liv och mina planer är en sak, men jag vill inte att sonen får lida för att jag vill vara obstinat.

Gordon Brown verkar ta sitt elddop sansat och manar till mod och att vi inte ska döma hela grupper av människor baserat på en liten minoritet av hatande extremister. Det har sagts så många gånger förut, av poliser, politiker, imamer, präster och journalister, men det behövs sägas i en värld (ok, röster från kanske främst USA) som skriker efter våld. mer hat och War on terror (vad fasen är det? I mean seriously!), och vi borde veta bättre här. Sen borde vi ta och packa ihop de brittiska trupperna och se till att de får komma hem till sina familjer istället för att skadas, döda och dö i Irak. Enough already. No cause could be that worthy.

I sommar har jag ägnat mina dagar åt att titta på regn, vandra i regn, se översvämninsrapporter på tv, dricka Pimms, läsa Forsythesagan av Galsworthy (så otroligt bra och psykologiskt insiktsfull den är fast den är skriven för 100 år sedan! Så klasskritisk, så humoristisk, så välskriven och lättslukad) och att älska Amy Winehouse. Igår blev Englands alla pubar, restauranger, kontor och liknande rökfria. Vi hade tänkte sluta röka men vi får se hur det går...

Jag har simmat och varit på We Will Rock You musikalen in London. Shoppat billiga DVD-skivor,rensat garderober och lagat en massa mat (vilket för många händer varje dag, men jag lagar aldrig mat om det går att undvika. Nu har jag haft middag på bordet varje dag, som en riktig Stepford Wife).

Nu måste jag koka mera te. Assam.

2007-06-08T16:16:00.001+02:00

Ska skriva mer, har problem med internet hemma...men snart så!

2007-03-25T22:02:00.000+02:00

Systemet fungerar

Ja inte bara Systembolaget, utan det svenska systemet. I alla fall just nu, i alla fall för just mig. På samma vecka blir jag erbjuden två lägenheter, från två olika köer, en tvåa och en trea. Amazing. Jag har ju inte stått länge, bara sedan i Augusti. Men så blev det, så plötsligt satt jag med möjligheten till tredubbla hyror, men beslöt mig senare för att sansa mig, jag hade ju tackat jag till tvåan, att slå till på trean då hade varit väl galet. Svårt att få bostad i Stockholm? Näää. Inte om man är student i alla fall.

Walesaren tror att jag har dumpat honom. "You are very gently dumping me, aren´t you?" undrade han när han var här förra helgen. Jag försökte föklara att jag varit, och kanske fortfarande var, en aning galen, och att jag skulle komma tillbaka till mitt vanliga jag snart. "Don´t let me dump you" sa jag, "I am not sane. Don´t make me make decisions I´ll regret".

Måndag satt jag och skrev kontrakt på lägenhet, han satt och fikade på Kungsholmen, då får jag ett sms där han friar. Vad är det med män, man bor med dem i massor av år, sedan flyttar man ut, byter land och drabbas och tillfällig (hoppas vi) galenskap, och DÅ friar de... om och om igen...Explain?

Nu pratar han om att han "planerar för hur livet skulle kunna vara utan mig, sen, när jag drar" och jag blir så...trött. Om han bara kan ta det lugnt så kommer jag ju tillbaka. Men det har gått upp för oss båda att det är skitsvårt att leka gullegullpar när man aldrig eller mycket sällan ses, och hör av sig så lite som vi har gjort till varandra, knappt alls ett tag. Nu har det blivit bättre, i alla fall sms, men sms är just det, short messages. Inte detsamma som te ihop på soffan.

Vi insåg till vår fasa att jag aldrig skulle flyttat hem, det är lite skrämmande, att vi hade kunnat lösa allt med mig fortfarande i England, dra lite i sonen, flyga över oftare, bo närmre flygplats, vadsomhelst.. Oh well, nu är jag här.

Tur att det är lite vår igen, äntligen. Satt i Kristineberg idag och tittade på solen, det var najjs.

Nu borde jag titta på läxan, eller på kudden.

Kan jag bara säga att serie 3 av Greys Anatomy är det bästa jag sett... Det blir ju extra specialspännande runt avsnitt 15 - 17, så alla tv5 tittare har ju mycket att se fram emot.

Såg nya Jane Eyre på dvd i helgen, grymt bra, hoppas Svt köper in den.

2007-03-13T20:50:00.000+01:00

Essentials

Mejlade med Storasyster Björk om make up och sånt... Kom på att det fanns många tips att få och ge och dela med sig av. Har blivit lite besatt av att hitta bra produkter, och att lägga ner mer tid på själva kladdandet på morgnarna. Det kanske har haft sina skäl, vårkänslor och sånt, men det är ju framförallt kul att hitta något man gillar, man blir ju glad när man kan se lite roligare ut.
Syster B rekommenderade Dream Matter Mousse blush från Maybelline, och jag är nu helt fast. För första gången i mitt liv är det mindre "go faster stripes" och mera "jag har varit ute på en hälsosam promenad hela morgonen". Jag blir så glad!
Själv kan jag rekommendera den hajpade nya krämen från Body Shop, Spa Wisdom Baum Hydration Monoi, jag går och sniffar på mig själv när jag har den , den luktar helt magiskt. Innehåller dessutom en massa kul, som hibiskus, ylang ylang och svartpeppar. Tyvärr innehåller den också ett gult färgextrakt, som missfärgar händerna lite, ungefär som när man använt brun-utan-sol.
Men det gör inte så mycket, man går omkring och är gudomlig.
Annars kan man ju hålla sig till deras klassiker Body Butter Brazil Nut, som ockå luktar sådär nästan porrigt najjs. Apropå Body Shop så fick jag en positiv överraskning där, när jag köpte min klassiska ögongel och lite annat; en fin necessär med lite roliga saker, fint läppglans, mera body butter och White Musk parfym.
Annars överkonsumerar jag YSL Touche Eclat, Clarins Beauty Flash Balm när jag sovit för lite samt deras ögoncreme, en klar uppstramare when you need it the most!
Det jag saknar från England är Simple Gentle Cleaning Wipes, jag bunkrar alltid upp när jag åker över, men jag använder dem varje dag, och de går åt för fort. Tar bort allt smink, luktar inte, kliar inte, lämnar inga spår och torkar inte ut.
Nu borde jag skriva en engelsk översättning för min kurs imorgon, men jag är sååååå lat, och jag har Grey´s Anatomy på dvd, hela serie 3. Det är minsann inte bara 80-talister som är piratgeneration...

2007-03-04T11:39:00.000+01:00

Take me

the nearest gaybar

Våren är verkligen på väg, jag har bytt fulkappan (Master and Commander-kappan) mot fina vårkappan från Marks and Spencer. Jag har bytt stress mot leenden, och depp mot krogspring. Senaste veckorna har jag varit ute på något bus nästan varje dag, och hellre nattliv ute än muppande hemma. Men idag är det seriös baksmälla som straff.

Igår såg jag Andra Chansen hemma hos JdlM, drack tetravin och åkte hem, bara för att sedan bege mig ut i natten igen. Jag har inte varit på gayställe sedan i höstas, och igår blev det Cattalin i Gamla Stan och skrikdans till Nanne Grönvall (KYSSA DIG ÅH ÅH ÅH KYSSA DIG!!) herregud jag är för gammal för detta! Men jag kom hem igår med stekpannor, brödrost och tusen skickade fyllesms. Jag måste backa nu, det är ett case of "Careful what you wish for", man vill att folk ska se en, och kanske tycka bra om en, och när det händer är det ju inte så bra... Om man inte kan besvara det, även om man skulle vilja i svaga stunder (och de inträffar alltför ofta för att det ska vara bra). Det får vara bra snart. Jag jobbar på att tillfriskna och släppa taget.

Jag måste lämna sängen snart, och åka till Sundbyberg och vara duktig och hjälpsam. Hoppas baksmällan släpper i tid. De applåderar för högt i Let´s Dance reprisen, aj aj ont.

2007-02-28T22:55:00.000+01:00

Saker att älska:
Chai Latte
vanlig latte
Latte Plopp
Perez Hilton
Kaniner
"Spaced" från Channel 4
Att fåglarna sjunger och tror att det är vår
Att man kan klara av saker
Fred Fredburger från "Billy and Mandy"
Pat Moras dikter, läs t ex "Elena" - vackert om ensamhet och språkbyte
Att M är gravid igen, kan inte nog tala om hur mycket jag älskar henne!
Att L är gravid efter alla försök, ett regnbågsbarn till, tjoho! Och se ovan under M...
Att Grey´s Anatomy börjar snart (säsong 3 på kanal 5 den 14 mars) (vet inte vem jag älskar mest, McDreamy, Izzy, George, Addison... fast jag blev Meredith när jag gjorde testet...)
Att Dr Who börjar 8 mars, jag har tjatat länge, men nu är det verkligen dags!
Trashig popkultur som man kan prata om istället för allt tungt (hellre Britneys hår och mentala kollaps än kris och katastrof denna långa kalla period på året)
Universitet utan avgift
Bibliotek
Människor som får mig att le varmt (måååånga. men vissa mer än andra.)

Ska jag ha en dissa-lista också? Sure. Saker som får mig att rysa och frysa:
Snö
snömodd
snöröjning utanför mitt fönster 4.45 på morgonen.
Alla rika dryga mammor (som inte är M och L) som tar över det offentliga rummet med sina Mama poseringar, sina Filippa-hallonmusslor-mitt-liv-är-perfekt-och-mina-barn-är-perfekta-och-jag-har-en-stor-dyr-vagn-som-tar-upp-hela-trottoaren-och-alla-caféer-och-jag-har-eget-tvprogram-och-egen-krönika-världen-kan-inte-få-nog-av-mig-och-jag-skrev-min-bok-med-tre-barn-krälande-på-mig-och-den-handlar-om-mitt-tråkiga-svenssonliv-och-mitt-försvunna-sexliv-jeeeeeesus-I-love-meeeeeeeeeeeeee!
elaka låntagare som får spel på mig och skriker
försäkringskassan
CSN
all orättvis kritik mot Lärarhögskolan
betyg i ordning och uppförande vilken otroligt asdålig idé!!!
Britneys exman Jason eller vad han heter, vilket as!
Anna Nicoles läskige Howard K Stern, vilket kryp, icky icky poo

Men man ska sluta på en "positive note" så jag kan säga att det mesta går, och resten går över.
Det har låtit mörker om mig länge, men det ljusnar sakta.

2007-02-15T23:37:00.000+01:00

Hundar, bambu och åskväder.

Det är olika vad man är rädd för. Jag är inte rädd för de tre sakerna ovan, (detär vad Tim i serien Spaced är rädd för), men dock en hel del andra saker.
För att klassificera neurosen följer här en ovetenskaplig lista över saker jag är rädd för:
Spindlar. Fortfarande en stark kandidat till förstaplatsen på räddlistan.
Att nånting hemskt ska hända sonen. Det är nr 1. Definitivt.
Spindlar åkte raskt ner till nr2.

Ormar. Om dem tycker jag inte.

När folk smyger sig på en bakifrån när man tror att man är ensam i rummet och att ens vän är typ på toa. Plötsligt står någon där. Då skriker jag.

Fattigdom skrämmer mig, andras och egen, länders och människors, fattiga liv, ständig kamp och räkningar som ligger.

Att jag ska bli sjuk och inte kunna säga hur jag vill ha det.

Varje gång någon födelsedag närmar sig så är jag alltid förvånad, jag tror ju alltid att jag ska dö. Förut var det 27, jag skulle dö vid 27. Eller, allra först var det såna där Nostradamus-dagar, han hade ju hittat på att jorden skulle gå under, 1994 eller nåt sånt, och jag skulle hinna före hade jag tänkt, ta mitt öde i egna händer. Det var ju tur att man inte gjorde det. Va lurad man hade varit.

Sen var det då 27, för i den åldern dog ett par signifikanta personer i min närhet.

När jag överlevt detta var det 36 som var den stora magklumpen, Marilyn Monroe och prinsessan Diana. Vad nu mitt liv hade med deras att göra. Men de blev symboler.

I år är det farmor. Det jag fyller snart var det sista hon fyllde. Det är både ungt och gammalt, beroende på hur man ser det.

Jag är inte rädd att försvinna, men kontrollförlusten känns jobbig, att bli påmind om att min son skulle kunna förlora mig, då vill jag verkligen vara rädd om mig. Vill inte att detsamma ska drabba honom som drabbade hans morfar, förlora mamma när man är ung. Obearbetad sorg drabbar i flera led, jag lovar...

Nu kanske man tror att jag är allvarligt deprimerad, och funderar på självmord. Det gör jag inte. Men man funderar ju när människor dör unga, som Johanna Sällström, begåvade kvinna. Hur har vi människor det egentligen, och hur mycket syns utåt av hur vi mår på insidan? Känner man inte mig väl tror man nog att jag mår hur bra som helst just nu. Fasaden är en del av att inte vilja belasta sin omgivning. Jag belastar bloggen, men det är ju en väldigt liten och smal blogg, som enbart läses av ett fåtal som dessutom i de flesta fall känner mig, och vet att jag inte är lika drastisk i mitt handlande som jag är i skrift.. Man kan ju bli kritiserad, som N i Deep Edition, om man talar om hur man mår, men det är ju ens rättighet att vara så pesonlig som man själv väljer, precis som han själv säger. Min blogg blir mörkare den här tiden på året, särskilt nu i Sverige, det är kallare och mörkare här. Det är bara ett konstaterande, inget vanligt "Sverige-klag" som jag ju lätt hänfaller till. Det är hårt i staden när vädret är grått, alla skyndar, springer nästan ner mamma när hon går med kryckor ute på stan, jag undrar till vad man har så bråttom klockan tre på eftermiddagen att det är värt att nästan trampa ner en medmänniska? Sånt gör mig rädd, om vi har det så nu, hur blir det om vi får sämre ekonomi med räntehöjningar, mera högersverige med "Jag jag jag"? Det känns inte som ett samhälle att vara trygg i, att känna gemenskap i, att så småningom bli gammal i.

En kursare till mig har också bott i England. Hon flyttade hem till Sverige med sin walesare, och de pratar om att skaffa barn. Hon sa det jag tänker, att det har "blivit kallt" här, man släpper inte av varandra från bussar och tåg, man säger aldrig "ursäkta" eller "förlåt" om man vill förbi eller lyckas knuffa någon, man har ingen känsla för att hänsyn är viktigt när många trängs på liten yta. Kursaren sa att hon inte ville ha barn i England, det är så barn-ovänligt. Vi sa, England är inget land för barn, Sverige däremot är inget land för vuxna, och framförallt inte äldre.

Jag trodde det var ett Stockholmsfenomen, men hon sa att det var likadant i den småstad hon kommer ifrån.

Det är en annan sak jag kan bli rädd för, att jag blir tvungen att bo här i resten av mitt liv, men aldrig börjar trivas riktigt. Å andra sidan, Stockholm i vårsol och snösmältning slår det mesta, det gäller kanske bara att hålla ut.

2007-02-12T23:47:00.000+01:00

Stopping by woods
Det är måndag i huvudstaden.
Dr Ankfejs lider av sin depression, och hoppas att den ska gå över snart. Dr Ankfejs skriver också om sig själv i tredje person, vilket brukar vara ett säkert tecken på antingen megalomani, kungligt blod eller allmän galenskap, vilket det är är svårt att avgöra just idag.
Dr Ankfejs går mellan sängen och datorn, datorn och köket, köket och badrummet. Hon lyssnar till tystnaden, klockans klang varje heltimme och susningar i ledningen. Ibland tror hon att någon finns i lägenheten men det gör det inte. Bara hon. Dammet. Datorn.
Utanför ligger snön, tyst som i en skog befolkad av Robert Frost.
I skolan är alla unga utom hon. Och lärarna. Ibland är också lärarna unga. Då vill Dr Ankfejs sluta studera och börja jobba i kassan på Coop. Eller Mat-pressen.
Hon äter sin lunch ensam. Idag sushi. Imorgon kanske hon är duktig och har med sig mat. Men det spelar ingen roll, hon kommer ändå att äta ensam.
I lördags gick hon på bio och såg Pans Labyrint, i tron att den skulle vara en Sagan om Ringen på spanska, för vuxna. Det var mer misär en vad en människa kan tåla, så när Dr Ankfejs gick hem efter filmen var hon ännu lite mer nedstämd än innan. Hon bestämmer sig för att inte rekommendera filmen till vänner och bekanta, fastän den kallas framtida klassiker.
Dr Ankfejs undrar om det kan vara de nya tabletterna som hon fått av Dr H som gör att Dr Ankfejs vill slänga sig under ett tåg. Det kan ju vara så. Har det inte gått över om tre månader så kanske man ska fundera över om tabletterna verkligen är bra.
När inte ens tanken på den Trevlige Kollegan innebär någon ljusning inser Ankfejs att det kanske inte är någon vanlig Februarimelankoli. Trevlige Kollegan gör sitt bästa för att vara spirituell och skicka roliga mejl, men Dr Ankfejs märker att hennes svar låter som en våt filt känns, och väljer ibland att inte svara. Hon vill heller inte bli föremål för mer skvaller än nödvändigt på arbetsplatsen, och hon vet att man pratar. Ibland tror hon att hon är Dame Judi Dench i filmen Ladies in Lavender. Kollegan är den unge violinisten, och alla skrattar bakom hennes rygg åt hennes dårskap. Skillnaden är väl att Ankfejs inte är kär i kollegan, eller ens förälskad, men hon lever i en värld där män och kvinnor tydligen inte kan vara vänner utan att det börjar viskas, så hon har lovat sig själv att vara mer på sin vakt och mer kylig i mötet.

Om några dagar kommer Dr Ankfejs att långsamt tillfriskna ur dvalan och börja se sin omgivning igen. Då kanske bloggandet, ätandet och studerandet kommer att ta fart. Till dess att detta inträffar väntar Dr Ankfejs. Läser Robert Frost. Och sover ibland lite.
Fast inte än.

For I have promises to keep
And miles to go before I sleep
And miles to go before I sleep

2007-01-31T22:37:00.000+01:00

Så jä-la JANUARI!!!

Onsdag. Månadens sista dag. Trodde inte det kunde bli värre...

Vaknar trött. Ska börja 11, men är för trött för att riktigt orka upp. Släpar mig efter fem "snooze" ut i köket. Loggar in på mitt bankkonto, för att upptäcka att hyran inte är dragen. Detta beror på att jag inte fått något studiemedel. Det förklarar varför det var 42 kronor kvar på kontot... Ringer CSN. "Du har inte skickat in studieförsäkring". Nähä, vart har ni skickat det pappret då? Jaha, till den adress där jag inte längre bor...jaså ni har min nya adress...men dit har ni inte skickat något... jaså pengarna kommer in på måndag? Ja det var ju snabbt.
På mitt engelska konto finns 10pund och 60pence.
Åker till universitetet, stressar mig igenom tre lektionspass. Får reda på fler dyra böcker som vi MÅSTE köpa.
Åker till Akademibokhandeln och säljer tillbaka en bok.
Får panikångest i tunnelbanan.
Vidare till mamma och handlar och hänger tvätt.
Kommer hem utmattad, till kuvert på hallmattan. Jag har inte tydligen inte rätt till bostadsbidrag. Detta beror på att jag har för liten lägenhet, och mitt barn hos mig för lite. Att jag har mitt barn hos mig "lite" beror ju mycket på att jag har en liten lägenhet. Och det är ju inte direkt så att jag valt en etta över alla andra boendeformer. Om någon har en tvåa så tar jag gärna den. Men den är väl också för liten... Alla i hushållet ska väl ha eget sovrum... eller gröna väggar med gula prickar för att få bidrag...
Sa jag hur mycket jag älskar byråkrati? Om jag tittar bakom soffan som jag inte äger kanske jag hittar lite pengar...eller mat...eller de pengar jag behöver för att kunna betala den totalrealistiska avgiften till a-kassan. Men det kunde säkert vara värre. Appselut.
Lalalalalalalalalalalalalalalaaaa at least I have my sanity at least I have my sanity at least I have my sanity

2007-01-28T22:13:00.000+01:00

Söndagsångest och sängdagsångest

Nu har jag skrivit. Lämnat in. Varför vill inte prestationsångesten gå och lägga sig? Jag vill ju.

Och varför har jag lurar på mig när MSN har slutat funka för att det trådlösa nätverket kopplar ner mig lite som det vill? Vet ej, men det är skönt att ha det varmt om öronen ibland.
Min lägenhet är kall. Och luktar mysko emellanåt. Det kan bero på att jag inte diskar så ofta som jag borde, eller att jag inte äger en dammsugare ännu. Eller på att det är något skumt med avloppet.

Min lägenhet är inget bra ställe för romantiska möten, den är alldeles för kall. Eller så är det svensk vinter som gör det svårt att kramas lättklädd. Jag gillar inte att frysa. Nu åkte han ju hem i onsdags, så nu är det ju inte dags för fler kramkalas på ett par veckor, men i alla fall.

Jag trodde att min son inte kom ihåg hur dum jag var innan jag flyttade utomlands, men det gör han. Så nu har jag megaföräldraångest och måste ringa Dr Tanya eller nån nanny-jour och be om råd. Jag bad i alla fall om förlåtelse för att jag varit en skitmorsa, och sa att han inte får vara rädd för mig, han gömde sig på toa i en halvtimme (ok, kanske 10 minuter) igår efter att jag skällt på honom för att han satte sig på madrassen när mitt finger var ikläm för jag höll på att bädda. Jag förklarade att 1) han måste komma ut till slut 2) han inte behöver vara rädd för mig, jag slåss inte 3) jag inte är farlig ens om jag morrar, man blir ju rädd när man gör illa sig, så jag morrade väl lite... men jag trodde inte det var så farligt.
Men han minns hur dum jag kunde vara när han var liten...
Varför är man elak mot dem man älskar mest, det bekymrar mig. Även om han haft en solskensmamma i fem år nu, som gör mysfika och curlar och skämmer bort. Men det tar inte bort det faktum att jag inte var sund förut, och att jag med walesarens ord "sprang till skogs" några år, tills jag var sund nog att komma hem igen.
Jag var ju rädd att den jag var skulle bli värre, börja upprepa mönster från min egen barndom, börja slå. Jag vet att jag låg i riskzonen, och ibland kände jag för att säga det till främlingar när de undrade hur jag kunde vara borta från mitt eget barn veckor i sträck, att det kanske var för hans eget bästa, en olycklig mamma med bara en liten en att ta ut sina frustrationer och sin stress på, det är ingen god situation, tro mig.
När jag blir stressad och trött nu tar jag aldrig ut det på honom, och jag blir nästan aldrig så trött och så deprimerad som jag kunde bli, då, för många år sedan. Nu har jag hur mycket energi som helst, det är nästan läskigt, rena duracellkaninen. Och jag är glad när vi ses, fast jag är i Sverige nu, fattigare, mer utarbetad, kallare (som i temperatur) och ensammare, så lyser han upp mitt liv, som han alltid gjort. "Here comes the son", som vi skojar om i England.
Han gör mitt liv så mycket bättre, och han säger att jag är världens bästa mamma, och fast jag vet att det inte är sant så smälter hjärtat i bröstet på mig, vi är så matchade som förälder och barn, det är nästan läskigt. Vi har så kul ihop, och pratar om allt. Nu gäller bara att jag kan balansera detta med skuldkänslorna, för annars kommer han kunna bli odräglig, trycka på alla mina knappar och få mig att bli en mesmamma som bara springer och ber om ursäkt och serverar bullar och smicker. Jag vill fostra en bra vuxen, en bra man, och inte en bortskämd "mammas pojke" som har mig lindad kring smutstvätt, service och skuld för då går det inte bra..

Jag får väl tänka på vad min själavårdare sa en gång för länge sedan, när jag frågade om jag kunde åka iväg utomlands; "man kan överge ett barn fast man bor under samma tak". Jag var nog på väg att göra det, men fick min chans att göra annorlunda. Han har sagt att han minns hur hemsk jag var när han var liten, och hur rädd han kunde bli för min oförsonlighet, men han har inte sagt ett negativt ord om mina år utomlands... När jag säger "när jag var borta" säger han "vaddå, du var ju inte död eller så".
Livet är inte så enkelt alla gånger. Man tror man vet hur man ska göra, och vilka val som blir bra, men man kan ha fel. Har man tur får man en andra chans, att gå banan en gång till, med bättre utrustning, bättre karta och mer kunskap. Jag tänker inte gå vilse igen.

2007-01-17T22:48:00.000+01:00

Tentaångest utan tenta, det är rätt bra jobbat. JAg MÅSTE skriva fem sidor innan fredag, och hur svårt kan det vara, egentligen? Jag brukar ju ha svårt att skriva kortfattat, så fem sidor är ju inte hela världen. Men nu MÅSTE de skrivas, och det vill inte jag. Jag vill se resten av Grey´s Anatomy på dvd. Jag vill blogga. Jag vill dricka Rooibos te och gå och klippa mig samt sova, inte nödvändigtvis i den ordningen.
Imorgon kommer mina möbler. Eller rättare sagt, en del av mina möbler. Att levereras. Till min lägenhet.
Förhoppningsvis blir det lite mer hemkänsla och trevnad och lite mindre feeling att ,ja, detta har varit en mentalvårdsinrättning, och det märks... Var man inte galen när man flyttade in så blir man ju av ekot i lägenheten, allt susande i rören och mystiska ljud genom väggarna.
Mamma ska opereras och är nervös. Jag är inte nervös, bara jag får kökssoffan och finporslinet.
Jag vill att den här jämra kursen tar slut nån gång så jag kan gå och bekanta mig med nästa kurs.
Snart ska jag på utflykt till Karlstad. Hur medelålders får man bli?
Målsättningar i januari:
Jag ska sluta vara en flirt och en tease. Jag ska sluta skratta hysteriskt högt och kasta med håret när folk drar dåliga skämt.
Jag ska inse att jag är för gammal och för etablerad och för upptagen för att vara ett lämpligt flirtobjekt.
Jag ska börja använda gratisgymmet och få bort min middle aged flabby mage.
Och jag ska börja äta något annat än pannkakor, för alla vet ju att du är det du äter, och om det gäller dig så måste det ju även gälla mig.

Jag är inte bara psycho, jag är även psychic. Jag visste att en viss person (ja just det, du, din busfia!) var gravid innan hon (du, busfia!) sa något. Jag vet inte andra saker, men när det gäller graviditeter är jag ganska oslagbar, både att veta att och att veta vad det blir. (Det blev en bebis, big surprise! Läste inte jag om genus för fem minuter sedan? men ni fattar vad jag menar, vilket kön etc.)

Ifall jag kan förutse att detta skulle bli en ovanligt svamlig blogg? Jajamensan, så går det när man går till puben först, och till datorn sen. Men jag kan ändå rekommendera Bagen, det är en trogen vän i pubdjungeln, fast idag var servicen lite småseg. Men maten var ok, drickat också.

Min son är kär i Izzie i Grey´s Anatomy. Är det normalt? Jag antar det, hon är ju världsbäst. Jag är väl sådär mjuk i knäna av McDreamy, men det är ju inget originellt, det är ju alla. Mest av allt vill jag väl vara Meredith, ha fint hår och bebisröst och små nävar och långkofta. Få gå i skogen med McDreamy och nån lurvig hund när jag inte skär upp skallen på nån stackars patient. Eller - det är väl det maffiga huset och den "färdiga" yrkesrollen jag är mest avundsjuk på, och att Ellen Pompeo är 37 och inte har rynkor eller gäddhäng.

Nu - sova...eller Grey´s

Imorgon - inflytt och skriva

2007-01-08T10:28:00.000+01:00

Värlsbäst! Fantasinyheter, se till exempel människosylt.

2007-01-08T09:21:00.000+01:00

Ska byta namn på bloggen snart, ska bara komma hem ordentligt först.
Trött efter julen, men glad att få läsa det ämne jag vill på universitetet. Glad över att få göra en obligatorisk studieresa i maj. Som skolan betalar.
Glad över vänner som ställer upp och hjälper mig att flytta, ger mig husrum, tar med mig på puben.
Inte lika glad över Stora Bostadsföretaget, som skickar ett brev med tre A4 i om att de har hittat sopor med mitt namn (kuvert med mitt namn på bifogat! Vad är detta, KGB?) utanför de ställen där man legalt får slänga sopor. Nästa gång ska jag minsann få betala 500 kr per objekt. Kan de vara den gången jag inte ville gå in i den beckmörka miljöstugan där dörren slår igen bakom en och man måste gå blind in i nästa rum innan lampan tänds? Då ställde jag en påse papper innanför dörren till miljöstugan. Oh the shame. Hellre överfallen och styckmördad än osorterad sopa.
Vem har skvallrat? Annan hyresgäst? Och vem har som jobb att fotokopiera bevismaterialet och skicka hem det med 1) hotbrev 2) ordningsregler med nr 11 förprickad? Någon får lön för att göra detta.
Jag bodde i ett hus med oanvända soffor och annat brännbart skoj i hela källarkorridoren, men det sa ingen något om. Spännande, detta.
Igår åkte jag till min nya lägenhet, men kom inte in för porten var låst. Bara min port. Fast det lyste grönt ljus och alla andra portar var öppna. Så jag har betalt över 7.000 för en och en halv månad så här långt, sovit där en natt och kommer nu inte ens in i lägenheten. Den dan jag skulle hämta ut mina nycklar var kontoret låst, och ingen hade en aning om att jag skulle komma, fast jag fått ett brev med "kom mellan 14 och 15, annars!".
Sa jag att det var samma bostadsföretag?
Vad hände med den vanliga gräsrotsmänniskans rätt?

Eller håller jag kanske bara på att förvandlas till en sån där som skriver argt till kvällstidningarnas insändarsidor och spyr galla på Liza Marklund, Linda Skugge eller "staten", som efter Fredrik Lindströms eminenta program, då debatten i Aftonbladet var "är vi svenskar världens osäkraste folk" och alla insändare gick ut på att "vi får minsann inte vara svenska i det här landet". För vem då? Vem förbjuder dig? Jag får hålla i mig för att inte gå i svaromål, allt dessa människor skriver är ju "jag är inte rasist, men..." och sen kommer någon lång harang om hur synd det är om oss svenskar, om hur vi inte får vara svenskar etc etc. Att vara "svensk" är väl bara att vara, eller? Och vad exakt är det man inte får göra/vara? och vem kan stoppa dig? Om du vill ha folkdräkt på jobbet, go ahead! Äta surströmming i lunchrummet? Be my guest. Dansa små grodorna i busskön går säkert också bra, tala svenska brukar vara tillåtet i de flesta sammanhang, och frihet från och till vilken religion eller trosuppfattning som helst gäller så vitt jag vet fortfarande. Sådär, nu fick jag gnälla av mig.
Jag ska kämpa för rätten att vara Klingon tror jag. Eller att få tala Elfish. Och vi borde införa "Doctorin´the Tardis" från som ny nationalsång.

2006-12-16T10:29:00.000+01:00

iMin iPod jUst nU

Hur klarade man sig med walkmans och bärbar cd? När blev man teknikberoende? Varför har jag en laddare av något slag i samtliga eluttag? Jag ska köpa en Solio, de går på dagsljus.

Men åter till min iPod, som just nu tar mig igenom en stessig tid i livet (plugg/flytt/jul/dålig ekonomi/krossade handfat/younameit). I den går följande saker varma just nu:

Psapp: Cosy in the Rocket. Passar i dessa Christer Fuglesang-tider, och påminner mig om Grey´s Anatomy, som jag ser varje dag på dvd.
Snow Patrol: Warmer Climate, för rimmen som är bättre än de som kommer att sitta på mina julklappar i år, och för att det får mig att tänka på Växthuseffekten, fast det säkert borde få mig att tänka på semester.
Loreena McKennitt: God Rest Ye Merry Gentlemen, Good king Wenceslas och allt annat på hennes två briljanta julskivor.
Tom Petty: Turn this car around och Square One, när jag vill sätta mig i någon typ av bil, och bara åka långt långt bort härifrån.
Lily Allen: Everything´s Just Wonderful. Ingen gör ironi som Lily.
Feeder: Pushing the Senses när jag behöver en kick, Stumble and Fall när jag behöver lite melankoli.
Sugababes, Girls Aloud, Sarah McLachlan och Shawn Colvin tar mig igenom vardagens alla girlie moments.
Och Clannad när jag borde sova men inte kan. Men inte ens det funkar längre.

Såg Eragon igår. Den var ju bra... eller kanske inte så värst. Men det var drakar som flög, och det är ju rätt skoj.

2006-12-10T01:24:00.000+01:00

Min nya favorit bland superhjältar: it´s Hover Ham!

2006-12-06T17:34:00.000+01:00

The King and the Bling

Kungen har varit i Husby och nattvandrat med Lugna Gatan. Han tog tydligen tunnelbanan, enligt tidningen Metro. Jag har ju skrivit om detta förut, att kungen vill bli ungdomsledare, där jag föreslog att vi kunde byta, han fältar, fikar och pysslar, åker på läger och lagar korv. Jag tar över Nobelprisutdelandet, bandklippandet och handhar från och med nu kungabarnens kärleksliv, och bestämmer när de får gifta sig och med vem. Jag flyttar också snarast in i Drottningholms slott, eftersom jag behöver större boyta, medan Hans Majestät Tunnelbaneåkaren och hans lagvigda kan ta min etta på Kungsholmen, eftersom jag inte kan ge ifrån mig Husbylägenheten som jag måste ge upp om en vecka. Barnen har ju flyttat ut, och kungaparet behöver "downsiza" lite.

I år är det två år sedan min mormor dog. Hon skulle fyllt år i måndags ifall hon varit vid liv. Jag kan inte fatta att hon inte är hos mig, att jag aldrig mer kan gå dit och få mig en pratstund eller en fika. Saknaden är värre sedan jag flyttade hem. Jag kommer på mig själv med att tänka att det här måste jag fråga henne om, prata med henne om, men sedan minns jag att det nog blir svårt. Fast hon är hos mig ändå. Hon var världsbäst helt enkelt.

Walesaren tycker att vi borde gifta oss. Det är ju kul, men nu ligger jag sömnlös och grubblar över ifall man ska ha "princess cut" eller ej på förlovningsringen. Ringen på bilden är princess cut.
Jag får lite panik också, flyktmekanismen slår till, jag läser de Beauvoir och känner mig trängd, utvecklar platonisk crush på kollega, funderar på om det är rätt att gifta sig med någon över huvud taget. Det är nog bra med lite kalla fötter redan nu, så att det blir rätt om och när vi slår till. Vill inte rusa huvudstupa in i något en gång till, för att inte hinna ångra mig, eller bevisa att jag minsann kan stadga mig och vara duktig. Men om jag frammanar en inre bild av ett äktenskap med Walesaren blir jag ganska varm i magen, och inte av oro, utan av glädje, och vi säger det hela tiden, "we want joy, not stress".

2006-11-30T20:57:00.000+01:00

Jag har fått en lägenhet. Säger det igen. Jag. Har. Fått. En. Lägenhet.
Tänk att man kan bli så glad över något sådant vid min ålder. 80 dagar i kö. Och en lägenhet i innerstan är min. I alla fall så länge jag studerar. Nu ska jag ju sitta ganska länge på högskolan, så jag är inte orolig. Om tre år har jag ett förstahandskontrakt i nån närförort. Om inte borgarna har hunnit sälja ut alla hyresrätter.
Trött men glad, all energi har gått ur mig nu när detta har hänt och vi firat mamma, all anspänning har släppt och jag sover hela tiden.
Ska nog gå och lägga mig nu fast klockan bara är 21. Imorgon flyger jag iväg till England, förhoppningsvis i ett plan utan radioaktivitet.
Efter en dags praktik i förskola tycker jag att skallen kliar. "Vi har hittat ytterligare ett fall av huvudlöss" är ju en sån lapp man inte vill se, och jag kan ju inte låta bli barnen, måste lyfta upp när de gråter. Kusinen sa att jag skulle veta om det var löss, att jag skulle känna dem krypa... det låter ju mysigt.
Varför har man inte godis hemma när man behöver det? Latte-Plopp... mmm Novemberbetonat sockersug.

2006-11-27T23:24:00.000+01:00

Hoppar inte bungy jump heller...

Har en vän som brukar säga att hon "äter inte skit, och hon hoppar inte bungy jump" och lite andra saker som hon inte heller gör. Efter en helg med familjen så känns ju en Norénpjäs som ett lustspel. Varför måste man träffa folk man är släkt med bara för att någon fyller jämt?

I rollerna: Edina/Patsy: lilla mor, Saffy: Ankfejs, Psykopatsonen: brorsan, Hjälten:tonårssonen. Let the weirdness begin.
Edina/Patsy svär, super före lunch och somnar i tunnelbanan. Saffy får ett sammanbrott i nämnda tunnelbana, och hamnar väl snart på tjuvlyssnat.se som den som skrek obsceniteter i en mobil, i sällskap med ung svarthårig pojke och kryckförsedd berusad dam.

Jag kan ta att hon hatar mig, man kan ju inte älska alla här i världen, men kan hon hålla mitt barn utanför sitt hatuniversum, där hon skickar ut verbala smockor värre än Linda Blair i Exorcisten? Det vore trevligt.

Eller om jag fick flytta tillbaka till det där andra landet där hon INTE bor... jag visste väl att det fanns en anledning att jag emigrerade, och nu vill jag bara fly iväg igen, ta sonen i handbagaget och dra.
Men jag sa för en gångs skull ifrån. Flera gånger. Argt. Så applåd för mig.

Å andra sidan - jag överlevde, och nu är det tio år till nästa gång hon fyller jämt. Och då bor jag inte har längre. Hoppas jag. Alltså; anledning att fira!! (Vi klarade av vår redovisning idag också! Och imorgon ska jag titta på lägenhet!)

Sagt av Grynet: Sagt av mig:
"Ta ingen skit" "men välj dina strider"
"Man blir kär i vem man vill" "och det är ok att vara singel"
"Frukt är inte godis" "och sprit är inte saft"
"Lagom suger" "verkligen"
"Helt sjukt bra" "det var bra sjukt"

Bilden på super-Grynet är från svt.se

2006-11-22T21:16:00.000+01:00

All I want for Christmas...
is a lot!

Jag är en girig person, jag sitter inte och säger "nej nej, inte ska väl lilla jag ha nånting" när julen närmar sig, som mina duktigare vänner. En get till fattig familj i främmande land, ett hektar regnskog, you get the picture. Me - not so much.

Jag vill ha någonstans att bo (som är mitt eget). Jag vill ha mitt körkort. Jag vill ha mörk choklad. En Laminostol med fotstöd och mörkgrått fårskinn. Damien Rice´s nya cd. Mulberry väskor. Scarves med hästrelaterade motiv. Klippkort på Axelssons eller det där japanska stället. Men mest av allt vill jag ha Lottas Bamsen. Eller Bu och Bä. Det är aldrig för sent att ha en lycklig barndom.

2006-11-20T23:06:00.000+01:00

November...snart är du över

Mycket att göra. Lite tid att göra det på.
Middag på Food Court i Kista, drink på Engelska puben. Bullshit på tv. Text att skriva. Har inte börjat.

Snart är det advent. Då kan man börja andas lite igen, kanske, eller så har man vid det laget fått alla dagisbaciller efter Verksamhetsförlagd Utbildning.

Jag vill tända adventsljusstake i fönstret, men jag har ingen, Ingen stjärna heller. De ligger under en trapp i England.

Man kanske får lön och CSN-pengar snart. Så man kan börja köpa mat igen (istället för Food Court mat och drinkar på puben då? Hallå, du är student, du ska spara...)

Kan rekommendera Nationalmuseum i November. Naturens spegel. De säljer rävarna och hararna på affischer och vykort... om man vill ha uppstoppade djur på bild. Och det vill jag av någon konstig anledning.

Läser Fanny Ambjörnssons mycket välskrivna och spännande (!) "I en klass för sig" (ISBN 91-7037-0273) och den fullständigt LYSANDE boken "Över alla hinder - en socialisationshistoria" av Anne Hedén, Moa Matthis och Ulrika Milles (ISBN 9100572101). Alla hästtjejers drömbok, med minnen från barndomens stall, briljanta analyser och ett rikt symbolspråk som stärker. Jag blir retroaktivt stolt över att ha tillbringat så många år av mitt liv i hästars närhet.
Eller som mitt lilla intervjuobjekt E, 11 år sade: "de (killarna i klassen) förstår inte att ridning är en sport - -- det krävs ganska mycket muskler. Hästar är ju stora".

Ska på glöggpartyn snart, flera stycken, nu är jag verkligen tillbaka i Sverige, julmys, glögg och pepparkakor väntar... Hästen på bilden ovan smakar pepparkaka...så där fick jag in både hästar och pepparkakor... vet inte om just den smaken är god dock, de andra hästarna brukade jag köpa på Ikea Bristol och bjuda britter på. Mörk choklad. Och ljus.

"Förjaga mörkret tills vi ser..."

"..in i denna dunkla värld livets källa flyter"

Snart får jag gå i kyrkan och sjunga adventspsalmer... najjs.

2006-11-08T17:29:00.000+01:00

Husby, onsdag kväll:
En enorm augustimåne i November lyser över Husby och Kista. Grannen mitt emot har tänt adventsljusstaken. Det är den 8 November.

Det finns en fladdermus i Husby, den flyger mellan höghusen. Jag trodde jag höll på att bli tokig, men den finns på riktigt. Jag kan höra den när den låter, jag undrar om det är normalt. Jag har klarat min första kurs. Berättade för mamma att jag fick VG. Hon undrade varför jag inte fått MVG. Jag berättade för universitetsläraren att man inte får MVG på universitetet.

Jag stod på min balkong och firade mitt resultat med Yogi te och en cig fast jag slutat röka... Det är bra att bo högt upp när man vill känna segeryra. "I am the ruler of land and sea"...

Nu börjar Glamour...och ikväll är det "Bonde söker fru". Festen kan börja!

2006-11-07T23:53:00.000+01:00

Britney - you knew he was toxic!

Äntligen en riktig nyhet! Enough with the ekologiska små tips already, Brittan ansöker om skilsmässa! Fabuloso. Släng ut din läskige kepsman i kylan, och ta tillbaka ditt liv. Jag har läst att han får mer och mer av hennes pengar vid en skilsmässa ju fler barn de har. Om det finns någon rättvisa i världen får han väl ett par tior, men tvingas betala till sitt ex, och de barn han har med henne sedan tidigare! Det vore poetic justice. Britney, ring Colin Farrell! Eller Justin, han blir säkert glad att höra ifrån dig.
Now I´m stroooonger than yesterday...

Om du själv funderar på att skilja dig, se till att dina skilsmässohandlingar skrivs på ekologiskt papper.

Bilden har jag knyckt från Aftonbladet.

2006-11-05T12:53:00.000+01:00

Kriget om kranen

Det finns människor som tror att nästa stora krig kommer att utkämpas om vattenresurserna.
I vårt lilla hem i England utkämpades varje kväll små vattenstrider. Det gällde vattenkokaren i Walesarens fall, och vattenkranen vid tandborstning för min del.
Ska man blåsa en säkring så kan man ju prova att koka vatten, ha laptopen på och tvätta på samma propp. Det gjorde jag höromveckan, och det är läskigt att se hur mycket vattenkokaren drar i energiväg. Jag brukade fylla den helt, för då gick det ju fortare nästa gång man ville ha en kopp te. Not any more. Tack vara M´s tjatande så kokar jag numera bara det jag ska konsumera just då.
När vi sedan skulle borsta tänderna så stängde jag av kranen medan han satte på den igen, och så höll vi på. Han vägrade se att det faktiskt var resursslöseri att hälla rent oanvänt vatten rakt ner i avloppet. "Vi bor i England, det regnar hela tiden" (fel, de har vattenbrist och bevattningsförbud i vissa regioner under sommaren).
Han tyckte att det inte spelar någon roll, vattnet vi använder renas ju och kommer tillbaka i kranarna. Just det, menade jag, RENAS, inte gratis, och med mer resursslöseri inblandat.
If you are not part of the solution you are part of the problem, det tjatade ju till och med Mtv om för över femton år sedan.

På Environment Day 5 juni i år fick jag en "water hippo" att stoppa i toaletsisternen. PET-flaskor eller våra svenska snålspolande toaletter funkar ju också bra. Min gräns går vid vissa ekoartiklars förslag, "vänta tills alla har kissat på morgonen innan du spolar". No thank you, det får räcka nu...

En bra sida om vatten finns här.

Lite fler förslag om vatten får man på Håll Sverige Rent

2006-11-01T11:35:00.000+01:00

Om man ska städa, och det ska man ju, så kan man ju gå efter näsan.Stinker det kemikalier om produkterna kan det ju knappast vara bra för barn, husdjur, mig...eller miljön.
För ganska länge sedan hade vi ju ett par incidenter med white spirit och målarfärg i vår tvättmaskin i England, och vi var tvungna att köpa ny maskin, för kemkalierna vägrade att försvinna. Nu trodde Walesaren att det hade hänt igen, och skyllde på mig. Då upptäckte vi att det var vanligt blått sköljmedel som börjar på C...alldeles för koncentrerat, alldeles för mycket läskigheter, så nu använder vi enbart Ecover eller Skona. Och städar enbart golven med Gulsåpa. Det luktar dessutom magiskt gott med såpade golv. Och köksbord.

2006-10-30T20:49:00.000+01:00

Fly me to the moon...eller till England i alla fall
Reste till England över helgen. Det var så skönt, jag var så trött, kunde bara ta det lugnt och slappa. Såg Alan Bennetts "pjäs som blivit film" History Boys, och den var hur bra som helst. Rekommenderas för alla blivande lärare.

Nästa punkt på min "bli en bättre planetskötare" borde ju bli att dra ner på flygandet. Det finns ju ingenting vi människor gör som kan jämställas med flygandet vad gäller utsläpp och energiförbrukning. Det är ju mysigt att jorden krymper och att vi kan se folk oftare som bor längre bort, men kostnaden för lågprisflygandet är otroligt högt för planeten.

Man kan ju ibland tänka om runt sitt resande, ta tåget (om man hade råd!), ta båten (om man hade tid), eller att semestra på närmre håll. Men om man nu måste flyga?
British Airways har en liten grej man kan göra när man reser med dem (och eftersom det är det bolag jag använder mig av mest så får de bli mitt exempel) som jag här har snott rakt av från www.ba.com:

Customers can pay via a link from the airline's website for the cost of the emissions created by their journey.For example, a return flight to Madrid will cost £5 and a return flight to Johannesburg will cost £13.30.
The money raised will be used by an organisation called Climate Care to invest in sustainable energy projects that tackle global warming by reducing carbon dioxide levels.
Climate Care's projects include a scheme in South Africa that has distributed 50,000 energy efficient lamps this year via school groups as part of an environmental awareness campaign. In India, Climate Care's support means schools are able to use stoves that run on renewable energy briquettes made from crop waste rather than liquid petroleum gas.

Ja, jag vet inte om det hjälper tillräckligt för att kompensera flygutsläppen, men alla drar vi väl ett litet strå till stacken i den mån vi kan.

Storasyster Björk sa det jag tänkte gå vidare med i sin kommentar, att inte bara slå av tv:n, utan ALLA elektriska apparater när de inte används. Jag gör inte allt jag skulle vilja göra ännu, men slår av apparater gör jag. Utom ibland när jag glömmer att slå av videon, för att den är jobbig att programmera om. Jag ska väl lära mig det också någon dag.

2006-10-27T10:16:00.000+02:00

Dagens eko-kalender

Som en liten del i att sänka Sveriges placering på den tråkiga lista där vi är nr 8 vad gäller ekologiskt fotavtryck, vill jag dra mitt strå till stacken. Det är dags att dagligen fundera på sin energiförbrukning och vad man kan göra för att vi ska ha en bebolig planet även om 50 år.

Så några gånger innan jul kommer jag posta små vardagstips och idéer om hur vi alla blir bättre planetskötare. Skicka gärna in egna tips om du har några.

Mitt första: När du slår av tv:n på kvällarna, slå av på själva tv:n, eller dra ur kontakten ur väggen. Om du använder fjärrkontrollen och bara ha tv:n på stand by, förbrukar tv:n 80 % den energi den förbrukar när den är påslagen.

Alla vinner, du sparar pengar.

2006-10-21T17:37:00.000+02:00

Baklänges klassresa

I skolan lär vi oss mycket om genus och klass och annat viktigt. Vår föreläsare S sa att man nästan aldrig hör om någon som gör en klassresa nedåt. Jag ville inte räcka upp handen, men skulle väl skriva något om det någon gång kanske. När jag träffas "kompisar från förr" så får jag dem alltid på bättre humör, och det spelar ingen roll om de eventuellt håller på att skilja sig, eller har bråkiga barn, eller svårt att få sin röst hörd vid löneförhandlingar med chefen. De frågar vad jag gör, och sedan mår de genast bättre. "Du bor var sa du? Husby, var ligger det? I en etta? Som inte är din? Och du jobbar...inte, jaha...och hur länge har du studerat? Aha, du börjar NU. ...och blir klar om sådär fem år...ok, kul!"
Själva bor de på Lidingö (bor alla mina gamla skolkompisar där?) eller har just blivit mellanchef/fått sitt andra barn med sin rare man/köpt ny bil.
Jag har inte ens lagat min cykel som står i någons källare i Rissne.
Ibland får jag lust att säga något om England, men oftast inte, utan det blir mest "Foten i kläm?" "Jajamensan!"svar när jag möter folk.
Det som faschinerar mig är när vissa inte slutar - de har redan "vunnit" tävlingen om vem som lyckats bäst/har alla yttre tecken på framgång etc - utan de måste ändå ta upp resan till Thailand, utnämningen till gruppchef eller löneförhöjningen till 36 papp i månaden.

Det lustiga är att jag inte känner att jag har förlorat något (jo, den dagliga vardagskontakten med Walesaren) utan som om jag vunnit världen. Jag går genom regnblaskigt Stockholm med våta tår (MÅSTE köpa bättre vinterskor) och ler, träffar mina vänner som är riktiga vänner och går på grekisk restaurang med påföljande bio ("Volver" med Penelope Cruz var rätt magisk på något vis), sitter på tunnelbanan mellan Husby och Centralen och möter en kurd från Irak som berättar om hela sitt liv (sonen: "wow va coolt, vi fick en gratis historielektion") och från min balkong ser jag horisonten åt två håll och massor av parabolantenner.

Jag har inte statusmarkörerna, men jag har min frihet. Jag har inte kärnfamilj, men jag har en verklig familj, min son, mina syskon, mina vänner och en litten man från Wales. Han blev förresten så lycklig när jag drog med honom till Kista Food Court att han sa att han älskade mig, för första gången på över två år. Vägen till mannens hjärta eh... (liten förklaring: han säger andra snälla saker, och framför allt GÖR han kärleksfulla saker hela tiden, men han gillar inte att säga "the big 3" särskilt ofta. Typiskt manligt eller typiskt brittiskt, eller bara typisk walesisk arbetarklass, jag vet inte. Kanske bara typiskt M)
Han var här förra helgen, och vi gick längs Standvägen och flanerade, smet in på Svenskt Tenn och Carl Malmsten och pratade engelska med varandra JÄTTEHÖGT så alla östermalmspar med sina Gordon Setterhundar och Labradorer i släptåg log i samförstånd mot oss. De skulle bara veta att vi är två klasspioner som bara är där för att roa oss på deras bekostnad och tjuvtitta i önskelistorna och torka händerna på Josef Frank-gardinerna.
Vi gick på Waldermarsudde och struntade i Kaffe Fassett-utställningen, den har vi redan sett i Bath. Lunchade på Rosendahl, och jag funderar på om det är ok att roa sig i överklassens favorit-lekpark om man inte gått på Carlssons,EG eller Lundsberg. De har ju de vackraste husen, finast galleri och vackraste pumporna i bäst skötta parken, så jag promenerar på och funderar inte så mycket.

Häromveckan flanerade vi runt Husby, först jag och sonen och några dagar senare jag och Walesaren, i första fallet spelade vi minigolf och tittade på grisarna i Akalla By och radhusen i Husby, sonen tyckte jag skulle köpa hus där, i det senare fallet gjorde vi samma sak, fast minus minigolfen, men plus fika på Café Unic i Husby C. Det är rasande vackert runt Järvafältet, och Husby visar sig från sin lummigaste sida i vacker höstdräkt, och jag vet inte varför en del (läs lillebror) skriker att "du kan ju inte bo i förort heller, det fattar du väl. Jag vill dig väl, jag vill att du ska bo fiiiint!"
Newsflash: jag bor fint. Tyvärr kan jag inte välja att bo kvar, det är ett andrahandskontrakt, och om allt går vägen flyttar jag redan den 1a December. Till innerstan. Då får jag väl byta bloggnamn igen, Livat på Lillla Essingen eller nåt. Förslag?

2006-10-11T23:20:00.000+02:00

En ursäkt
och en kärleksförklaring
(till Staden)

Jag hade fel, Taxikurir hade rätt. Jag hade mitt bankkort och mitt leg. Känner mig nu lagom dum och borde väl be taxichauffören om ursäkt på något sätt. Så sorry 1*692* om du känner igen dig, jag är hemskt ledsen. Jag lovar att skriva till dem, och att dammsuga alla mina skrymslen och vrår efter borttappade saker i fortsättningen innan jag anklagar någon.
I´m just trying to be a better person. My name is Earl.

Nu är det bara Posten kvar att kriga mot, de har verkligen blåst mig i år, och där är jag på den säkra sidan. Rättshaverist javisst.

Den här staden är så liten och så stor och vi borde alla få plats, men på en plats är det väldigt trångt (hej Thorildsplan) och där stöter jag ihop med fel person varje dag nu. Men jag ler och känner mig som Elizabeth Bennet i Pride and Prejudice, "laugh at him"! Han är ju inte direkt någon Darcy, så liknelsen haltar, mer en Mr Wickham, eller till och med en Collins (falsk, slemmig och väldigt fjantig. What an utterly charming person).

Annars går jag genom folkmängden i Stockholm och känner för att sträcka ut handen och bara stryka alla trötta vackra människor över kinden och liksom jesusälska dem på ett platoniskt vis. Alla strävar och alla är så människor.

Ofta går jag i min stad och tänker att den är också din stad, vi äger Stockholm och Stockholm äger oss, det finns ett Stockholmsformat hål i min själ när jag lämnar, och en fläkt från Djurgårdens vikar och Västerbrons ljus när jag återvänder, du och jag är dess okrönta monarker och förenas i vår kärlek till våra drömmars Stad. Vi kan aldrig dela den med varandra, men vi delar den mellan oss i anden. (Om jag tar Husby tar du staden Söder om Slussen, ok?)

Det gläder mig att vi bebor samma plats på jorden, även om jag aldrig kommer att visa det för dig.

2006-10-06T21:39:00.000+02:00

Kaninposter

Tänk, ibland är lyckan att sms:a till tidningen Stockholm City (gratistidning i tunnelbanan) och få "vinna" en gratis kaninposter. Jag fick två. Bilden föreställer en bartender som häller upp drinkar och framför honom är det fullt av kaniner. Fulla kaniner. Som faller av stolar och dansar på bardisken. Me like.
Om man ändå tycker att livet är trist kanske man vill se lejon och tigrar istället.
Varför är det kul med djur med bestick?
Jag fick godkänt på min första teoritext.
Och Carl Bildt blev utrikesminister. Jag undrar hur Tony Blair skulle uppleva att bli foreign secretary under exempelvis Gordon Brown. Otänkbart på något vis.

2006-10-03T23:58:00.000+02:00

Hemma igen.
Allt väl. Bra dagar i mitt gamla hemland, och mysig snabbvisit till Wales. Vårt hus är sålt, jag har köpt Green Wing - boxen med serie 1 och 2, så nu har jag något att göra i stället för att studera. Dregla på Dr Macartney...

2006-09-26T23:56:00.000+02:00

My name is Earl (or not)
Nu tror jag ju inte på karma i konkret buddhistisk mening, men som koncept om att det man skickar ut i universum får man igen kan jag ju acceptera karma som idé. Jag tyckte jag hade fått lite väl mycket junk från livet på sistone (nämn inte Posten och TaxiKurir för mig denna vecka, och sedan var pojkvännen sur och oförstående inför mitt enorma lidande, och det gjorde ju inte mig direkt glad) så det var dags att få något kul också. Jag går ju genom livet och försöker vara en sol för det mesta, eller i alla fall inte ett jävla regnmoln med extra åska, jag håller upp dörrar för folk, jag väntar tåligt i köer, jag svarar glatt på tilltal från alla möjliga människor, och förväntar mig för det mesta godhet och vänlig inställning i retur. Eller åtminstone inte cynism, sarkasm, konkurrens och ren jävlighet. Men denna vecka var jag omgiven av lite väl många "b*tch*s from hell" för att det skulle vara roligt.
Kom dock till skolan idag och möttes av glädjebesked, ett lägenhetserbjudande från en kursare! Och på lång sikt, och med kanonläge!
Sen upptäckte jag vid konversation med andra studenter att vi har lååång ledighet de närmsta dagarna, och då kollade jag om jag fick ledigt från jobbet, och det fick jag, och Billiga Flygbolaget hade biljetter, så Wessex here I come! Fick också boka in mig på trevligt Bed and Breakfast (ja värdinnan var trevlig i telefon i alla fall), och priserna var otroligt låga, så grattis till mig!
Jag kommer tillbaka i nästa vecka nån gång.

2006-09-25T20:29:00.000+02:00

Väl i skolan efter 4 timmars sömn, inga pengar och ett spärrat kort möter jag min nemesis från förr. Veckan börjar bra sa han som skulle hängas på måndan.

2006-09-25T03:03:00.000+02:00

Gevär Helvetesvecka
(Gun Hellsvik på svengelska)

Hur stort är Stockholm? Svar: jävligt litet
Chansen att springa på ett ex bland studenterna på någon av huvudstadens lärosäten är överhängande. Man träffar inte heller på de gulliga tonårsspanen, men träffar på den jävligaste av alla puckon man någonsin dejtat. Och han går på min skola. Tack Gud, detta var just vad jag behövde denna vecka. Borgerlig valseger, inlämning av reflekterande text och DETTA. Efter nästan 20 år, vem dyker upp? Jo mannen som kallade mig "dumma lilla brud" och skickade räkning på gemensamma måltider, kuvert med suspekt innehåll och dessutom kom in på min arbetsplats och anklagade mig för att ha smittat honom med intressanta virus inför oförstående allmänhet och oförstående exflickvän (jag). Det gläder mig dock att det tagit dig tusen år att att komma upp i några futtiga högskolepoäng. Det gläder mig att du är en looooooser. Det gläder mig att du kommer att ha gått i pension innan du fått ett jobb eller betalat tillbaka fem spänn på ditt studielån. Men jag e inte bitter... nej, fan, jag är så skadeglad en illa behandlad kvinna kan bli.

Idag var det barnkalas och sedan 31årsmiddag på Patricia. Fasen vad bra jag mådde. Och fasen vad synd det är om dig din stackare som fick alla mina fylle-sms...alkolås på mobiler NU! Vad vill vi ha? Alkolås på mobilen! När vill vi ha det? NU!!!!
Jag älskar att partaja med J och J...vill bara dra med Sister Märy och AnnaMaria av den Heliga Komockan nästa gång det är disco, då ska vi dansa hela natten!
Snart är det ny skoldag. När ska jag sova då? Nästa år nångång...

2006-09-07T15:43:00.000+02:00

Strangers on a train

Idag på vägen hem från skolan händer något lite mystiskt (i alla fall i min värld). Jag har haft sällskap med H från Fridhemsplan, vi har pratat om språket, om landet, och att bli någon annan i sitt nya land, om att familjen ibland "klagar" på att man förändrats. Vi sa båda två att vi blivit tystare i våra nya länder, att känslans språk går förlorad, dels för att vi tystnar för att vi är rädda att göra bort oss på det nya språket, dels för att vi inte har någon att samtala med (inga vänner - familjen långt borta - inga arbetskamrater till en början).
Vi har nått lite djupare in i varandras liv, vi har ju bara känt varandra en dryg vecka. Hon går av, klappar mig på benet, jag klappar henne på armen, vi har nått fram på ett nytt sätt. När hon går av ler jag efter henne, och mitt leende träffar en ung man mitt i ansiktet. Han ler, kommer och sätter sig mitt emot mig. Ingenting ovanligt i sig, men det var ett tag sedan en främling vågade sig ner mitt emot mig och vågade inleda ett samtal, och det var en halv evighet sedan (har det någonsin hänt?) som jag bara "tar det"utan att backa eller bli rädd/förolämpad ifall han flörtar med mig.
Han ryser och ruggar. "Kallt?" frågar jag
"Kallt" säger han. Sedan tar han min hand och lägger på sin kind.
"Kall" säger jag.
Sedan är det dags för pannan, först hans, sedan min. Min är varm, hans är kall.
Jag säger att man ju kan vänta inomhus i Kista, så man slipper bli kall.
Han frågar om jag är från Sverige.
Jag frågar om han är från Sverige. Han är från Malta.
Jag frågar om hans tröja. Den har Che och ett långt Che tal över hela framsidan. Hans kalsonger har tydligen också Che på sig, han visar glatt upp en övre söm.
Jag är glad att det är Husby nu, nu ska vi båda av och gå hem och sluta klappa varandra på pannan och visa kläder.
Han undrar om jag vill med hem på kaffe, men där blir det nej, bestämt nej.
Han frågar om jag har barn, och när svaret är ja så får jag veta att han inga har.
Han vill ha mitt telefonnummer, men nu blir det nej igen. Bestämt nej.
Men jag blir aldrig arg, känner mig inte trängd eller sur. Blir inte särskilt smickrad heller, tänker att han går väl på nåt, eller är ensam som alla andra människor.
Men jag blev inte rädd. Alltid nåt. För mig rätt nytt.

Gick och såg "Efter Bröllopet" häromdagen. Alla grät utom jag. Förut grät jag alltid. Nu: mindre gråt och rädsla. Vad det finns mera av vet jag inte. Nyfikenhet på människors liv kanske, skulle väl blivit journalist eller filmare, få följa människors liv, vad vet jag, Men nu blir det lärare. Och det känns ok.

2006-08-31T23:43:00.000+02:00

Sjuk kanin

Favorit i repris:

If you ever see a bunny
With its nose all runny
don´t think it´s funny
cause it´s not!

Säg det snabbt tre gånger!
Ligger i sängen och vårdar min halsfluss/feber whatever...

"snot" är snor på engelska by the way

2006-08-27T22:50:00.000+02:00

Home is where I wanna be

Idag har det ätits fantastisk middag hos J och J, och igen blir jag så glad över de vänner jag har.
Har skaffat nyckelring. Det står "WonderWoman" på den, så sonen tror nu att han måste vara "WonderBoy"...
Helgen har gått i flygfilmens tecken, vi kan ju se "skräckscenario ombord på flygplan" nu när vi inte ska flyga så mycket, så det blev "Flightplan" med Jodie Foster häromdagen och "Red Eye" med Rachel Adams och Cillian Murphy idag. Great.
"And your inflight movies will be 'Alive' followed by 'Fearless'...or not"

Har köpt Lily Allen, Tom Petty och Diana Krall. Lily regerar. På min ipod regerar Shawn Colvin, Sarah Mclaughlin men mest Nerina Pallot just idag:

I've got a quarter in my pocket of an apple left to eat:
It's a wonder that I'm standing on my own two feet.
In the shadow of a thousand veiled Victorian goodbyes
Jewels of litter come to greet me, and it stings my eyes.
Oh it burns like a fire and it pulls me through
-We are parted by desire for the strange and new.
I've got a quarter in my pocket, I'm advancing to the booth,
I am picking up and praying that I talk to you.
And now, I'm halfway home,
I'm at the corner of our street,
Would you like to come and meet me?
Now that I am halfway home
Man, I never felt so lonely-I long for you to hold me now I'm home.
Somedays, there was comfort as a stranger far from home
Sometimes, a hunger and a longing not to be alone.
Imagining emotion in each man that I would meet
-But it was physics, and subtraction, to an ancient beat.
Oh, it burned like a fire and I wore it so...
We are tied up in desire and we won't let go.
Well, I've no quarter in my pocket of no apple left to eat;
I am running, I am running and I can't feel my feet.
And now, I'm halfway home, I'm at the corner of our street,
Would you like to come and meet me?
Now that I'm halfway home
Man, I never felt so lonely
-I long for you to hold me now I'm home
Now I'm home, home is where I wanna be,
Now I'm home, home is where I'm gonna be.
Past the church and past the steeple,
Past the sad and lonely people,
Past the old school on the avenue,
I am running, I am running...
And now, I'm halfway home,
I'm at the corner of our street,
Would you like to come and meet me
Now that I'm halfway homeMan,
I never felt so lonely-
I long for you to hold me now I'm home.

Halfway Home : Nerina Pallot

2006-08-27T00:34:00.000+02:00

Ibland blir det inte som man tänkt sig

...som idag till exempel. Trodde att det skulle vara piece of cake att ta hand om fyra barn hela dagen men det var ganska...energikrävande. Det är skillnad på en och fyra. Amazing discovery.

Trodde det skulle kännas ok att gå ut på kvällen och lyssna på funky music, men med en slokande son som tårögt ser på en och säger "nejmen gå du, det är ok" kändes det plötsligt inte aktuellt.

Att komma hem till Sverige är väl kul, tillbaka till mitt fantastiska nätverk. Enda problemet är att jag levt mer eller mindre utan mobil i ytlandet, eftersom vi inte hade mottagning i vår by, så varje gång mobilen hoppar och ringer blir jag antingen rädd, arg eller irriterad, långt innan jag ser vem som ringer. Det värsta är att jag nog låter precis så när jag svarar i telefon också. Jag har heller inte lyckats få mobilen att fungera som jag vill, sms dyker upp flera dygn försenade (det är magisk hight tech det), ljudet sviker och batteriet dör lite som det vill. Gick till Stora Telebolaget för att fråga om jag kunde skaffa nytt abonnemang istället för kontantkort, men de kräver borgenär. Snäll tjej ringde upp "kontoret" och kollade, och det visade sig att jag fortfarande inte är skriven i Sverige. Det var ju bara 10 dagar sedan jag skrev mig här, så varför skulle det vara klart?

Två enorma Sverigepaket som jag skickat till mig själv har rymt (aldrig kommit fram) fast jag betalat över 75pund för att få hit dem säkert. Och min Engelska Universitetsgrammatik ligger i det ena paketet.

Min tillvaro är förvirrad, minst sagt, med små och stora förvillelser och bekymmer. Jag behöver inte bli mer ... förvirrad. Eller ens berörd. Så därför kommer jag att fortsätta att gömma mig och springa iväg, och smickra inte dig själv, det har inget med verklighet eller känslor att göra, bara med den jag en gång var och aldrig kan bli igen. Pappa sa att han trivs bättre i Chile för att han där lever i nuet, släpar inte med sig sitt förflutna, bra som dåligt, vart han går, och jag känner likadant. Så fort det slutar vara NU och börjar bli då, blir jag bara tung. Tung av tid och ändlös historia full av skräp. Det är jag som är skräpet förresten, inte du.

2006-08-23T10:04:00.000+02:00

Så jä-la illa är det väl inte
...egentligen
Nu är det onsdag och jag ska ta mig samman. Onsdagar är bättre än tisdagar, och slår måndagar med hästlängder.
Igår fick jag latte hos M-L och wok hos Mary, och sällskap och prat och rödvin och cig på balkongen fast jag slutat röka, och livet blev lättare att leva.
Har egentligen inget att säga idag, vilket kan vara bra när man går till psykologer och själavårdare, men inte när man bloggar, orden blir liksom ännu mer just ord.
Läste i någon annans intressanta blogg om hur arg hon (bloggarinnan) blev när hon läste om andras skitproblem, och när jag läste hennes så tyckte jag att i det stora hela så verkade hennes problem vara just...sorry to say it...skitproblem. Alltså utgår jag ifrån att de som eventuellt läser mina små rapporter kring "veckans i-lands problem" säkert tycker att jag borde skärpa ihop mig och sluta gnälla. Det tycker säkert de i Libanon om de kan läsa svenska bloggar, de som är långtidssjukskrivna för att de har ständigt ont, min kompis MJA som sjuk i MS och numera alltid i rullstol och fast i konstant depression men som aldrig klagar.
Jag vet, perspektiv, se helheten, tjoho.
Och ja, idag ser jag helheten, när jag har juice i kylen, ett vettigt snack med exmaken innan jag ens ätit frukost, en webkamera som funkar som gör att jag kan titta på Walesaren, och som fick honom att utbrista "NU saknar jag dig" när han fick syn på mig. Det kanske är som de säger i ordspråket, "out of sight - out of mind", så tack till den som uppfann webkameran, den är inte bara för exibitionistiska tonåringar och pervon.
Igår ansträngde jag mig lite också, nytvättat hår, extra makeup och matchande liten klänning och skor gjorde att jag dansade fram lite, och då blir man lite gladare av det om inte annat. Mer citat, från Forsythe-sagan, "The worse you feel on the inside, the better you must try and look on the outside".
Jagar Gun-Britt Sundströms "Maken", ska ge till A som borde läsa om kärlek och olycka i Stockholm.
Saknar mina cd-skivor och mina foton, iPod i all ära, men jag har ingen kabel till stereon så jag lever med radion som sällskap tills jag fått hit skivbuntarna.
Idag kommer H och fikar, hon blir min första gäst i Husby. Går livet baklänges när ens väninnor har bostadsrätt på Söder och flashiga jobb och nya bebisar och jag bor i andrahandsetta i förort och ska börja plugga? Om jag fortsätter såhär bor jag väl snart hemma hos mamma och går på dagis...

2006-08-21T22:58:00.000+02:00

Skiten har träffat fläkten

Jag har landat nu. Riktigt hårt. Efter en veckas mys med sonen och snälla A var det dags att bosätta sig i Husby och vara själv. Ensam, som i lonely, not alone. Och regnet bildar backdrop till min miserabla sinnestämning, allt går sönder, jag har sönder och förstör och tappar bort, har ont och är trött och vill inget. Känns som för fem år sedan ungefär, när varje morgon var en "jag vill inte gå upp...någonsin" dag.
Saknar jag England? Nej inte egentligen. Saknar jag vänner, pengar, all livets bekvämlighet med bredband och kabelkanaler? Nej. Allt finns.
"Du vet att du har anlag för melankoli när..."
1) du gråter när du ser "Masjävlar"
2) du inte vill äta
3) du äter ändå
4) telefonen ringer och det känns svårt att svara
5) du gråter i telefon
6) du gråter när du pratat färdigt
7) du slutar gråta och stirrar mest uppgivet in i grannarnas tv-tittande och kaffedrickande och undrar om de är lika ensamma som du.

Tittade på hus i helgen, och ett var fint och jag ville köpa det när jag var där. Nu tror jag nog att ex-chefens ord om att "fatta inga beslut i missmod" bör appliceras, liksom "köp inga hus när du är förvirrad, låg och osammanhängande". Jag kan inte kompensera för mitt hål i väggen i förorten med att köpa herrgård i obygden och tro att livet blir enklare. Det blir det inte, det kommer nog att vara såhär ett tag nu. Förvirrat, med tårar.
Detta kanske är min ökenvandring, och om jag tror att det går att bota med att slänga sig handlöst in i ett konstant festande, träffande av vänner över te/latte och senare hårt plugg och dricka mycket alkohol, så har jag nog alldeles rätt.

Såg UR programmen i morse, f-n va´bra de är! Särskilt författarintervjuerna med Mustafa Can och Claudia Marcks i En svensk berättelse var hur intressanta som helst, och jag blev så lycklig, berörd och sugen på mer! Ser fram emot intervjun med Bodil Malmsten, hon är fantastisk. Det är en så bra debatt i programmen, om hur man erövrar, eller inte erövrar ett språk. Jag tror det var Claudia Marcks som sa att hon inte erövrar, hon kolonialiserar. Det var dagens höjdarhändelse, det mesta i övrigt var mest okul och strul.
Det finns ju egentligen bara en sak att göra när man känner sig såhär låg som jag gör nu.. nej, inte Vodka och Chaka Kahn som Bridget Jones föreslog, men att gå och lägga sig, och hoppas att nästa dag blir bättre än den här.

2006-08-19T17:18:00.000+02:00

Festival

Idag ljuder tunga rytmer över Husby, politiker håller tal och man kan köpa lammspett som luktar så gott så man dreglar, nu vet ni vad jag ska ha till middag!
Jag känner mig främmande här, men ändå inte.
Jag är förvånad över hur lätt det går att vara här, gillar Husby, gillar landet, gillar läget!
Nu sjunger de "Heard it through the Grapevine".
Ikväll blir det Cirkus Cirkör... oom jag inte ska se tvprogram om Iona...men det verkar kanske vara överkurs, jag har ju varit där... Iona alltså.
Filmer jag sett i veckan: Pirates II, Tjenare Kungen, Underworld, Serenity. Personlig favorit var nog Tjenare Kungen.
Saker jag gjort i veckan: promenerat och fikat och promenerat och fikat. Pratat med sonen. Om allt. Jag är väldigt poppis just nu, det går väl över så snart han vant sig vid att jag är här.

2006-08-17T09:40:00.000+02:00

Mjuk landning

Nu har jag landat. Heathrow var relativt lugnt, dock kan man ju reta sig lite på att man blir ombedd att komma dit "så tidigt som möjligt" och sedan får man inte checka in sitt bagage förrrän tidigast två timmar innan flight. Och sedan slutar bagagebanden att fungera när man väl får checka in...nevermind.
Det mjuka i landningen var hur oerhört hjälpsamma och stöttande mina vänner är, jag blir alldeles rörd. Det är lätt att komma hem när man har ett sådant nätverk, känner mest tacksamhet.
Kan också låtsas att jag bara är här och hälsar på, det funkar, vi har ju varit i Sverige upp till två veckor i taget tidigare, så verkligheten har inte hunnit ikapp.
Idag har det äntligen slutat regna, och det gör ju också livet lättare att leva.
Jag har laddat min mobil, tvättat min sommartvätt, gått på bio med sonen och softat i största allmänhet.
Älskar f ö Elizabeth Hurley i MQ reklamen, hennes relativt fejkade super-posha brittiska accent, och så "en tunnbrodsrolle tack", genious! Eller saknar jag bara skvallertidningarna från England kanske?
Mål: skriva in mig i landet hos skattemyndigheten. Gå och klippa mig. Skaffa studentkort. Titta på hus som jag inte har råd med. Men först: väcka sonen, nu har han sovit länge nog...

2006-08-11T10:43:00.000+02:00

Still not afraid...

but maybe a bit delayed

Som vanligt lyckas svenska medier hitta de enda resenärer som är livrädda på Heathrow, grattis.
Man klagar på SAS som inte ger folk pengar eller låter dem resa hem. Sorry, men force majeure kan väl vara terrorhot, och som jag brukar säga, "I am rather late than the late".
Jag menar inte att det är kul att vara försenad, men när folk säger att oj oj nu blir jag strandsatt i London i en vecka, så är ju detta en grov överdrift, trafiken går redan idag fredag på runt 60 %, och det hela borde vara så gott som löst sent ikväll eller tidigast imorgon bitti.
Nu står ju inte jag i en kö med en skrikande tvååring utan favoritnalle i Malaga och vill hem, så jag klagar inte, och jag har empati med dem som är försenade, men igen, om idag fredag hade varit dagen för en "dry run" och onsdag för den verkliga attacken, då är man ju glad att man kommer helskinnad hem till sina nära och kära och tål lite mer strul än annars, annars har man väl inget perspektiv på vad som är viktigt eller?

2006-08-10T11:54:00.000+02:00

We are SO not afraid

När jag flyttade till England sommaren 2001 var jag full av tillförsikt, såg London som ett säkert ställe och hela vistelsen som ett äventyr. 11 September 2001 ändrade tilfälligt min inställning, men jag lärde mig så mycket av de som bott här länge. Det fanns en kampvilja och en beslutsamhet att inte låta sig skrämmas, att inte låta terroristerna vinna och demokratin förstöras. Om man inte kan leva som vanligt på grund av ständig skräck för IRA-bomber eller terrordåd från Al Quaida eller deras sympatisörer, då har man ju inget liv, då betyder frihet och demokrati ingenting.
Jag minns mina nätter av skräck efter 11 september, då jag drömde om alla de otäcka scenarier som media hittade på, plan skulle sprängas över London eller flygas in i Canary Warf, och jag vaknade rädd. Det kom au-pair tjejer och ungdomar till Svenska Kyrkan och undrade ifall vi i personalen tyckte att de skulle åka hem till Sverige, eller ifall det var säkert att stanna. Vad säger man, det finns ju inga råd att ge, alla måste ju avgöra var deras egna gränser går. Livet är ju en osäker resa, någon säger dagligen till mig att det är farligt att leva, man kan dö, tegelpanna i huvudet etc...
Det som gjorde mig upprörd efter 11 september (förutom allt i terrorism och dödande rent allmänt, som ju är det som är det verkligt upprörande) var svenska mediers jubel över att "äntligen händer något, låt oss se hur mycket vi kan mjölka detta på hemmaplan" varpå man vandrar iväg till World Trade Centre i Stockholm och frågar hur rädd personalen där är. Rubriker som "hotet mot Sverige", som dyker upp varje gång något sker gör att jag blir ännu mer förbannad. Vill man att människor ska känna oro i onödan? Vill man piska upp skräckstämningar i ett land som har drabbats hårt av omfattande verkliga (ej inbillade) katastrofer (Estoniaolyckan, tsunamin) när skäl för verklig oro är svag?
Efter 11 september kom 7 juli 2005, nu med hemodlad terrorism och självmordsbombare i våra tunnelbanor och ombord en buss. Just när man började tro att det inte skulle ske något sådant på brittisk mark. Reaktionen på 7/7 var blandad, det talades mycket om "the spirit of the Blitz" och mod, heroism och att livet måste fortsätta, men för de som var fångade under jord medan människor dog omkring dem var detta en händelse som för alltid ändrade deras liv, "stiff upper lip" eller ej. En av de bästa bloggar om detta, som ställer frågor kring vad som egentligen hände är Rachels blogg.

Ett annat fenomen som dokumenterar människors humor, vilja och kamp mot rädsla är "we are not afraid".

Idag då, när det är dags igen för enormt polispådrag, krigsrubriker och gripna och ännu icke misstänkta terrorister? Jag drar en suck av lättnad över att vad som än var planerat inte blev av, med förmodlingen en väldig massa liv räddade i processen. Jag beundrar Metropolitan Police Deputy Assistant Commissioner Paul Stephenson som i sitt tal var effektiv i att förmedla allvaret i det inträffade, men som också gjorde en viktig poäng av det faktum att de gripna och övriga misstänkta inte tillhör någon specifik grupp/kommunitet/religion, men att kanske gömmer sig bakom eller inom en sådan, men att deras planer aktivt skulle fördömas av alla sunda individer från alla kulturer och religioner. Här i Storbritannien är en sådan kommentar oerhört viktig, det finns ibland en aggresiv pöbelmentalitet hos vissa element, som tar alla chanser att vädra sin unkna rasism och främlingsfientlighet när sådant här inträffar.

Slutligen, från mitt eget ego-perspektiv: jag är glad att min flight ändrades i min planering från imorgon fredag till på söndag. Jag är inte rädd att flyga, under sådana här omständigheter är säkerheten så höjd att ingen flight jag någonsin tar kommer att vara säkrare. Jag är lite orolig över hur jag ska få hem fem år av mitt liv på bara 23kg, och nu även utan handbagage. Jag undrar hur jag ska få hem min laptop. Men som sagt, det var lite egognäll som i det stora hela är helt ovidkommande.

"This is not about communities, this is about criminals,

murderers, people who want to commit mass murder,

this is not about anything to do with any particular community.
"This is about people who might masquerade within the community

behind certain faiths.
"This is about people - desperate, desperate people -

who want to do things that no right-minded citizen of this country,

or any other country,would want to tolerate."

Paul Stephenson, Metropolitan Police

2006-08-09T23:53:00.000+02:00

Hello my darlings,
nu är det snart dags att åka hem.
Min älskligsguide Richard har en föraning om att jag kommer tillbaka en vacker dag.
Jag vet inte - idag har varit en "rulla ihop sig till en liten bulle och gråta hejdlöst" dag. Besökarna har varit 1) korkade 2) elaka 3) insinuanta 4 ) klåfingriga 5) alldeles alldeles underbara...
Jag vill stanna för evigt - åka hem (till Sverige) idag.
Tydligen betyder mina drömmar att jag behöver slappna av (mycket spindlar och småkryp på mig nattetid) och är typiska för stress--- "frontal lobe syndrome" enligt kollegan Grrr, men då ska man egentligen drömma om maror och häxor som rider en nattetid - och jag är mest inne på spindlar och flugor.
Det var en liten pojke ... ok, inte så liten, kanske 10 - 11 år... med kolsvart färgat hår... som påminnde mig sååååå om J och om little Mary, och jag vill bara hem och kramas....
Har idag jobbat min sista dag på "Memory Manor" och jag längtar redan tillbaka till galenskapen.
Om någon någonsin vill ha en superproffsig guidad tur på det bästa "stately home" vi har i sydvästra England, hör av er!
Letar hus på nätet, har hittat en femrumsvilla i Bångbro (Kopparberg) som jag kan köpa kontant, och det känns oerhört lockande...
Vill hem, vill kramas, och köpa hus.
Om ni inte köpt Nerina Pallot så gör det.
Om ni inte sett skymten av mitt stately home så kan man kolla läget här...

2006-07-24T14:18:00.000+02:00

Dringking problem?

(I don´t have a drinking problem -
I drink, I fall down, no problem)

När vi var i Sverige sov vi två nätter i Solna innan vi åkte till Blidö (eller "Blajjdooh" som vi säger här hemma...). England spelade vad som skulle bli deras sista match i VM, och staden låg öde och tyst. Vi gick till Näckrosgrillen och åt "love bites" (lövbit) och drack Pucko, sen var det hem och sova som gällde.
På morgonen när vi packar bilen kommer Walesaren in och utbrister "gissa vad som har hänt - nån har stulit bilstereon!"
Jag rannsakar snabbt bilens innehåll i mitt minne och utbrister blixtsnabbt:
"Tog de vinflaskorna?"
Detta gjorde ju att Walesaren hade något att tracka mig för resten av semestern
("ja det är ju bra att vi vet var dina prioriteringar ligger...he he") men till mitt försvar måste jag säga att det var inte så mycket annat de kunde tagit, det fanns fyra flaskor vin, ett par metspön och sänglinne i bilen, och vinet toppade min gissa-lista på eftertraktat stöldgods. Efter en fantastisk tur till polisen i Huvudsta med polisanmälan på ett inte så sommarstängt kontor (jag ringde polisen ett par gånger, och fick bara ett semestermeddelande i luren, vilket kanske säger något om Sverige som somaridyll trots allt snackom motsatsen i media) åkte vi ut till Skärgården, och som jag berättat tidigare jagade mygg och fästingar med stor energi.

Väl hemkomna återgick vi till vardag och flyttbestyr, men Walesaren var inte riktigt sig själv. Han blev sämre och sämre, och efter läkarbesök visar det sig att han drabbats av Borrelia, och fått antibiotika utskriven. Min första fråga när han berättar detta för mig på telefon? Jo "kan du dricka alkohol om du går på penicillin?"
Vad hjärtat är fullt av...eller var det "vad glaset är fullt av" kanske... i mitt fall är det just nu (ja inte just NU, klockar är ju bara 13.25 och jag är trots allt uppfostrad i Sverige) Pimms, fastän Wimbledon är över...med diet lemonade, citron, mint och is...yum!

Ringde exmaken och bad honom kolla sonen extra noga efter borreliasymptom. Fick en lång utläggning om symptomen och hur man kollar (tack för det, exet!) och därefter en sarkastisk kommentar om att "det är bara kärringar som får borrelia". Känns fint. Undrar hur han skulle känna om jag drämde till hans nya livspartner verbalt på samma sätt som han gör med min?
För övrigt har vi bråkat om pengar för första gången sedan skilsmässan, och det är ju lite intressant med tanke på att det snart är 10 år sedan vi skilde oss... Det kanske aldrig blir helt neutralt, och jag kanske alltid kommer att bli behandlad som skit för att jag inte hade...ork...mognad...uthållighet att stanna kvar eller nåt annat som jag inte hade, men i hans ögon borde haft. Varje gång vi har ett gräl och han är manipulativ eller passivt aggressiv så förstår jag i alla fall varför jag är där jag är idag, och inte med honom. Så inga moln utan silverkant..

På engelska heter fästingar "tics" och borrelia heter "lyme disease".
I learn something every day.

Den fina fästingbilden kommer från http://www.calpoison.org/public/lyme.html

2006-07-19T10:48:00.000+02:00

Ch ch ch changes.....

Hemkommen från semester i Sverige, två veckor på vackra Blidö, sonen fick 24 fästingar men ingen fisk, och fästingarna hittade han innan de bitit sig fast, så det var nog ingen risk för läskiga sjukdomar. Vi hann med Åland, Stockholm, Vaxholm, Skokloster, Norrtälje och älskade Biskops Arnö, besök av pappa och bror, walesarens dotter med boyfriend och de två J:na.
Vi tror inte att vi är riktigt gjorda för semester, även om det är skönt att slappa i solen är det skönt att komma hem och få gå till jobbet också.
Jag har nu sett min nya lägenhet, liten men söt och med milsvid utsikt, och sonen är inte helt missnöjd heller. Jag kommer att bo i den från augusti, och man kan få komma på softdrinkskalas på min minimala balkong. Man kan också få bjuda hem mig på middag och ge mig mat, för jag kommer att vara fattig student och inte ha råd att äta...
Fattig student ja... jag kom in, så nu ska man gå på Lärarhögskolan och lära sig att vara pedagogisk... Entusiastisk? Inte än, men jag är ju alltid ambivalent till mina egna val, inklusive detta, och kommer aldrig hitta ett jobb som är klockrent "mitt", utan allting kommer nog att kännas läskigt och för stort eller för riskabelt (arbetslös med skyhögt studielån är inte min dröm direkt), men jag hittar nog nåt gammalt jobb så småningom, jag är ju beredd att röra på mig, inom Sverige och utanför, för att få ett.
Huset är sålt, till våra snobbiga äckelgrannar som vi inte gillar, men det spelar ingen roll, vi ska ju inte bo tillsammans, vi ska ut och de ska in, och det var det.
Vi har "extrem värmebölja" enligt meteorologerna, "It´s going to be UNBELIEVABLY HOT tomorrow" d.v.s idag, och äldre personer varnas. Själv sitter jag i ett arbetsrum som har fått vissa bastukvalitéer och vet inte om jag ska våga mig ut eller gömma mig i skuggan. Måste till posten, måste skicka Dr Who dvd till sonen, den han är mest nyfiken på, den med The Cybermen...scary...
På det hela tagbet har jag förlikat mig med hemflytt och väntar nu mest... Köpa böcker...gå på café...svensk film... mina vänner...om de minns mig... bio och käka i Kista C med min son...Stockholm i September...det kunde varit värre

2006-06-16T11:28:00.000+02:00

Fredag - solen skiner - jag är ledig; tre av tre! Vårt hem har förvandlats till Naturrutan, med högljudd fågelsång varje morgon vid 5-snåret, en koltrast som sitter utanför vårt vardagsrumsfönster och speglar sig och pratar med sig själv i en halvtimme, samt en ekorre i vårt kök förra veckan. Lite som i Snövit, när alla djuren kommer för att se Snövit sopa golvet och sjunga...
Om man inte har en bra dag utan behöver muntras upp kan man sjunga med i
"The llama song"

2006-06-13T23:37:00.000+02:00

Saker som gör mig stolt och glad idag:
Min son som varit på vandring och övernattning.
Min bror.
Vädret (varmt i Sverige bådar gott inför semestern, regn här är bra för min trädgård).
Mitt arbete, när besökare viskar "va´trevliga och hjälpsamma folk är här" när de går iväg från mig...

2006-06-07T09:14:00.000+02:00

Ström

"Mitt namn är Ström, om det kan vara till nån ledning"

2006-06-04T09:17:00.000+02:00

Vems ansvar?

Efter en dag ägnad åt ensampicknick i parken kom jag hem till ett tomt hus. Gillar mitt eget sällskap för det mesta, men detta hus är alldeles för ödsligt att vara ensam i.
Satte mig vid datorn och hittade en "intressant" artikel med kommentarer i Näringslivsdelen av Aftonbladet.
Med risk att väcka vrede hos 6 Juni-älskande flaggviftare måste jag få uttrycka både oro och sorg över tonen i debatten. Jag uppskattar att folk uttrycker sin åsikt, och med Internet så är det ju snabbare och enklare än förr, men alla personangrepp, sura stavningspoliser och gnällspikar gör mig beklämd. Jag vet att det är hög arbetslöshet i Sverige, men många drar konstiga slutsatser och skyller på politikerna. Från min horisont är det lite skumt, Sverige och Storbritannien har ju gjort i princip samma sak, d.v.s. tittat åt väster, smörat för storfinansen, klimatet har hårdnat, här i England sedan Thatchers 80tal, och i Sverige sedan lågkonjunkturen slog till på 90talet, men hur kan resultatet bli så annorlunda? Sedan jag kom hit har jag fått alla jobb jag sökt, i en mängd olika brancher, och för det mesta haft rimligt betalt, och hade jag bott i en storstad som London hade jobbiten varit ännu lite enklare, men som sagt, även i de mest lantliga orter vi bott har jag lyckats antingen skaffa jobb, eller skapa jobb själv.
Jag blev arbetslös i Sverige 1992, det var en av de jobbigaste perioder jag varit med om, men jag väntade mig aldrig att någon skulle ge mig ett jobb. Jag sökte allt, tjatade och jagade, och fick nej och åter nej, till en dag då antingen turen vände, eller kanske teorin som många britter pratar om, att grejen att söka jobb är "a numbers game"(ju fler du söker, desto större chans att få napp), gav utdelning, och jag fick anställning.
Många i debatten jag nämner ovan rekommenderar Storbritannien som alternativ om det är ont om jobb i Sverige. Jag kan inte rekommendera det varmt nog, även om jag nu flyttar tillbaka "hem". Det finns dessutom fler länder inom EU där man kan arbeta utan visa eller krångel, varför sitta fast i Sverige och vänta på att något ska hända, se världen, speciellt om du är ung och barnlös, men även om du inte är purung, jobb får du, tro mig. Och billiga flygbiljetter hittar man alltid, till exempel hos Ryanair.
Med risk att låta som Kungen, och prata om stekta sparvar, jag ber om ursäkt ifall det är så jag låter, jag vet hur demoraliserande och deprimerande det kan vara att inte bli tagen i bruk, men jag tror också på det gamla "kristna" ordspråket om vad man ska göra ifall vattnet stiger i båten man sitter i och man löper risk att drunkna; "pray, but row for the shore".
Om man behöver kontakter, t ex i London så kan jag rekommendera Svenska Kyrkan, de har både temporärt boende i sin Sjömanskyrka, samt bra kontakter om man letar jobb. Annars kan man alltid kontakta Sveriges Ambassad i London, om man har frågor eller behöver tips.

2006-06-02T10:52:00.000+02:00

Ibland blir jag arg (som när jag kör bil och har bråttom till jobbet och andra är ute och söndagsåker på smala vägar, grrrr).
I SvD hittar jag min favorit, Berglin, och denna vecka handlar det om just detta, att vara arg. Enjoy!

2006-05-29T09:05:00.000+02:00

Bank Holiday

Det är otroligt skönt att vara ledig. Normala människor är tydligen lediga två dagar per vecka, så när jag nu lyckats få söndag och måndag lediga (måndag är May Bank Holiday - och vi har inte alltför många sådana extra helgdagar här, så glad blir man när de inträffar) och kan GÖRA saker... inte lerkrukor eller så, men hitta på saker och aktivera mig. Vi aktiverade oss med en trip till Oxford, lunch med extradottern och hennes pojkvän på mysig restaurang (Door 74 serverade engelsk sparris i säsong... med aioli och parmesan...yum) och sedan gick vi loss i en vintage/second hand affär. Jag hittade en 100% cashmere tröja, inte fel när man ska till Sverige och frysa, och sean gick vi till Aidans skivaffär och shoppade loss. Det känns lyxigt att handla CD-skivor när man kan ladda ner musik, men vi köpte sådant vi velat ha länge, här följer geekig lista:Stevie Wonder; "Songs in the Keys of Life", Martha Wainwright, Cara Dillon, mera Stevie, en Johnny Cash skiva som jag redan hade ;"The Man Comes Around" med magiska "Hurt"videon, Rodrigo y Gabriela (mexicanska hårdrockare som spelar hard core flamenco/klassisk gitarr, Iron & Wine, Laura Veirs, Thefieryfurnaces, Stuart A Staples och sen minns jag inte mer. Mycket musik blev det, men vi fick ett grymt bra pris, och sedan hade vi disco i bilen på vägen hem och väl hemma blev det söndags-Guardian och musikstund. Det känns mer meningsfullt är tv, och det är kul att se vad vi båda gillar och var vår smak går isär. Vi älskar båda geniala Martha Wainwright, och jag gillar Cara Dillon, folktjej vars hus vi nästan köpte i Frome...small world.
Jag har läst ut "The Warwickshire Scandal" och den blev lite långrandig till slut, en mycket intressant om kvinnors rätt att vara promiskuösa eller ej, om sinnessjukdom/mental hälsa och hur man kan behålla respektive förlora sin ställning i samhället fast man begått samma handling beroende på om man är kvinna eller man.

Apropå söndags-Guardian, här följer en liten lista över saker och sånt som jag kommer sakna när jag flyttar tillbaka till Sverige:
Engelska pubar
Humorn (inte Monthy Python, utan den ständiga beredskapen till skämt och skratt och självironi)
Vädret. Yup, vädret.
Tidningarna - så mycket trycksvärta, så lite ´tid. Världens bästa press.
TV, BBC, Dr Who, kosymdrama, the Vicar of Dibley, Green Wing, Teachers, The Apprentice med Alan Sugar. I could go on and on...
Läsa söndagstidningar i soffan men Walesaren och en kopp Assam-te.
Walesarens snarkningar.
Mitt hus.
Mina vänner.
Mitt jobb.
Måste sluta, ska till Wales och titta på Elizabethanskt hus och hälsa på svärmor, men först ska jag dansa lite till Stevie Wonder.

http://www.dailyinfo.co.uk/food/rest/door74.htm

http://www.steviewonder.net/

http://www.marthawainwright.com/

2006-05-26T11:22:00.000+02:00

Ett Öga Rött

Om man kommer hem sent från biografen och puben en onsdagkväll, och vill lyssna av sina telefonsvararmeddelanden så ska man vara försiktig, har jag lärt mig.
Och om man har en trådlös telefon där man måste byta batterier för de inte låter en prata mer än 15 minuter innan de börjar pipa i ens öra, så bör man vara noggrann och observant. Om telefonen ifråga innehåller NiCd batterier (nickel cadmium) så bör man INTE ersätta dem med vanliga AA batterier...
Om man nu har gjort det, och telefonen känns varm, batteriluckan är på glänt, och man blir lite misstänksam, sä är det en dålig idé att titta in i batteriluckan när man bestämt sig för att försöka knäppa igen luckan med ett skarpt snäpp.
Om man nu råkat bli skjuten i ögat med varm batterisyra (det kan inte heta syra, batterierna är ju alkaliska, men nevermind) så är det en god idé att skölja ögat under vatten i 15 minuter, och att snarast uppsöka en ögondoktor/sköterska och få det "tittat på".
Film ikväll? Me Myself and Eye?
Annars gillar jag boken "Ett Öga Rött"av Jonas Hassen Khemiri, läs den om ni inte redan gjort det!

2006-05-17T21:36:00.000+02:00

I am H.A.P.P.Y

I´m H.A.P.P.Y

I think I am

I know I am

I´m H.A.P.P.Y

Trodde detta skulle bli min melodi, men nej, tydligen:

http://www.laleh.se/about_cd_lyrics.asp?id=17&cd=11&cdname=laleh

2006-05-17T00:58:00.000+02:00

De andra samlar nötter
och har i sina hus
men jag har inget hus
och är ingen sparsam mus

jag går till mina vänner
de säger inte nej
för om jag rätt de känner
så delar de med mig

faderullanlej

2006-05-16T15:15:00.000+02:00

The exciting thriller
that is
my life
at present

Ja det är så spännande att leva, hå hå ja ja...
Man lär sig snabbt vilka som är ens vänner, och när man letar bostad så upptäcker man ibland att "the kindness of strangers" eller nära och halvnära vänners omtanke är större än ens egen familjs. Men vår generation (X, postironisk eller vad vi nu är) väljer ju ofta vår egen familj, något som regissören Richard Curtis blivit ganska rik på, konceptet Urban Family. Förutom konceptet romantik då, som setts i Love,Actually och andra mysfilmer, men jag tror ibland att det är idén om egenhändigt vald grupp/familj/klan som appelerar minst lika mycket, att få tillhöra en grupp intressanta individer som äter kul mat, klär sig intressant och ställer upp i vått och torrt ( och gärna är lika coolt nördiga som Spike i Notting Hill; "grrooovy").
Nu när min epost går på högvarv, och jag försöker ringa alla lägenhetsägare i halva storstockholm och förklara att just jag är hyresgästen de söker, blir jag glatt rörd när jag får erbjudanden om allt från soffor, gästrum, halva hus etc från ett stort antal människor, som i många fall inte riktigt har plats men som erbjuder den i alla fall.
Jag har fortfarande noll koll på om jag kommer in på högskolan, men jag håller tummarna.
Det jag vet är att försöka sköta två jobb, vara mamma, partner och vän, samt försöka sköta sin dagliga hygien och hinna tvätta, planera semester och leta bostad håller på att driva mig till den magiska gränsen där normalitet försvinner helt ur sikte, och bara darr och galenskap återstår.

Apropå darr och galenskap, min passion för historien kring "mitt" stately home har fört en fantastisk bok i händerna på mig. Boken är "The Warwickshire Scandal" (ISBN: 0859552446 ) av Elizabeth Hamilton, och handlar om Harriett Moncreiffe, senare Lady Mordaunt, som gifte sig väldigt ung med Sir Charles Mordaunt, och sedan bedrog honom med ett antal män (inklusive Albert, Prince of Wales, drottning Victorias son), fick en dotter och bekände sina snedsteg för maken, varpå följer en skandalartad skilsmässorättegång, och därefter en rättegång för att utröna om hon var galen. Det var hon, enligt doktorerna och advokaterna, och spärrades in på livstid, troligen mest för att hon var ärlig/dum nog att erkänna sina affärer. Maken sköt de två ponnyhästar hon fått som gåva av prinsen, inför ögonen på henne, som ett slut på hennes självständighet (det var "inne" på den tiden för rika damer att köra runt med ponnyspann, en trend startad av prinsens hustru, danska prinsessan Alexandra), och Harriett spärrades in på livstid, mest för att hon vägrade be om ursäkt, "I will apologise to no man" sa hon dumdristigt, men det mest intressanta är kanske att vissa tidningar redan på den tiden (vi pratar viktorianskt 1860-tal) uttryckte missnöje med det faktum att damen i dramat får bära all skuld, tas ifrån sitt barn, sitt hem, sin make, sin frihet, medan prinsen och andra som brutit mot samma regler/äktenskapets helgd går fria, har anseendet i behåll och har möjlighet "att stiga ända till toppen" (tronen) socialt sett. Dottern klarade sig dock relativt bra i livet, blev den femte markisinnan på "mitt" stately home, och är farmor till den nuvarande Lorden. Hon är dessutom min "favourite marchioness", men förmåga att tala med djur, se in i framtiden etc... cool dam. Bilden ovan är av John Singer Sargeant, och föreställer damen ifråga.

Slutligen, ett kinesiskt ordspråk som jag gillat hela mitt liv:

Det band som förenar din sanna familj

är inte ett blodsband

utan respekt och glädje över varandras liv

Sällan växer medlemmar av en familj

upp under samma tak

2006-05-11T11:49:00.000+02:00

Dear Diary,
idag har jag en mysig hangover som jag duktigt skapade själv igårkväll med för mycket Chardonnay framför "The Apprentice". Rätt tjej vann, och sen minns jag inte så mycket mer.
Dagsläge annars:
Väder: stekande sol.
Antal kvittrande fåglar utanför mitt fönster: 27.
Antal jobb att gå till idag: 1.
Antal lägenheter i Sverige: 0
Antal jobb i Sverige så här långt: 0
Procentchans att jag börjar undra ifall mitt beslut är rätt: 27.

2006-05-05T16:44:00.000+02:00

If you ever see a bunny

with its nose all runny

don't think it's funny

'cause it's not!

2006-05-05T13:22:00.000+02:00

Just nu måste man: Lyssna på/ladda ner/köpa Snow Patrols "Eyes Open", det finns inte ett dåligt spår på den cd:n, och visst kan man anklaga dem för att vara publikfriande blivande stadiumrockers, men varför inte bara luta sig tillbaka alt. hoppa upp och ned till "You're all I Have', 'Shut your eyes', 'Headlights on Dark Roads' och mästerliga duetten 'Set the Fire to the Third Bar' med Martha "jag låter nästan som en ung Kate Bush" Wainwright.

"For once I want to be the car crash

Not always just the traffic jam"

2006-04-28T12:39:00.000+02:00

Hemma...var ligger det nånstans PartII

Ja då var beslutet fattat, och alla frågor regnar över mig...
I Juli har jag bott här i fem år. Jag trivs fortfarande, bättre än jag gjorde när jag först kom hit. Min rygg är bättre, delvis på grund av det mildare vädret och färre (läs: inga) stenhårda konfirmandlägersängar, delvis på grund av Mary, super-osteopat.
En annan liten del av ekvationen är säkert att jag är lyckligare nu än när jag åkte iväg. Jag "sprang iväg till skogs" ett par år, som Walesaren uttryckte det, och nu är jag frisk nog att våga resa hem. Man måste vara ganska stark för att leva i Sverige, speciellt i Stockholm, och jag är inte så grafiskt formgiven/cool/postironisk/superpretto/varmt klädd i Canadian Goose att jag automatiskt kvalar in. Här finns en tolerans för det lite udda, och att vara "effortless" i sin stil/klädsel/hela uppenbarelse är viktigare än att vara rätt. "No effort" är ett honnörsord, och det funkar för mig.

Att äntligen hitta en normal relation (eller mer korrekt att äntligen hitta sitt normala jag, i en relation med en annan lunatic) är väldigt utvecklande. Jag kan växa som människa, lära mig att dela yta och liv med någon, och detta utan att tröttna på den andre - it's a first for me.
Men till baksidan hör att jag inte har valt yrke, och det förföljer mig ständigt. Jag hittar kul jobb och intressanta kollegor, men lönerna är ett skämt många gånger, och jag får finna mig i "junior positions" i en tid då jag borde vara mer "senior" och chefa mer kanske. Eller bara helt enkelt ta mig själv på allvar, och utveckla de eventuella potentialer jag har. Alltså, universitetet here I come.
Och då ska man välja igen, Sverige eller England? Vill jag betala £3000 per år för studier som i Sverige är gratis? Studielånen i sig är en börda, och jag är så nöjd med att jag till fullo betalat tillbaka mina första två år, att börja om igen känns inte kul, men det går nog. Jag får ju tjäna mer nu på extrajobb, och som vännen C så klokt sa, kunskap är en lätt börda att bära, och det är ju slutreslutatet jag måste hålla ögonen på.
Så jag har sökt linjer i båda länderna, men redan fått nej från ett par stycken här (de mest prestigefyllda red brick institutionerna i och för sig), och de alternativ jag har kvar på min lista över brittiska utbildningar är inte så tilltalande. Alltså, Sverige, och jag har skrivit Högskoleprovet i London för att förbättra mina chanser, och kan stoltsera med att vara en av de få (antar jag) som skrev ett sämre resultat på andra provet än det första som jag skrev för över sex år sedan. Resultatet räcker dock troligen för det jag vill läsa om inte Lärarhögskolan helt ändrar sina intagningspoäng från ett år till ett annat.

Nu kommer jag till den viktigaste frågan förstås: sonen. Jag har ju samlat på mig rätt många Linda Rosing-poäng under åren som "Bad Mum of the Year", och nu räcker det. Vår kontakt har varit tät och vi ses ju så ofta skola och ekonomi tillåter, men det är inte samma sak som att finnas till hands i vardagen. eller på så pass nära håll att man kan hoppa ombord på en buss och träffa sin mamma. Jag är egoist, jag saknar honom för mycket i vardagen för att det ska kännas ok att stanna här. Jag har gett honom en stabil och trygg värld så gott jag kunnat, men alltid sagt att ser jag tecken på att han inte mår bra så stannar jag inte kvar här. Nu visar han sådana tecken, och även om det hör till tonårstiden (ingen tycker om mig - alla är dumma) att vara lite Oliver Twist så känns det bättre för mig om jag inte är alltför långt bort. Just nu blir jag beskylld av exet för att ta bort det som är sonens "grej", men ursäkta mig om jag tror det är viktigare att han har mig i vardagen än att han kan skryta för sina kompisar om en mamma i England. Om det är hans claim to fame får han se sig om efter något mer substantiellt, sorry.

Min relation är inte över, vi funderade på att ta en webcam bild med Walesaren hållandes en skylt där det skulle stå "I still like her" och en pil pekandes på mig, men webkameran funkar inte i nya laptopen, så ni får tänka er skylten i stället.
Vår teori är att vi måste gå isär geografiskt för att ha en chans att hålla ihop på lång sikt. Jag måste utbilda mig, och jag är den som fortfarande har ett minderårigt barn (ok, extra lång tonåring) att ta hand om, och det finns flyg, telefon, skype och mail, vi överlever. Och viktigast av allt, vi är vuxna, vi kan ta en separation med allt det innebär, medans ett barn (ok tonåring) som fastän han hävdar motsatsen behöver ha sin mamma nära inte ska behöva längta eller resa hela tiden, det är vårt jobb.
Är det ett överilat beslut? Det får framtiden utvisa, vi gör alltid det vi tror är bäst, och det enda raka förhålningssättet är ju att GÖRA något om man tror att livet blir bättre av det, inte fixera sig vid att man "kanske skulle", "eventuellt borde" etc, utan att man gör det man kan när man kan. Oprah Winfrey säger det bra, det kan ha varit Maya Angelou från början eller nån annan klok person, men i alla fall; "When you know better you do better".

Om man vill läsa en bok som sparkar en lite lagon hårt i mellangärdet så kan man ju läsa Carl Hamiltons "Det infantila samhället - barndomens slut" och känna hur skammens rodnad sprider sig över kinderna. Nej, jag tror inte att chokladkokande hemmafruar är det automatiska enda rätta svaret på hur man är en bra förälder, men han ger en känga till min generation som åteminstone jag inte kan ignorera. Så fastän jag inte håller med om den ibland överdrivet nostalgiska tonen, och den högervridna ideliseringen om hur det var på hans tid, så har han en del poänger. Åtminstone så utmanar och uppmanar boken till tankar och diskussioner, och det är ju alltid bra. Sonen får väl skriva och tacka Hamilton om han i slutändan blir nöjd med att få mig tillbaka "hem", eller skriva klagobrev om han blir missnöjd med utfallet, den som lever får se.

Tack för all support och alla "det ska bli kul att se dig -mail". Om ni har en bostad över så hör av er...

2006-04-14T09:47:00.000+02:00

Påsk på gång

Idag är det Good Friday och ute regnar det. Vi ska till Centre Parcs och skjuta pilbåge och bada äventyrsbad till minne av Vår Frälsares död och uppståndelse. Sänder en varm tanke till alla Passover och Påskfirare och alla andra.

På lördag kväll börjar den nya serien av Dr Who med David Tennant som doktorn. Då blir det fest med en Dalek-tårta och champagne.
Det finns en bok som heter "Are you a geek" av Tim Collins. Även flickor kan göra testen i boken, som bland annat ställer frågan om man nånsin gjort Vulcan tecknet för "may you live long and prosper", eller kallat sin partner "Aragorn" eller sig själv "Arwen"... skyldig till första anklagelsepunkten, I´m sorry to say... kul bok är det i alla fall, att ge till nörden i ditt liv. Finns bland annat på Amazon.
Nu ska jag packa bilen, onwards and upwards!

P.S: bilden är från www.cuteoverload.com

2006-03-29T11:32:00.000+02:00

Lite av allt

Idag blir det kort, för solen skiner och trädgården väntar på mig:

"Syriana"- komplicerad, lång men bra och tänkvärd. Se den om du är intresserad av internationell oljeindusti i dramatiserad form, men se hellre "Good Night and Good Luck"om du bara är ute efter Clooney när han är som bäst.

Kungen vill jobba med ungdomar. Jaha. Jag har jobbat med ungdomar i 14 år, och visst är det kul och stimulerande... vi kanske kunde byta jobb en månad Kungen och jag... jag klipper band,reser runt i världen och äter galamiddag, han fältar i förorten på Valborgsnatten, åker på läger och lagar korv stroganoff på vedeldad spis (han skulle nog gilla den biten, tror jag) och får planera kvällsprogram med larviga gruppstärkande övningar med mycket fniss.
Jag har redan en fin galaklänning i royal blue som jag då kunde få användning för ifall jag forfarande kommer i den.

Annars har jag hittat en vacker klänning på Åhléns som jag hoppas att nån snäll kompis vill köpa åt mig. Klänning. Jag har längtat länge efter att få bära klänning, efter en vinter i eskimåoutfit. Det är fortfarade kallt, men blommorna börjar våga sig upp, och en klänning kunde vara ett fint incitament för dem att komma loss på riktigt.

Om "Planet Earth" går i svensk tv så MÅSTE ni se den serien, jag är normalt inget stort fan av naturprogram, men WOW! Filmat så fantastiskt att ingenting jag sett tidigare kommer i närheten. http://www.bbc.co.uk/sn/tvradio/programmes/planetearth/

Läser i "Grazia" att Jenifer Aniston är förlovad med Vince Vaughn. Gratis Jen!
(I min serie "Om jag hade superkända kompisar" så toppar hon min lista över tjejer att luncha med, ihop med Oprah, Maya Angelou, Dr Tanya Byron (se bilden ovan)som uppfostrar föräldrar på tv, samt slutligen Tori Amos, begåvad, rödhårig och lagom galen, bor inte så långt bort från mig. Som om det gör någon skillnad... men som i "Friends", när Ross byter ut Isabella Rosellini mot Winona Ryder, för att Winona är "local" och inte "international"... Logiken i sådan här galenskap får man leta länge efter, men vi har nog alla listor, oavsett om vi tänker på dem eller ej.. jag menar, vem har inte "kända personer som jag får dejta, om de bara ville ringa")

Annars jobbar jag vidare i "mitt" stately home, charmar barn och simultanöversätter rum för ungrare. Det är forfarande kul, och när man insett att allt man behöver är skidunderkläder (eller vad nu thermal underwear kan tänkas heta) för att inte frysa ihjäl är det lättare att stå ut med minusgrader inomhus.
Populäraste frågan lyder "Bor Lorden fortfarande i själva huset" (svar: ja) "Föreställer den där tavlan Drottning Elizabeth I (svar: nej, det är Catherine Lyte Howard) och var ligger utgången/toaletterna? (svar: nerför trappan till vänster).

Det blev inte så kort men nevermind...

2006-03-23T13:01:00.000+01:00

King George VIII

Under min egen Oscarskväll kröp jag upp i soffan i min tiara och sidenklänning och sippade champagne medans jag höll tummarna för några av mina favoriter. Det är kanske politiskt inkorrekt av mig, men "Crash" som bästa film var enligt mig ett bra val, men jag har sett både den och "Brokeback Mountain" två gånger, och blivit berörd och imponerad varje gång, av bägge filmerna.

Det får bli en geekig lista helt enkelt,
Min egen Ankfejs Academy Award:
Bästa Manus: Brokeback Mountain (Annie Proulx är en modern Dickens, hur hon kan komma på alla geniala namn, och hur hon kan säga allt om en karaktär i en mening - genialt. Jag läste Brokeback mellan att ha sett den första och andra gången, och den är otroligt nog bättre som short story. Sen gjorde nog Larry McMurthy sitt till att filmadapteringen blev så pass lysande som den blev.)
Bästa Film: Dött lopp mellan Crash, Brokeback och Walk the Line.
Bästa svartvita film med dokumentärt innehåll som sparkar på USA-regimen nu som då: Good Night and Good Luck. Vilken liten dyrgrip. George Clooney kan sina saker, det måste jag säga, som regidebut är den mycket stark, och den ger utrymme för fantastiska återhållna skådespelarprestationer, främst naturligtvis David Strathairn i rollen som Edward R Murrow. Nu har den kommit till Sverige, gå och se den om du har det minsta intresse för rätten till yttrandefrihet, media och filmen som politiskt instrument i en överkommersialiserad tid.
Bästa kvinnliga skådespelerska: Reese Witherspoon i Walk the Line. Hon var såååå bra! Kan inte bärga mig tills jag får se om filmen på bioduk igen!
Bästa kvinnliga biroll: dött lopp mellan Thandie Newton(Crash) och Michelle Williams (Brokeback)
Bästa Manliga huvudroll: Borde ha gått till Joaquin Phoenix...eller Phillip Seymour Hoffman...eller David Strathairn... eller alla i Crash...eller Heath och Jake i Brokeback...Tough call...
Bästa Manliga Biroll: På fredag ska jag se King George VIII (Clooney) i "Syriana" och se om han förtjänade den Oscar han fick. Annars var Jake Gyllenhaal min favorit under kvällen. Men han fick ju en BAFTA, och man ska väl inte vara girig...
Snyggast var Jessica Alba,Kiera Knightley, som jag annars inte tycker så värst mycket om,och Mr Clooney himself såg inte illa ut heller. Purrr.....

2006-03-15T14:01:00.000+01:00

Leoparder, prydnadseremiter och
andra excesser hos den brittiska aristokratin

Nu när jag jobbar på Det Stora Godset så måste jag ju läsa på om husets historia, och dess långa rad av excentriska ägare. Jag kan ju inte påstå att jag såg fram emot att plöja 300 sidor om folk med mera pengar än vett, men det har visat sig vara oerhört spännande läsning, med många intressanta öden (särskilt kvinnorna och deras lott intresserar mig) och detaljerade beskrivningar av livet hos både hög och låg, både i Huset och i byarna runt omkring.
Det visar sig bland annat att en av arvtagarna mördades i sin vagn på väg genom London av en svensk, en polack och en tysk (nej, det är inte en bellmanhistoria...) för att en svensk greve ville gifta sig med arvtagarens unga hustru. De sköt den stackaren med fyra skott, och han dog senare under natten i sin säng. Den svenske greven förökte fly, men greps, förhördes och släpptes sedan, medan de tre som utfört mordet greven beställt naturligtvis avrättades, de hade ju inga pengar eller fina titlar... (I mitt huvud låter jag som Herman Lindquist när jag berättar detta, "Kungen blev förstås rasande!"... Madness, I'm sure...)
Vidare lär jag mig att landets första frikyrka, för frimurarna, uppfördes i byn som ligger bredvid Det Stora Godset, att godsets ägare hade såpass tråkigt under tidigt 1700-tal att de hyrde en elefant(!) som man ledde in i huset, där denne lyckades förstöra 21 av de stora s.k. flag stones (stenplattor stora som....tja flaggor kanske...) på vägen in, och sedan leddes in i Stora Salen för att där parderas runt med två män sittandes på snabeln och 11 män på ryggen, och avslutade uppvisningen med att plocka upp mynt med snabeln...

Senare följer en lönelista på vad mästersnickaren John Line betalat några snickare på godset, året är 1734;
"For Benjamin, three days up at ye live creatures in ye Grove 5/-
Robert, five days a making a house for ye leopard 8/4d
Robert, one day for making a perch for ye parrot 1/8d
Benjamin, one day for making a house for ye bear 1/8d
Benjamin, three days for making a house for ye woolves 5/-20

Nu skriver vi 1760. På sidan 115 ges en kort beskrivning av vad författaren anser vara Godsets mest oviktige anställde, efter att ha radat upp professionella musiker, bokbindare och ljustillverkare. Va, en oviktig anställd, vem kan det vara? Jo, en prydnadseremit. Säger det igen: prydnadseremit. Ornamental Hermit. Man hyrde alltså en eremit för att avspegla melankolin i den "gotiska revival" som pågick. Man antar att eremiten utrustades med bibel, timglas, matta, knäfallskudde, glasögon samt vatten och bröd, man kom överens om att han skulle stanna på Godset i sju år, klä sig i säck och aska, inte klippa naglar, hår eller skägg eller tilltala någon av gästerna. Han fick en grotta att bo i nära en av ingångarna till godset, men tröttnade snart och återfanns dränkandes sitt förakt för det kontemplativa livet på en inte alltför närbelägen pub.
Färfatteren skriver: "His presence was purely decorative and the fashion for keeping tame hermits was one of the fatuous extravagances to wich any affluent society is occasionally prone."
Well well vad säger man...
Än så länge motsvarar jobbet mina förväntningar, det är den mest originella miljö jag någonsin jobbat i, mina kollegor är en intressant blandning av sura citroner och hjärtan av guld, och jag trivs när jag får le mot amerikaner och flirta med små bebisar som stolta föräldrar bär omkring på. Jag tror också att vid sidan av de som jobbar på Taj Mahal och vid Niagara, så har jag en av de vackraste "approach" ner till jobbet man kan tänka sig. Rullande kullar med små får på, vattenspegel framför den mest fantastiska byggnad. Jag är verkligen tacksam varje dag som jag kör ner från Heavens Gate till själva huset, jag hoppas att jag aldrig blir blind för skönheten omkring mig.

Apropå eremiter och materiella värden, så här står det på en sida om eremitens betydelse inom Tarot: the real message he wishes to impart is just how important it is for you and I (if we wish to reach his level of attainment) to set our values above materialism's fascinations and temporal attunements.

2006-03-06T12:44:00.000+01:00

Jamen var ska vi bo då?

Hej,vi är ett förvirrat understimulerat kelt-skandinaviskt par bosatta på landet, som undrar var vi ska bo för att få stimulans, inspiration och glädje i vardagen.
Svar till "All Countried Out!"

http://www.svd.se/statiskt/serier/serie.asp?serie=berglin

2006-02-27T14:26:00.000+01:00

Frukost med Stephen Hawking

Ibland överraskar vi oss själva jag och walesaren, med idéer som är riktigt bra...
Vi tänkte att vi skulle fira våra födelsedagar med en weekendresa någonstans. Efter att ha konstaterat, igen, att vi har väldigt dålig framförhållning, förslog jag att vi istället för att betala som för en Chileresa för att sova två nätter i Paris eller Dublin kanske skulle se oss om på närmare håll. Så fredagen spenderades i Bath på "The Jazz Café" och på bio (George Clooney´s Oscarsnominerade "Good Night and Good Luck" - lysande film, och föredömligt kort), och sedan bar det av mot Oxford på lördagsmorgonen. Det visade sig att walesaren närde en gammal dröm om att bo en natt på The Randolph Hotel, och detta skulle gå bra att kombinera med en middag med hans dotter samt dotters pojkvän. Vi bestämde oss redan på vägen upp till Oxford att hotellet omöjligt kunde leva upp till våra förväntningar, så vi inte skulle bli alltför besvikna. Alltså, loppig dekor, stenhård säng och usel service- here we come!
Vi har nog aldrig blivit så positivt överraskade tidigare, och då har vi bott femstjärningt i Sardinien, och på Grand i Stockholm... Här var verkligen "ingenting för mycket besvär", rummet tyst och rent, vackert inrett i sobra färger och med den skönaste säng jag sovit i någonsin, någonstans. Dekoren i resten av hotellet var charmig som bara galet viktoriansk nygotik kan vara, med franska liljor och vapensköldar överallt, gotiska valv och oljeporträtt av Winston Churchill´s pappa Randolph (tror vi att det var...)
På kvällen åt vi middag på Le Petit Blanc, utbytte födelsedagspresenter och njöt av den makalösa maten, samt av det faktum att vi var "ute bland folk", inte förpassade till vår "by som gud glömde"...
Nästa dag kom vi ner till frukost och där - jag blir inte så ofta "star struck", inte ens när jag serverade kaffe till Caesar själv (eller i alla fall Ciaran Hinds som spelar Caesar i "Rom"), men här satt självaste Stephen W Hawking! Och åt frukost. På The Randolph. Med sin fru (tror vi det var). Jag fick jobba hårt på att inte stirra när jag lassade pain au chocolate och croissants på min lilla tallrik... Det finns ju människor man känner igen på stan, eller beundrar lite för att de sjunger bra/är duktiga konstnärer/skådespelare/whatever, men att vistas i samma geografiska sfär som ett äkta geni! Det var "the icing on the cake", höjdpunkten på en redan fantastisk helg.
Hörde jag någon viska att jag borde gå ut mer? Inte vara så lättimponerad? Kanske, men får jag då föreslå lite fortsatt läsning:

FOUR GOOD LINKS
Stephen W. Hawking's PageHis official site, with lectures and info on his disability, his life and his work
The Stephen Hawking PagesOne fan's tribute, with a biography, discussion board and video clips
Stephen Hawking's UniverseGood introduction to scientific themes from PBS

A Brief History of Stephen HawkingGood brief version of why he's famous

Och vill man läsa mer om hotellet kan man ju ta en titt på

http://www.headington.org.uk/organizations/civic/old_oxford/randolph_hotel.htm

http://www.randolph-hotel.com/

Och äta bör man ju

http://www.lepetitblanc.co.uk/oxford/

2006-02-24T12:19:00.000+01:00

It's going to be...fantastic!

Jag och sonen har just fått de bästa nyheter vi kunde tänka oss (förutom att Sverige och Storbritannien har ingått union med varandra, bestämt sig för att flytta UK till Östersjön/alt ha gratis flyg mellan länderna, men ANYWAY...). Sveriges Television har köpt in den nya serien av Dr Who. Jag säger det igen; de har köpt in DEN NYA SERIEN AV DR WHO.
Nu kanske ni tror att ett geekigt program för sci-fi nördar inte är höjden av lycka, men det är det för oss.
Serien gick här förra året, och var en makalös succé. Christopher Eccleston (som filmat med bland andra Kate Winslet i "Jude") var en lysande doktor, och hans side kick Rose Tyler spelas av gamla popsnöret Billie Piper, som även synts i nyadapteringar av Shakespearedramer. Serien är riktigt bra familjeunderhållning, med spänning, action, bra skådisar och briljant manus, mycket skrivet av Russel T Davies, som bland annat skrivit "Queer as Folks". Vi har köpt hela serien på DVD, men att få serien med svensk text,och att sonens kompisar äntligen kan förstå vad det är han tjatar om, oh joy!
Jag som hade tänkt ringa till SVT:s programinköp och tjata, men nu behövde jag inte det. 13 andra länder har också köpt in serien, och jag kan bara säga grattis. Har du själv sett serien i en avlägsen dammig forntid,med Daleks gjorda av uppochnedvända papperskorgar kan jag bara säga: låna ett par barn om du inte har egna, och boka in Dr Who! Du kommer att bli glatt överraskad.
Remember where you read it first... (i "The Dr Who Magazine" troligen, om du är en äkta geek som jag)

2006-02-07T15:09:00.000+01:00

We love b**bs!
Lindex gör bh-reklam, med rubriktexten som slogan. Harmlöst? Javisst, för en svensk, i Sverige. Läser insändarna i Expressen, gör Aftonbladets test om det är rätt eller fel, och slås av att jag verkligen har en minoritetsåsikt. I Expressen går många (män) loss om "Feminister", andra tycker att man ska kritisera dokusåpor, drar in debatten om Jyllandsposten (ja det svänger i Svensk debatt, jajamensan...).
Har jag problem med att man gör reklam för underkläder i tunnelbanan eller annorstädes? Nej, inte i princip, jag kan tycka att vissa är roligare att se än andra(den fräkniga modellen Lindex eller Kappahl hade häromåret såg ut som en riktig människa, Anna Nicole gav mig fel associationer när hon modellade för H&M på 90-talet, en smakfråga säkert).
Nej jag vänder mig mot ordet "b**bs, och varför jag inte skriver ut dem förklarar jag gärna: jag jobbar på två olika skolor. Datorsystemen på bägge är känsliga,och censurerar på gott och ont ord av denna och liknande karaktär. Någon anser dem alltså laddade, pornografiskt, skulle jag anta. Nu ska ju inte jag sitta på jobbet och surfa till min blogg, men gissa hur förvånad jag blev när jag ville kolla de stora kvälls- och dagstidningarna för nyheter och svenskt väder,och blev informerad om att jag har gjort en "fobidden request". Detsamma händer på alla sidor som har denna reklam som annons.Man kan klaga på britternas viktorianska pryderi, men jag har inte märkt mycket av detta.
Det som däremot slår mig är hur olika ord låter, beroende på vilket modersmål man har, och vilka ord man säger. En väninna till mig försökte för några år sedan, då hon levde med en brittisk man i Sverige, förklara för mig, som då också bodde i Sverige, hur ordet f**k lät i öronen på en britt. Ordet var ett jag gärna tog till som svordom på den tiden, det lät mindre illa än svenska svordomar. Ungefär som att jag nu försöker lära min son att inte säga sh*t när vi är i England, då öronen på tanterna här i stort sett blåser av då de hör honom. Svårt för honom att inse, när både han och jag och omgivningen kläcker ur sig ett "sh*t pommes frites" så fort vi landat på Arlanda. Det är inte laddat hemma, fortfarande inte vackert, men inte alls laddat på samma sätt.
Detsamma med brösten. Ulrika Danielsson på Lindex säger till Expressen att "B*obs är ett mjukare ord än bröst"och det har hon nog alldeles rätt i, men medan ingen sökmotor blockerar bröst för mig (det där lät ju skumt,men i alla fall) så kan det engelska ordet ha mer pornografiska associationer, om så mer Benny Hill och "sidan 3"(som de barbröstade flickorna i dagstidningarna kallas) än kabelkanaler nattetid.
En bild säger mer än tusen ord? Det beror nog på vem som tittar/lyssnar.

2006-02-06T13:43:00.000+01:00

Sickie Day

Idag är tydligen Storbritanniens "Sickie Day", den dag då flest människor utan legitima skäl ringer upp och sjukskriver sig.
Med en av europas längsta och tyngsta arbetsveckor,för att inte tala om usla ingångslöner (ok,låga skatter jag vet jag vet) och relativt liten säkerhet för arbetstagaren kan det kanske vara förståeligt att lojaliteten mot arbetsgivaren är låg. Själv ska jag gå till båda jobben idag, fastän man på det ena enligt min kollega "utrustas med kniv att placera i kollegors rygg" den dag man anställs. Att jag varit ämlig och sjuk i helgen och idag mår skrutt spelar mindre roll, här jobbar man om man kan ta sig till jobbet (men skolorna stänger om temperaturen faller under -5 eller det fallit en halv decimeter snö). Jag vet att jag generaliserar och överdriver, sjukskrivningstalen går upp här likaväl som i Sverige (om någon är intresserad finns jämförande siffror här:
www.fhi.se/shop/material_pdf/ R200415denhogasjukfranvaron.pdf )
men här är folk fortfarande rädda (Thatcher-åren hänger kvar som ett dammigt ok, det gäller att aldrig slappna av, då kan du förlora allt som du mödosamt byggt upp) och det gäller att vara högpresterande morgon middag kväll.
Har ängnat förmiddagen åt yoga (aj) och morgon-tv, där ämnet som dominerat har varit "dåliga skäl att vara sjukskriven" (ett axplock: "Jag kan inte hitta min sminkväska" "Jag har inga rena strumpor" "Mina bilnycklar är inlåsta i bilen" "Det är för kallt" samt killen som ringde jobbet och sa att han skulle genomgå en hysterektomi operation (avlägsnande av livmodern).
Det finns säkert fördelar med att leva i ett land med långvarig högkonjunktur, men i USA:s lillebrorsland finns det ibland fördelar kvar som försvinner snabbare och snabbare i Sverige. Minns ni postkontoren? För inte alltför längesedan fanns denna institution även i Sverige, med några damer/farbröder bakom glas och disk, som skickade ens paket över hela världen, sålde frimärken och betalade ut pengar från mitt konto när jag skrivit på lappen och visat legitimation (ett gammalt blått pass fungerade bra - ja, för längesedan alltså). När jag blev bestulen på plånboken häromåret fick jag gå till Svensk Kassaservice och bli behandlad som skräp. "Men du bor ju inte i Sveige, varför behöver du leg? Nej du kan inte legitimera dig med EU-passet. Nej vi kan inte skicka ditt leg till din adress, du måste komma in och hämta den om tre veckor. Jasså du är inte i Sverige då, nämen va tråkigt för dig... Nu finns väl inte Svensk Kassaservice kvar många minuter till, och det kanske är lika bra det...

I lördags gick jag in på posten i Salisbury. Posten ligger längst in i en souvenirbutik, men är ändå ett av minst två riktiga postkontor i staden. Bakom luckorna sitter en mystisk herre och en bohemisk dam som hjälper dig när de har tid, men de pratar gärna med dig om din sjuka moster/nya valp i en kvart medan kön växer,men det gör liksom ingenting. Bakom dem på väggarna hänger omatchade oljeporträtt med jaktmotiv, Springer Spaniels i lerpölar och annat lantligt. Det hela är en ganska gemytlig och trevlig upplevelse, liksom de flesta mindre postkontor är i detta land. Effektivitet kan inte alltid ge människor det de behöver mest, och rundade hörn, lite damm, personlighet och långsamhet är inte alltid sämre än det strömlinjeformade, snabba, kalla. Detta är ju lika mycket en skillnad mellan stad och landsbygd, ju mer "ute på landet",ju midre ort, desto mer pratar man med varandra i postköerna, det gäller nog Sverige såväl som här.
Såg"Crash" igår, där säger någon om LA att folk där aldrig möts, att de alltid sitter bakom sitt pansar av plåt och glas (bilen - nobody walks in LA) och att det är därför de har så många bilolyckor, "vi krockar med varandra för att mötas"s.a.s. Att snabbt swisha förbi varandra, bil eller ej, tror jag föder ett behov av att sakta ner, stanna upp, vila, kanske ta en "Sickie" när man inte orkar vara bästoch snabbast längre.

Nu måste jag rusa till jobbet...

2006-01-25T18:55:00.000+01:00

I´ve got the keys to the world...

eller i alla fall till ett vackert hus (stately home) där jag idag har fått nytt jobb! Så himla glad, de anställde mig på stället, och jag kommer att jobba granne med lejon och giraffer, och ha ett jobb med äkta spöken, seriöst, en "Green Lady" som tydligen är på jakt efter sin mördade älskare! Ge mig en vacka så kommer jag väl inse att det är ett vanligt jobb med vanliga kollegor och problem, but I don´t care.
Vad jag ska göra där? Guida folk genom de enorma rummen och se glad ut när besökare kommer. Och kommer gör de, 250.000 om året tydligen.
Nu är januari inte lika dystert som det var igår, känner mig inte som en fånge längre. De tjatar på mig på biblan att tänka om, och ta tillbaka min uppsägning, men nej!
Nu har jag snart gjort alla traditionellt engelska saker man kan göra, jobba på internatskola, driva Bed And Breakfast, fixa te till kyrkoherden som hans sekreterare i den lilla idylliska prästgården och nu alltså jobb på ett slott... Är jag en cliché eller?
I serien "Mitt litterära jag" kan jag meddela att jag nu är inne på den andra boken om Mma Ramotswe i Alexander McCall Smith´s serie, och jag och M sitter och dricker bush tea varje kväll precis som Precious Ramotswe och Mr J.L.B. Matekoni. Jag vill till Botswanam, eller vartsomhelst i Afrika... Tack till er som gett mig boken, jag har sällan fått samma bok av så många olika personer, och jag älskar den varma tonen och alla detaljer.
Nu ska jag gå hem och fira att jag fått mitt nya jobb!

2006-01-19T16:56:00.000+01:00

Suicide City - eller
"Varför ska man ta livet av sig när man ändå inte får höra snacket efteråt?"

Januari är ju inte direkt en mysig månad, och här skriver man gärna om "January Blues" i tidningarna, och ger folk tips om botemedel mot SAD (här finns lite info: http://www.varberg.se/~bbn/bbn/sad.html .)
Men om man nu känner någon som inte alls är glad, och som kanske till och med gjort ett seriöst försök att ta sitt liv... vad gör man? Nej, det är inte jag eller M, men någon i min närhet, och jag vill gärna ha tips...
Har läst allt jag kan hitta på nätet-
http://www.vardguiden.se/Article.asp?ArticleID=3241
http://www.spes.nu/
http://web4health.info/sv/answers/psy-immediate-crisis-help.htm
och en massa andra bra sidor, men ändå... hur mycket ansvar har jag, hur mycket ansvar ska man ta för andra vuxna, ska jag tro att det är ok om de säger att det är ok, eller ska jag "tvinga mig på" mera... Kan jag som vän eller anhörig skilja på allvarliga självmordsförsök och dramatiska "attention seeking behaviour", och spelar det någon roll överhuvudtaget om smärtan i livet är verklig eller överdriven, om den får sådana allvarliga konsekvenser?
Ska jag ånga in och ta över ansvar, eller ska jag låta andra människor hitta sin egen väg ur mörkret? Eller kanske det finns en gyllene medelväg, där man är stöd och vikarierande hopp och en icke-dömande lyssnerska som väntar på våren?
Jag har ju varit där själv, på botten av brunnen, och man glömmer snart att det finns dagsljus däruppe (ungefär som att bo i Sverige under vinterhalvåret... det finns ju fler än ett skäl till att jag flyttade hit - "Sverige -9(SMHI tordag), UK+13(BBC torsdag)", däri ligger en för mig liten men livsviktig skillnad när det gäller att överleva vintern).
Jag ville mest skriva av mig, blir ju orolig, och mitt resonerande ovan om var jag bor och varför faller ju platt när man vill finnas till hands för folk i Sverige, men telefonlinan inte riktigt kan ersätta en kopp the och en kram... fasen också.

2006-01-17T18:13:00.000+01:00

Isn't it ironic...

just när man sagt upp sig och helt börjat misströsta över elaka elever så börjar de...prata med en... på ett trevligt sätt... ställa frågor, visa intresse... typical!
Nåväl, jag ångrar ingenting. Behöver min fritid mer än min lön just nu, behöver hinna gå på gym, göra scrap books, rensa, återvinna, brodera på julbonaden som kanske blir klar julen 2007...
Har sökt in till brittiska universitet till hösten, ansökningtiden här är löjligt tidig, man skulle sökt i höstas om man vill till Oxford eller Cambridge, eller gå läkar- eller vetrinär program, och 15 Januari till alla andra kurser. Jag är så skrockfull så jag kan inte berätta om vad jag sökt, men Bath University, Bristol och Bath Spa är institutionerna, och alla ämnen börjar på Soc...
Ska söka Sverige också, sen får ödet bestämma var jag finns de närmaste tre åren.

Har slutat drömma om spindlar helt sedan vintern kom. Nu sover jag istället. Höjdpunkten kom i December tror jag det var, när jag nattetid skriker mitt i spindeldröm, walesaren klappar mig lätt på axeln och säger "go back to sleep, it is only a dream" varpå jag sarkastiskt säger "you think!" som om han vore helt dum i huvudet som kunde föreslå något sådant.

Imorgon ska vi se Brokeback Mountain, det ser vi fram emot. Vill ha mer tid för mer bio, har inte varit på bio sedan King Kong, och det var ju inte någon höjdare direkt. Jag ville se Lassie hellre än jätteapan, men den hade slutat gå, och vi som bor i en "one horse town" får vara glada om bra filmer går i en vecka innan de försvinner.

Annars letar jag billiga flighter till Chile, men TAM har inte svarat på mitt mail, så vi får se om jag har råd...troligen inte, 9000 per biljett är inte direkt inom min budget, särskilt inte nu när jag sagt upp mig från det mest välbetalda jobbet.
Men jag vill åka på minibreak och fira födelsedagar och vår "anniversary" i Dublin, vi får se hur långt besparingarna räcker... en tur till Bristol kanske...IKEA...

2006-01-05T17:42:00.000+01:00

God fortsättning!

Ännu en dag i paradiset...
Har sagt upp mig idag, känns som en stor befrielse. Skolan som gud glömde... att så många otrevliga elever kan få plats i samma skola är ett mirakel.
OBS! detta gäller "blandskolan", flickskolan är helt ok om man bortser från Ms McShite..
Nu sitter eleverna och viskar i högljudd samtalston att "va´tysta nurå, detta är en plats för skolarbete" vilket enbart är till för att reta upp mig. Men jag har sagt upp mig, så jag kan "göra en Dilbert" ("I´m getting paid even if I only do this" while rubbing my fingers together) och låta deras betyg ljudlöst sjunka till havets botten medans jag tittar på och ler. Conan the Librarian, a phsycho, coming soon to a school library near you.

Summering av 2005: Bilkrock, jobb, flytt, mer jobb, Spanien, köra vilse till Andorra,mer jobb, bo i by, jobb, blogg, sova, jobb, måla om, börja träna, jobb, sluta träna, sluta röka, jobb, tjuvröka.
Bra böcker: "Is It Just Me Or Is Everything Sh*t?" av Alan McArthur & Steve Lowe (har inte skrattat så mycket på år och dag), "Snobs" av Julian Fellowes (blir film snart) "Watching the English" av Kate Fox (boken alla nyinflyttade ny-britter borde få gratis redan på flygplatsen).

Film... fanns det några bra filmer 2005? "Gosskören" var kanske 2004? A Very Long Engagement var väl bra... Closer tyckte vi om. Och Sideways. Stolthet och Fördom var väl ok, jag hoppas Sverige slipper det amerikanska slutet... "Mrs Darcy...Mrs Darcy" yuk!
Tv...detta var året då sonen upptäckte Dr Who, först på DVD, och sedan i oändliga repriser på tv. Hur bra som helst. Efter "Have a Harry Potter Christmas" och "Have a Lord of the Rings Christmas" blev i år "Have a Dr Who Christmas", komplett med radiostyrd Dalek, "Exterminate! Exterminate!" t-shirt och "Sonic Screwdriver"

Annars har vi blivit mer ekologiska och återvinner mer, och köper "organic", ger kläder till välgörenhetsbutiker och downsizar i största (minsta) allmänhet. Stänger av tv:n oftare, walesaren skriver mer (creative writing kurs) och krökar mindre, vi sitter och läser (han Annie Proulx och Cormac McCarthy, jag "Is it just me..." eller mina glossy magazines. Men även där väljer jag mer med omsorg, mindre Heat och Now (skräp. Som inte ens är kul längre) mera Psychologies, She och Easy Living. De har svar på det mesta.
Vi kommer nog inte bo kvar i skogen länge till, men jag meddelar när vi säljer. Kommer någon orka uppdatera sina adressböcker mer, eller åker vi ur för gott nu?

Tack för mail och jukort, jag ber om ursäkt om ni inte fått några. Sorry om jag inte ringt på ett tag, och sorry att jag inte bloggar oftare eller mer intressant.
Nyårsförhoppning kanske... skriva mer och bättre...

2005-12-29T12:24:00.000+01:00

Ok, so I was wrong... Nizlopi blev bara nr 2.
Annars har jag överlevt julen, berättar mer sen... nu ska vi till Wales och börja fira igen. Whoopidoo.

2005-12-07T10:41:00.000+01:00

Mitt tips för årets "Christmas nr1"

Om du behöver muntras upp, ta en titt på min favoritlåt för tillfället. Jag blir alldeles tårögd varje gång jag hör den... patetisk, moi?
http://www.jcbsong.co.uk/jcbvideo.asp

2005-11-23T15:17:00.000+01:00

Insnöad

Frostbiten och dimhöljd har vår by varit på sistone, min resa till och från jobbet ett äventyr i mellanmjölkskörning (spännande). Mycket rävar på vägarna, ingen resa är komplett utan åtminstone en räv som smidigt hoppar in i nåt buskage, eller kanske en lågflygande uggla. Vi har en ekorre på taket (grå såklart, de röda "svenska" finns nästan enbart i Skottland och på Isle of Wight) som steppar högljutt varje morgon ('warming his nuts against our chimney' tror walesaren) och små Wrens och Robins som tycker att vi borde hänga ut fågelmatsautomaterna snart. Nån som vet vad Wren heter på svenska?

Vi har köpt rosarutiga och rosablommiga gardiner på Laura Ashley för att klara vintern, det drar från alla fönster och dörrar, och någon elementkunnig elekriskt kunnig rörmokare har inte ringt tillbaka för att fixa våra kalla element. Walesaren eldar upp all ved vi hittat i källaren, ganska billig fylla faktiskt, då många av vedträna har målarfärg på sig, så ångorna blir intressanta *hick*.

Har bokat sonens julresa, och letar just nu febrilt efter en radiostyrd Dalek (robotar från "Dr Who", sonens favorit tv-serie) men nån har köpt upp alla och säljer dem nu för överpris på Ebay. Kanske lika bra, att hela julledigheten vakna till att någon med elektronisk röst ropar "Exterminate! Exterminate!!" är inte vad jag kallar julefrid.

Har köpt alla mina mindre julklappar. Är det så man blir när man blir medelålders? Eller är det det faktum att jag bor en timme ifrån alla större butiker som gör att jag måste planera bättre än jag gjorde när jag var runt 20-25, och det var en sport att handla julklappar på Åhlens City på julaftons förmiddag? Jag gillar jul, mest av allt advent, att mysa, höra av mig till folk, tänka ut kul presenter, lyssna på keltiska julskivor... Jag kunde ju skaffa ett liv, men det är inte lika kul.

Tänkte ett tag fira en riktig "Eco-jul" och bara ge bort getter, ecochoklad och myggnät

http://www.christian-aid.org.uk/

http://www.oxfam.org.uk/

http://www.oxfamunwrapped.com/

http://www.onevillage.org/welcome.htm

http://www.jultips.nu/index.php

eller kanske tillochmed köra en "köp inget" jul...

http://www.bnd.nu/2002_flygblad.php

eller åtminstone "fira" den 25 november med att inte handla

http://adbusters.org/metas/eco/bnd/

Men jag vet att jag kommer att köpa en del "onödigt" (allt som inte är en get är väl relativt onödigt), men jag brukar försöka köpa

1)sånt jag vet kommer att bli uppätet, använt eller läst/lyssnat till

2) sånt som går att återvinna

Det jag vet är att när jag så småningom kör min "low impact" julstädning, så kommer jag bara använda Grumme Gul Såpa och Ecover allrengöring. Nedan följer en liten dikt om städning;

Dust if you must

Dust if you must, but wouldn't it be better

to paint a picture, or write a letter,

bake a cake, or plant a seed.

Ponder the difference between want and need.

Dust if you must, but there is not much time,

with rivers to swim and mountains to climb!

Music to hear, and books to read,

friends to cherish and life to lead.

Dust if you must, but the world's out there

with the sun in your eyes, the wind in your hair,

a flutter of snow, a shower of rain,

this day will not come round again.

Dust if you must, but bear in mind,

old age will come and it's not kind.

And when you go, and go you must,

you, yourself, will make more dust!

~ Unknown ~

2005-11-17T18:27:00.000+01:00

Snart är det jul...

Jag är en av de mentalt dysfunktionella personer som uppskattar denna underbara mix av midvinterpaganism, viktoriansk myspys och utspädd kristendom. Det jag just nu är fullkommligt allergisk mot är Storbritanniens kälkfärd käpprätt åt fanders, i tron att politiskt korrekta kommunalpersoners beslut kommer att göra oss alla lyckligare och inte såra någon. Någon i det här fallen är alltid människor som tillhör någon annan religion än kristendomen, eller kanske alla agnostiker och ateister, vad vet jag.
Vad är jag då arg på?
Kanske de kommunalråd som bestämt att deras traditionella julbelysning (de som kantar stadens gator, och ofta tänds av någon c-liste kändis) inte längre får kallas "Christmas Lights" utan nu ska kallas "Holiday Lights" eller "Celebrity Lights".(I länder med religionsfrihet är det ju ALLTID ok att dyrka kändisar.)
Kanske det dagis där man förbjöd glitter. En flicka hade glitter i håret, an annan stackars flicka ramlade in i den första flickans hår och glitter, och skadade på detta vis sitt öga. Tragiskt, javisst, men förbjud genast blyertspennor, annars är vi väl alla i fara (jag har själv en fin blå prick i pannan efter en förflugen blyertspenna i barndomen).
Här pratas det om att vi snart inte får skicka "Christmas Cards" utan måste skicka "Holiday Cards", och inte får önska varandra "Merry Christmas" utan bli amerikaniserade och säga "Happy Holidays".
Fler exempel hittar man i min "älskar att hata" tidning Daily Mail (eller The Daily Male borde den snarare heta, särskilt kvinnovänlig är den oftast inte, men i alla fall)http://www.dailymail.co.uk/pages/live/articles/christmas/christmas.html?in_article_id=368118&in_page_id=1322
Som vanligt säger till exempel de muslimska representanterna på de berörda "Sluta fira jul"orterna att de inte alls känner sig förolämpade över att vissa personer firar jul, och att de gärna skulle säga det till berörda politiker, om nån bara brydde sig om att fråga. Jag menar, om jag som praktiserande kristen flyttade till ett land där de flesta var hinduer eller judar så skulle jag ju knappast känna mig personligen sårad när de firar sina högtider. Om de stod utanför min port med högafflar och ropade "död åt Jesustanten" så kanske jag skulle bli lite ledsen i ögat, det måste jag medge.
Min lösning? Jag tror inte att vi vinner något på att sopa alla eventuella kulturella och religiösa skillnader under mattan, eller att som i Frankrike förbjuda skolelever att bära religiösa symboler som slöja eller kippa, jag tror på mångfald och tolerans, och på att vi firar traditioner, nya som gamla, alltutifrån vilka vi är och vilka traditioner vi gillar. Religionsfrihet kan väl inte bara vara frihet FRÅN religion?

2005-11-13T18:31:00.000+01:00

Ja det kan knappast sägas bättre... Berglin rules!
Om den är svår att se här går det bättre på Svenskan´s sida; http://www.svd.se/statiskt/serier/serie.asp?serie=berglin

2005-11-11T13:24:00.000+01:00

Remembrance

Idag är det Remebrance Day, den elfte timmen på den elfte dagen i den elfte månaden minns vi fredsfördraget som formellt avslutade Första Världskriget, men också alla fallna soldater och de veteraner och anhöriga som lever kvar efter alla krig och konflikter.

Som pacifist ärdet lite knepigt moraliskt att leva i ett land som regelbundet befinner sig i väpnad konflikt med andra länder, och som har en professionell armé, ingen allmän värnplikt här inte, "vi har proffs som sköter dödandet åt oss" som Walesaren brukar säga. Jag var tveksam till att bära en vallmo på min kappa den första tiden jag var här, men oavsett vad man tycker om krig och dödande kan man ju välja att stödja de stackare som fick kroppsdelar bortskjutna på ett lerigt fält nånstans i Europa, eller åtminstone deras familjer och efterlevande.

Hittade en barnvänlig sida med tydliga förklaringar om varför vi "firar", med klassiska dikter och annat

http://www.woodlands-junior.kent.sch.uk/customs/Remembrance.html

och vill man lära sig mer kan man ju läsa mer på British Legion´s sida

http://www.britishlegion.org.uk/

2005-11-07T18:07:00.000+01:00

The sun will come out...tomorrow...

Nu är snöstormen över, jag ska lära mig att inte blogga i missmod (fatta inga beslut i missmod, brukade min favoritchef säga, jag säger "du skall icke blogga mitt i pågående konflikt").

Jag missförstod väl, han var väl dum och blev snäll igen (han var nog snäll mest hela tiden, bara trött, stressad och less i största allmänhet, och jag misstolkade väl i vanlig ordning...)

Sitter på jobbet, skolan som Gud glömde, funderar på att säga upp mig... jobbet på flickskolan är väl ok, tjejerna är guld, men här... jag trodde det skulle bli lättare på en blandad skola, men så f-n heller...Unga rika män som äger världen och behandlar kvinnlig personal som skräp om man inte undervisar ...och ibland även då. När revolutionen kommer står de först på min lista över icke önskvärda individer. Ibland känner jag att jag borde gå PA linjen, så jag kan sitta på nåt glassigt företag och säga nej till dessa glin när de kommer och söker jobb... problemet är bara att de inte passerar via nvanlig rekrytering, de gör antingen karriär inom armén, eller får jobb hos pappa/nån av pappans kompisar...

Simplifierar jag? Jajamensan..

Och just då kommer det in två väluppfostrade killar som bara är vänliga och snälla, så där fick jag för mina generaliseringar...

Borde väl jobba lite....

2005-11-06T17:59:00.000+01:00

Isbjörn i snöstorm

Om jag fick välja (och det får/måste jag kanske) så skulle jag åka hem nu... fast det finns inget "hem" att åka tillbaka till, bara ett "tillbaka", och jag brukar inte tro på att göra saker baklänges (fast skriva baklänges är kul, avörp råf ud es...)
Varför så dyster? Jag vet inte om det är dysterhet, höstdepp, ständigt regn eller sonens hemresa som triggar detta, men det känns som om experimentet är över, semestern slut, dags att packa, stirra verkligheten i vitögat och ta sig samman.
Jag trivs i England, har lärt mig massor, fått en del vänner (eller bekanta kanske, mina riktiga vänner, som vet vilken loser jag egentligen är, bor ju i Sverige) och mått ganska bra fysiskt (vädret hjälper, min rygg har mått bättre här än det var möjligt i Sverige, och det är lite skrämmande, att tänka sig hukande vintrar i yrsnö och snålblåst med nya besök hos sjukgymnasten...)
Styvfamilj är intressant som idé, men i verkligheten är det sällan så puttrigt yllemysigt med "blended families" som man skulle önska... och nu låter det som om jag kritiserar, och det är nog för att jag kritiserar,men jag tar det som en personlig förolämpning när partnern inte är lika förtjust i sonen som jag är... Fast jag vet av egen erfarenhet hur svårt det är, och att all vår mänskliga biologi jobbar emot styvbarn, så blir jag primitiv, ledsen och arg.
Specellt när det har fungerat, och saker ändras... jag vet att detta kan vara en tillfällig dip, men jag klarar inte av när folk ska bli "egoistiska på gamla dar" som jag tror orden föll...
Om jag tvingas välja så blir valet väldigt lätt, yrsnö eller ej...
Watch this space...

2005-10-30T16:40:00.000+01:00

Du vet att du är medelålders när...

...det du ser fram emot mest under en vecka kantad av ösregn och influensa och penicillinkurer är att få sitta på din sunkiga Ikeasoffa bredvid din inte fullt så sunkige karl och dricka the och läsa, i hans fall Cormac McCarthy, i mitt fall tidningen "She" (tips om hur du tränar din hund- tips nr 1; så lär du hunden åka skateboard. Vi har en skateboard. Vi har ingen hund.)

Penicillinkuren kommer sig av en seriöst inflammerad arbåge (hur?!?) och en seriös halsfluss. "Vi dödar två fåglar med en sten" sa farbror doktorn, som seriöst hette Dr Jones (som i Aqua låten!) och som ääälskade Skandinavien... "jag har varit skeppsdoktor i Norge...och brukar fjällvandra i Abisko...har du varit där?" Jag: "eh,nej... inte ännu"
Annars har jag varit och bowlat med pojkarna igår, sett Wallace och Gromit på bio samt suttit hemma och tittat på "The X-factor" med Simon Cowell och Sharon Osbourne (nej, de var inte här, de var på tv:n, jag satt i soffan.)
Det är lite typiskt, när Sonen väl kommer och man vill vara pigg, glad och hurtig så är man muppig och sjuk. Sen är väl ironin i det hela att jag blev smittad av sonen, som blev smittad av sin lillasyster... Tur att det inte är fågelinfluensa i alla fall...eller vänta...kra...kraaaa...

2005-10-25T12:39:00.000+02:00

Ja det kunde man ju ge sig fasen på... Man stänger av datorn, börjar gå uppför trappan mot sin trevliga säng, och vad får man se... en otrevlig spindel. Det vore väl inte hela världen om det vore den första 3kilos i år, men det är den sjunde eller nåt sånt... och jag är inte rädd, jag är fullständig spindelfobiker.
Vi har lagt in mattor för att bli av med dem. Tätat lister. Avlägsnat kartonger. De älskar tydligen pappkartonger. Och trä. Och mig.
Kan någon förklara varför de alltid kommer fram när jag är ensam hemma? Efter kl 21 ikväll kommer mitt hus att vara en komplett spindelfri zon, för då kommer M att vara hemma. Jag må ha tilltro till min egen kraft och ja,jag är en stark och kapabel kvinna, och har inte feminismen gjort större landvinningar än så här,bla bla bla. Jag tycker fortfarande om att folk håller upp dörren åt mig om det inte är en roterande dörr förstås, och jag tycker att det är pojkarnas jobb att antingen plocka utspindlarna i trädgården (men de hittar hem, de är "homing spiders") eller att d...avliva dem och göra sig av med bevisen.

Vad jag gjorde? Min vanliga manöver, hämta lämplig kvast/mopp (i det härfallet en mopp. Med lååååångt skaft), koka vatten, häll vatten i lämplig projektilkanna, attackera spindeln med moppen, fire waterkanon and ....Spindel is no more.
Därefter är det dags för dammsugaren (the dust sucker). Jag tycker inte om när man HÖR spindeln sugas in med ett ljudligt plopp, men jag tycker ännu sämre om att ha liket liggande på trappan där jag kan få för mig att gå barfota mitt i natten ( det har inte hänt ännu, men det skulle kunna hända...)

Jag ska nog investera i en
http://www.spidercatcher.com.au/

Jag kan inte låta bli, här kommer ytterligare en dikt av Wendy Cope;

Some More Light Verse

You have to try. You see a shrink.
You learn a lot. You read. You think.
You struggle to improve your looks.
You meet some men. You write some books.
You eat good food. You give up junk.
You do not smoke. You don't get drunk.
You take up yoga, walk, and swim.
And nothing works.The outlook´s grim.
You don't know what to do. You cry.
You're running out of things to try.

You blow your nose. You see the shrink.
You walk. You give up food and drink.
You fall in love. You make a plan.
You struggle to improve your man.
And nothing works. The outlook's grim.
You go to yoga, cry, and swim.
You eat and drink. You give up looks.
You struggle to improve your books.
You cannot see the point. You sigh.
You do not smoke. You have to try.

Nu skall det köras bil till Heathrow...
Plus= Sonen kommer!Det har slutar regna,solen skiner och det ser helt fantastiskt ut utomhus
Minus= det är långt till Heathrow och parkeringsgaraget där har snäva kurvor med stora betongpelare

2005-10-24T21:51:00.000+02:00

Det är "half term", alla barn är lediga och uttråkade, det regnar oavbrutet och är precis så grått som många tror att vädret alltid är på vår lilla ö (ögrupp kanske). Jag är ensam hemma och har tråkigt, Walesaren är i Paris och Sonen kommer inte förrän imorgon. Vi (Walesaren och jag) var i Wales (!) idag, och gick på Spa. (Går man på Spa? Sitter på Spa? I Spa? Besöker ett Spa! HA!).
Det var lika blött på insidan av hotellet som i havsviken utanför fönstret. M undrade om man kunde komma inrusande på Spaet, och be behandlingspersonen/spaterapeuten att skynda sig "hurry up with relaxing me, I´ve got a plane to catch"...han undrade också om man kan röka under själva relaxmassagen, men jag sa att där blir det nej, bestämt nej...
Jag körde hem från Bristol i regnet efter att släppt av M på flygplatsen. Jag känner mig modig och kapabel när jag kör runt på okända vägar, till korsningar utan skyltar och möter enorma traktorer på små leriga landsvägar... Jag känner att jag åstadkommit något i livet (ja ja förutom Sonen såklart) för att jag lärde mig köra här, och att jag kört nästan dagligen sedan dagen efter krocken i april, och utan att vara jag (överneurotisk och helhispig) hela tiden.

Annars så har jag hittat två nya favoriter i livet: (ok, 3);
BBC´s "Spooks" på torsdagar, Mulberrys outletbutik i min grannby, köpte fina "Driving gloves" där idag som gör att jag ser ut som en superhjälte( hjältinna kanske snarare) samt slutligen Wendy Cope, superpoet! Här kommer en liten dikt om hur jag känner just nu:

Being Boring

If you ask me 'What’s new? ',
I have nothing to say
Except that the garden is growing.
I had a slight cold but it’s better today.
I’m content with the way things are going.
Yes, he is the same as he usually is,
Still eating and sleeping and snoring.
I get on with my work.
He gets on with his.
I know this is all very boring.

There was drama enough in my turbulent past:
Tears and passion—I’ve used up a tankful.
No news is good news, and long may it last,
If nothing much happens, I’m thankful.
A happier cabbage you never did see,
My vegetable spirits are soaring.
If you’re after excitement, steer well clear of me.
I want to go on being boring.

I don’t go to parties. Well, what are they for,
If you don’t need to find a new lover?
You drink and you listen and drink a bit more
And you take the next day to recover.
Someone to stay home with was all my desire
And, now that I’ve found a safe mooring,
I’ve just one ambition in life:
I aspireTo go on and on being boring.

Ok, två dikter till....

1)Two Cures for Love

1. Don't see him. Don't phone or write a letter.
2. The easy way: get to know him better.

2)Kindness to Animals

If I were a vegetarian.
And didn't eat lambs for dinner,
I think I'd be a better person
And also thinner.

But the lamb is not endangered
And at least I can truthfully say
I have never, ever eaten a barn owl,
So perhaps I am OK.

Det var allt för denna gång från Wendy Cope and myself, may you live long and prosper...eller åtminstone boldly go where no person ever was silly enough to go before!

2005-09-02T01:47:00.000+02:00

När tid och tillfälle ges och tas (gives och tages) så tänkte jag bege mig ut i Bloggdjungeln och skriva av mig om min tillvaro i England...